Min son på galejan (1835, 5te uppl.)/Anecdoter
| ← Strödda anmärkningar under en utländsk resa |
|
Anecdoter,
hörande till
Föregående Resebeskrifning.
Tankar öfwer Danska Nationen.
Fredlig snart i femti år,
Trög och maklig af naturen,
Sitter Dansken hellst i buren,
Eller blott till Hamburg går.
Hwarken höflig eller plump;
Hemma nöjd med farfars heder,
Har han tämligt rena seder,
Fast de smaka nog af sump.
Ty han älskar sömn och fred,
Samlar skörbjugg mer än pengar,
Utan Fogden, utan slängar,
Gör han sällan rätt besked.
Här, som mångenstäds man hör,
Dans på Hofwet, gråt bland hopen,
Twånget tystar fuller ropen,
Men det ingen lindring gör.
I Holland såldes med god afgång en
löjlig Kopparstickning af följande
innehåll:
En stor wågbalk föreställdes: i den ena wigtskålen lågo Luther och Calvin, Reformationens Hufwudmän, och i den andra Påfwen, med Satan, Belsebub, och en hel hop andre behornade swarta Änglar, hwilka alla tillsammans icke woro i stånd, att uppwäga de twå förstnämde, till tecken huru litet Hans Helighet i Rom, med sitt Högwäldiga Collegium wäger emot Protestanternes oöfwerwinnerliga lära.
En annan Målning.
Munkarna, som bekant är, gå wissa tider på året omkring landet, och söka fourage för Klostret, eller som det heter aller en quête pour le Couvent. En lutande skäggig Munk föreställes wandrande med sin proviantskorg på armen, och på ryggen en stor halmkärfwe, i hwilken han förfstuckit en ung wacker flicka, hwilkens fötter och hufwud likwäl sticka fram ur ändarne på kärfwen. Le bon Compere tråkar krokig fram åt Klostret med en andäktig mine, mumlar ett ave och drar sin lefwande Munkekost, hwaråt en frodig medbroder ur en glugg på Klostermuren, hjerteligen myser.
Optat ephippia bos - - - Horat.
Konung Carl XII:s karakter
Har jag knapt hört någon rättare träffa, än en Fransos, som något hetsig kom att munhuggas med mig, om Patkulls aflifwande. Sedan han medgifwit, att det efter strängaste rätt, men icke efter Christlig mensklighet kunde billigas, gjorde han tillämpningen på Carl, af Taciti ord:
Fuit acerrimus Legum Vindex, sine ira, sine commiseratione, tilläggande ännu:
Summum jus, summa injuria.
fruntimmer in på Kaffehus, utan att folket gör noter deröfwer. Damer och Cavaillerer kunna sitta der om hwarandra wid ett Bräde, Schackspel, eller Piket, och fördrifwa en ledig timma med en tasse Kaffe, eller ett glas Limonade.
Franska Ostindiska Kompagniet
Har redan den ena foten i grafwen. Allt sedan år 1725 hafwa ärliga inkomsterne småningom förminskats, och nu skulle man behöfwa 60 millioners lån, för att åter sätta det samma i full styrka. Som detta swårligen står att bekomma, är förslag inlämnadt på Hofwet, att genom afskaffande af bemälte Kompagniets Privilegium exclusivum, öppna Indiska handelen för alla, såsom mäst gagnande för Staten.
En stor Köpman i Marseille, som under sista
kriget privatim utrustade en flotta emot
Engelsman, har nyss gjort en banqueroutte på 20
millioner.
Sic transit gloria mundi,
Non minor est virtus, quam quærere parta
tueri.
När Fransoserne ge Karakter på andra Nationer,
så säga de:
L’anglois est brutal,
L’Allemand grossier,
L’Italien fourbe,
L’Espagnol hautain,
Le Suedois susceptible.
Den senare glosan är nog obegriplig; men lär betyda, att de äro warme eller hete på saken i början, men kallna snart.
Jag tillägger med mera skäl kanske
Le François est volage.
Miss Gibson i London säljer med profit ett
oswikligt Läkemedel emot ofruktsamhet. För en guinee
hjelper hon allom förgäfwes arbetandom, to an
immediate conception.
En Engelsk hög friboren Dame har i ett
offentligt sändebref till den olycklige Corsicanske Hjelten,
förbehållit sig hans besök i London, med anmodan,
att städse få wara hans wärdinna, under dess
wistande derstädes. Jag gissar dock att Paoli, nu
så högt beundrad i England, får erfara sanningen
af ordspråket: Major e longingquo reverentia.
En annan Dame i Amsterdam, bekant för en lycklig målerska, hade aftagit Paolis ansigte, och då, hon wiste honom det samma och tillika frågade: i hwad drägt han wille föreställas? swarade han: „i skjortan: ty Hans Alldrachristeligaste Majestät har haft omsorg, att tackla af mig in på bara kroppen.“
Bland andra Ceremonier wid Påfwens Kröning, ser man ock en af Officianterne swänga en slags fackla framför Hans Helighet, hwilken blossar hastigt och slocknar med dessa orden: Sancte Pater, sic transit gloria mundi. Härlig ärindran i desse critiske tider. Hans Helighet har nyss, i ett egenhändigt bref till Ludvic XV, begärt återställning af de från Kyrkostateri söndrade länder, och hwad Jesuiter-Ordens allmänna utödande beträffar; kan det icke werkställas, säger han, utan på ett offentligt möte med alle Catholske Furstars samtycke.
Wid infallande Högtider får man höra den
dråpligaste musik i de Catholska Kyrkorna. Små
hwitklädde gossar, som betjena Prästerne under mässan,
blanda en fin och genomskärande röst med de
gamle Sångares grofljudande stämmor, hwilka
understödde af Instrumenter anföra. Concerten, dels
Chorwis, dels Solo, dels alla på en gång.
Förleden Söndag firades här i Notre-Dame en dylik
Högtid, hwarwid twå resande Tyskar från Sachsen
iråkade ett löjligt äfwentyr. De woro så alldeles
intagna af den sköna musiken, att de förgäto på
hwad ställe de stodo, och började klappa
händerne, liksom de hade warit på Operan.
Sachsarne fingo Consilium abeundi. Då den ene i
harmen sade: „Parbleu ich dachte man würde
bald den Bal öffnen.“
- - - Qvis talia fando
Temperet e risu. - - -
I London har man nyss lagt första stenen till en allmän byggnad, som kommer att tjena såsom Hospital för botfärdiga kärleksungar. Fonden är upprättad af någre private menniskowänner, och inrättningen, enligt den uppgifna planen, bör blifwa bland de wackraste saker, som äro att se i London.
Här är wäl ett dylikt hus, Madelaine kalladt, inrättadt längesedan i samma afsigt. Men lärer ej kunna jemföras med ofwannämde. Jag har på intet ställe i werlden sett eller hört talas om sådane inrättningar mer än i London. De behöfwas ock ingenstädes heldre, efter antalet af desse uslingar skall stiga mot 70 eller 80,000. Någon kunde fråga, huru stora städer kunna wara sådana förutan?
Oblyghet lyckas.
Desse dagar, då His Highness the Duc of B--- mönstrade Sjömagten, såg man en wälklädd Dam, med ett wackert barn på armen, tränga sig fram genom Soldater och Båtsmän, med begäran att få tala med Hans Höghet. Fyra gänger blef hon af wakterna bortföst; men hennes manliga tilltagsenhet öppnade henne ändteligen wägen, då hon på Hans Höghets wägnar tillspordes af en Officerare, hwad trängande ärende hon hade hos H. Höghet? Hwarpå hon swarade: Detta barn jag bär har äran wara i nära skyldskap med Hans Höghet; ty dess Fader war Amiral N. N., Hans Höghets Kusin, hwilken i umgänge med Kammar-Jungfrun N. N. lemnade efter sig denna kärlekspant. Och att densamma efter Fadrens död må njuta sin höga förwandtskap till godo, har jag den äran presentera det. - - - Hertigen, som tyckte sig känna igen sin döde wäns lineamenter hos sin lille föregifne slägting, tog densamme, kysten, och räckte den oblyga budbärerskan en sedel på 20 Pund, med löfte att sörja för moder och barn, så framt hon kunde uppte pålitliga bewis, att saken förhölle sig så, som hon föregaf.
Hwilken ädelmodighet, att offentligen för en hel werld fägna sig öfwer slägtskapen med en i wårt stränga Swerige såkallad Horunge!
Engelsmännens urgamla och wällofliga mode att
hänga sig, är wäl ännu ej alldeles afskaffadt; men
tyckes till en del gifwit plats ät ett annat, ej
mindre Engelskt, som är att taga afsked af sine
anhöriga och sedan kasta sig i Themsen. Deras
melankoliska strongbier och swårsmälta beef werkar kanske
allramest en sådan heroism. Hwar morgon jag
läser deras dagpapper, finner jag sådana ohyggliga
hjelteprof, dock utan synnerlig anspäring at
härma dem.
Carl XII:s Porträt säljes här bland andra
målningar. Det är mig en öfwermåttan fägnesam syn,
att se denne Hjelte med en hotande uppsyn och
sina kommissstöflor stå och stödja sin arm på en
gruflig plit, midt ibland detta tidehwarfwets wäl
friserade Monarker. Det förekommer mig liksom jag
skulle se Voltaires amourer omkring en wäldig
Herkules leka med hans runpåk och darra.
Jakobiterne härute toasta ännu till Swenska Hjeltens
åminnelse, medan de Hannoverske med bäfwande
tunga kalla Honom Madman. Hela det
Akademiska Oxford är i synnerhet hans wänner; hwarföre
ock Hofwet aldrig welat derifrån hämta Informatorer för de unge Prinsarne, utan från Cambridge,
hwars inwånare tänka bättre Hannoverska. På
Museum ser man ock denne wår Hjelte placerad mellan
Zar Peter och August, af hwilka den ene
öfwerräcker honom sin Polska Krona, medan den
andre bjuder honom handen till fridstecken,
hwilken han dock icke mottager, utan wänder ansigtet
bort.
Om jag någonsin som stor Matador skulle föra
stat, wille jag hämta
Wagnen från Paris,
Hästarne från Spanien,
Resepengar från Holland,
Lakejer från Tyskland, och
Flickan, som skulle sitta bredwid mig, från England.
Men finge jag icke Kusken från Swerige, så frågade jag icke efter hela skjutsen.
Swerige, säger jag till slut,
Är det bäfta Gud har skapat;
Om jag wetat det förut,
Hade jag ej utåt gapat.
Fattig, full med dynt och slem,
Flyter jag på wattnet hem.
Slut på tredje och sista Delen.