Min son på galejan (1835, 5te uppl.)/Strödda anmärkningar
| ← Fjerde finska tåget |
|
Anecdoter → |
Om jag rätt besinnar mig, är det just ett fånigt arbete, att göra Resebeskrifningar. Hwad behöfwer jag löpa äfwentyr och förstöra penningar, för att roa dem som sitta hemma mellan skål och wägg, och fråga knäfweln efter, hwem som tar wid mig? Nej, min Gunstige Läsare!
säger Ovidius.
Det wore en annan sak, om jag reste på din
pung. Men så länge det allena gäller min, må
du icke wänta någon särdeles redebogenhet af mig.
Hade jag någon förmån af att dikta och skarfwa,
kunde det så wara; aber, det har jag icke. Huru
mycken sanning kan du wäl wänta dig för tre
styfwer? sade den som gjorde Allmanackor. Likwäl
om den nycken kommer på mig, att uppteckna
något, så ber jag, att du icke må taga det såsom
oemotsägligt. Ty så länge mina uppsatser äro
obetalte, kan jag icke gifwa dem ut för sanningar.
Helsingborg
Nämner jag allenast för det, att åskådandet af den angränsande skogen, ur hwilken General Stenbock framtågade 1710 emot de Danske, bragte min Carolingiska själ i gäsning, och öpnade högra versådran i följande utbrott:
I, denne skogens barn! ewärdelige Ekar!
Hwars ålderstegne stam mot tidens wälde står,
När hela slägter dö, när annat allt förwekar;
Hwi har jag, icke Edra år?
På det jag kunnat se den store Stenbocks under
Och räkna Cronstedts åskedunder,
Hwars grufweliga blixt, här, uti denna skog,
En trolös grannes magt med skräck till jorden slog.
Odödelige trän! den Skånska bygdens ära;
Ack! lyftes aldrig yr mot Eder helga rot!
Om desse hjeltars hwärf, till trots för glömskans bot,
Er hundra-åra topp skall ewigt wittne bära;
När Skalders otacksamma slägt
Med lapris ämnen brydd wid deras grafhög tiger,
Och när det weka folk, som denna ålder kläckt,
På deras dyra stoft förutan wördnad stiger.
O hwilken blygd för oss! den käcke Cronstedt dör,
Och ingen Maros hand på hjeltesträngen rör!
Och du! den siste gren af gamka kämpestammen!
Hwars skugga lyser mer än många wåra ljus,
Du, som med äran stod, der Dansken wek med skammen,
O, Stenbock! äfwen du, förstucken i ditt grus,
Som andra usla lif får ligga obesungen.
Jag tänker på ditt slut och på den store Kungen,
Som grymma händer fällde ned,
För att fä herrska fritt uti en snöplig fred —
I, englar! weten mina tårar,
Hwar gång min sorgsna själ wid detta ämnet står.
Ack, himmel, fins en Swensk, som detta fall ej sårar,
Så wis mig endast hwar han går.
Jag skall den bofwens namn för werldens ögon hänga,
Ett mål för allmän hån och sky —
Europas Charlatan, som för att synas ny,
Förslösar allt ditt wett, att gammal sanning wrånga
Och öfwer häfders fält så många irrbloss bär,
Voltaire, du warit stor, om du allena diktat;
Du mot wår store Carl en ilsken fjäder riktat,
Och efter skugga sökt, der bara solsken är.
Sjelf finner du dig wara mes,
I harmen skriker du mot Hjeltar,
Med mensklighetens namn du dina infall sältar;
Men Haren alltför klart i denna larfwen ses.
Ett lejon stupar under lansen,
Och råttor leka sen med swansen;
Så wurmar resa sig mot Ärans Majestät.
Men hör, Voltaire, och I, som krypen i hans fjät,
För himmel, jord och haf, högtidligt jag förklarar:
I ären mesar hwar och en,
Som tadlen Carl den Tolftes ben.
Hwad, bör jag räkna dem bland karar,
Som gnälla när de se en liten droppa blod?
Förakt och fattigdom är Eder ärestod;
När Caroliner stålt på wundna fanor sufwo,
Och främmadt guld med swärdet klufwo.
Nu säljer man sitt jern, är grann och dricker win;
Wi tro wår hushållskonst är öfwermåttan fin,
Men annat gjorde wåre fäder:
De smidde spjut deraf, och wunno flera städer,
Än wi Durcater nu.
Ack, kära fosterbygd! om du will blifwa rik,
Så följ de gamlas Politik.
Virg.
Den nya stenbryggan, som wid Kronprinsessans öfwerkomst år 1766 uppbyggdes wid Helsingborg, Med 25,000 Dal. S:mts omkostnad, röjer snarare styfwa händer, än godt hufwud. Ofantlige hoptassade gråstenar ett stycke ut i sjön, ge mig begrep om Dalkars-armar; men swara ej på den frågan: Cui bono? ty der kunna ej engång små båtar, långt mindre skepp, ligga säkra wid åkommande storm.
En upprest minnesstod wid ändan af bryggan, wisar tillfället och årtalet då den bygdes.
Den 29 April rodde wi öfwer Sundet till
Helsingör.
Staden är wacke, något större än Götheborg; men kunde wara mer än den är; ty belägenheten gör honom till en nederlagsort för hela Baltiska handelen. Smuglerier drifwas der härligen. Inrättningen med wattuledningar förtjenar uppmärksamhet: wattnet ditledes under jorden tre fjerndels mil ifrån landsbygden, och i hwart hörn finner man tillgång till watten.
Wägarna äro dålige, ända till man nalkas Hirschholm.
Utmed wägen passerade wi en nyligen anlagd hamn, med uppkastade Batterier etc. Wi wille men fingo ej bese den samma, efter wi woro Swenskar. Den är uppbygd, såsom repressalie mot Landscrona fästning, och ligger midt emot den samma. Seeland liknar för öfrigt wårt Skåne, är slätt, med sköna Bokskogar.
Den siste April anlände wi till Köpenhamn. Fästningswerken äro i godt stånd, och Wallarne sä höge och dubble, att jag häpnar öfwer Carlarnes djerfhet, som wågat belägra dem.
Köpenhamn.
Det som undfägnade mitt öga alldramest i Köpenhamnska Konstkammaren, war följande: Ghacun a son gout.
Någre makalöse swarfningar efter wår Stenbock, så fint utarbetade, att man behöfde synglas, för att betrakta dem.
En tafla, hwarpå han aftagit sig sjelf, sittande i sitt fängelserum och matande höns. Dulce est desipere in loco. Stenbock, ifrån att segra öfwer Rikets fiender, tuggar bröd för kycklingar, och Carl XII kokar wälling i Demotica, med samma hand, som han kullkastade Konunga-throner.
Bröstbilden af högstbemälte Monark, så wäl som Carl X:des, fann jag mycket wisligen förstuckne i en dammig wrå, bakom en hop andra målningar: till äfwentyrs af fruktan, att de annars skolat jaga de andre kringstående Kungar ur rummet.
Ett Orgelwerk, som spelade af sig sjelf. Men framför allt annat en Nunna, hwilken satt och las wid ett ljus, hwars låge skimrade så naturligen i sin mörka wrå, att jag war på wägen till att wilja blåsa det ut.
Målare-Akademien prunkade med åtskilliga curiösa ansigten, men intet bland dem öfwerträffade Professor Bilofs eget, en Swensk, som fölgde oss deromkring.
Hade jag warit fruntimmer, så skulle det kunnat roa mig, att se en lifslefwande karl i en besynnerlig ställning, presentera hela sin terra incognita för det målande Auditorium.
Den 2 Maji reste wi till Hirschholm, kanske det skönaste Slott i hela Dannemark, hwars härligheter äro nöjsammare att se än att beskrifwa. För sällsamhetens skull will jag dock nämna detta: Man bad mig öpna en förgyld Bibel, som tycktes ligga på en Byrå. Jag gjorde så, och fann en nattstol; ty locket war fasonerat i form af en Kyrko-Bibel. Jag är icke widskeplig, men jag ryste dock wid detta Gudlösa infall.
Från Hirschholm gingo wi till Kongl. Slottet Friedensburg, och derifrån till Friedriksburg, bygdt af Friedrich II, och fullbragt af Christian IV. Betala Slottswaktaren, om Ni will se hwad der är. Jag anmärker bara Riddarsalen derstädes, hwarest man wiste oss aftagna på wäggarna, intet mindre än 24 batailler, hwaruti Christian IV piskar på de blå Swenskarne, och under hwilka innehållet står upptecknadt i en mängd Platttyska rim, likså sanslösa som sjelfwa målningarna. Men framuti ändan på rummet grinade jag hjerteligen, när wår platttyske ledare wisade oss twå lediga inhuggningar, i hwilka stått twå stora bilder af massift Silfwer, „so die verdamten Schweden, den ihren letzten besuch in Dannemark weggenommen und sehr unbarmhertzig nach Schweden geschlept.“ Ha, ha, ha.
Den så kallade Normansdal i Trägården härstädes, röjer ett snille och en smak som öfwerfräffar allt hwad jag sett i denna delen. Dalen skapar en Amphitheater, på högderna kring hwilken stå uppställt folk af begge könen, från alla provinser i Norrige, uthuggne i sten och åtskilde i klädedrägt och andra kännetecken, som utwisa hwart Läns särskilta bruk, handtering och utseende. Wid ingången till Amphitheatern, står en Norrsk Spelman med sin quinna, hwilken birfilar och tycktes uppbjuda samtelige Norrbaggarne till dans.
Härifrån kommo wi till Roschild, besågo de Kongl. Grafwarne, med mera. Sedan bar det åt till Corsder, öfwer begge Bälten, genom Jutland, inåt det sköna Hollstein, förbi Apenrade, Flensburg, Rendsburg, Sleswig, och Gud wet allt hwad mera wi öfwerforo. Wid Elmshorn, en fläck i Hollstein, såg jag en ung bonddräng, under det wi bytte hästar, som bar en hop trätelningar på ryggen, dem han ärnade sätta i jorden. Och då jag frågade honom, om han war Trägårdsmästare, swarade han nej: men jag will gifta mig, och här är en lag i landet, som pålägger oss plantera ett dussin trän, innan wi få gå till Prästen efter Lysningssedeln. För hwar arfwinge wår Herre ger oss sedan, måste wi ock sätta 6 eller 8. Härlig inrättning, tänkte jag, när deremot den Swenske Bonden på sitt bröllopp, barkar af ett halft dussin sina skönaste granar, för att sätta dem wid stugdörren och Kyrkeporten. Träd- och Barn-planteringen är det, som mest försummas i Swerige, och dock bäst behöfwes.
Wägarne i Danmark och Tyskland äro alltför usle. Skjutsen går dock hurtigt, och kuskarne på Postwagnarne, hwilke jag måste kalla „Mine Herren Schwagers,“ blåsa på sina horn hela långa polskor och menuetter.
Nu är jag i Hamburg och ärnar bli här öfwer Pingst.
Hamburg
Har utwärtes föga behag; ty man bor så trångt, och måste armbåga sig fram, på de smala och smutsiga gatorna, Folkmängden säges wara ganska ansenlig, ehuru staden är långt mindre än Stockholm. Hufwud-Kyrkorna äro endast fem, hwars Präster, näst Påfwen och Mufti, ha kanske de fetaste Pastorater i werlden. Den ännu bibehållna Bichten, indrar dem wälsignade summor, Men så har ock Hamburg dråplige Lärare, fast än de synes något mycket commode deruti, att de wid Nattwarden icke bära Sacramenterna omkring, utan Communicanterne sjelfwe wandra till Altaret, att hämta Kalken. Liksom de ock wid Begrafningar icke beswära sig med att kasta mull på Liket, såsom hos oss etc.
Nejderna omkring Hamburg äro rätt sköna. Dansken inquarterar sig gärna i deras kostbara Trägårdar, när han behöfwer Hamburgske Riksdalrar. Ty han wet att inwånarne då sända honom hela fastager tractamenten, förr än de låta förstöra sina planteringar.
Altonas grannskap är dem nog obequämligt; ty som det är en fristad för Judar, skälmar och flere, så ditflyttas ansenlige summor från Hamburg.
Luften skulle här wara ganska osund, om icke en ständig ebb och flod bidrogo till dess rensning. Man räknar här öfwer 2000 Swenskar.
När man underrättar sig om stadens inwärtes hushållning och beskaffenhet, så finner man här en Respublica elaboratissima. Man wiste mig ett stort hus, som af dess grundläggare warit ärnadt, att bli ett Asylum för oäkta barn. Men en Prästmans otidiga nitälskan angrep den Christlige instiktaren, hwars namn war Oberbeck, med en smädeskrift som hindrade hans berömliga uppsåt. Pasquillet lydde så:
Ihr Jungfern tritt hierbey,
Das Huhren steht Ihr frey.
Herr Oberbeck, der reiche Schinder
Ernehret alle Huhrenkinder.
Huset der Drottning Christina hade den bekanta Comedien med Hamburgske pöbeln, står der ännu. Folket i Hamburg är i allmänhet godt och trefligt; men Gud hjelp oss! deras seder äro alltför gammaltyske. Sannerligen är etiketten wid deras bord plågsam och pedantisk; liksom ock en fattig karl ej kan annat än swärja på det fördömda bruket, att ge en piga och dräng så stora biräntor, hwar gång jag får en matbit hos en god wän.
Den 22 Maj gick jag på en skuta till Stade. Från den dagen måste jag suga mine egna ramar, och lefwa på, egen pung. Inrättade ock staten på en annan fot. Mitt pass war ställdt på Göttingen; men mitt ostyriga nybegär, drog mig allt längre och längre åt söder, Trahit sua quemque voluptas.
Från Stade wandrade jag i sällskap med twå Hebreer, till Bremevörde; och hwar och en af oss kunde säga som Philosophen: Omnia mea mecum porto.
Dock må ingen tro, att jag gjorde mig så gemen och gick till fots. Nej, jag spasserade.
Nog hade jag kunnat resa med posten; men de infame wagnarne skaka så, och utom dess tyckte jag det war synd till att plåga de stackars hästkreaturen i hettan, med att draga mig, efter som jag icke såg mig i stånd att draga dem igen. Enfin, sedan wi den 24 passerat Weser, köpte jag ein altes Pferd, mit, anderthalb Auge. Denn einen Wagen zu haben kostete allzuviel. Das arme Thier war eben kein Bucephalus nicht, doch wenigstens so gut, als der Herr Don Quichotte sein Rosinante. Drei Dukaten bezahlte ich dasfür, sass auf, und die beiden Juden folgten mir, als zwey Sancho-Panchas, nach. Sie barhen mir, ich sollte ihre Felleisen von hinten tragen. Ich that so, liess mich aber für jede Meile 4 skilling bezahlen. In dies Ekipage kam ich in Neuschantz an, wo ich nun bin, und wo ich meine Rosinante für anderthalb Dukaten verkaufte.
Hade icke mine Hebraiske fotgängare pladdrat så mycket tyska, skulle jag säkert förewigat min Pelegrimsfärd, med en odödlig skaldesång; men nu nödsakas jag öfwerlemna densamma halfgjord:
Här sitter jag och rider, Piteheja,
Åt Holland det nu skrider, Filibom , bom.
Ho kan min resa klandra? Piteheja.
Jag gapa will som andra. Filebom, bom.
Herr Don Quichot af Mancha, P.
Har haft en enda Pancha, F.
Men jag har twå tillika, P.
När man reser i Tyskland, är man hwar fjerde timma i ett främmande land; så mydet äro de fattiga jordtorfworna fördelta emellan olika Herrskaper. Bäst jag är i Bremen och Hanover, möter mig ett stycke af Danmarks tillhörigheter, såsom Oldenburg, Wartel m. m. En stund derefter finner jag mig på Preusisk botten, i Geldern och Ostfriesland; så Hanover igen, och ändteligen en socken som räknar sig till Holland. Allestädes måste jag ombyta mynt, och allestädes förlora något derpå.
Bönderne här ute äro i allmänhet usle och slafwiske. När de Swenske ha wisthus, bodar och ladugårdar, hwart och ett för sig, så ser man dem här, med hustru och barn, oxe och ko, får och swin bo alle tillsammans under ett tak, Ty hwar bonde har intet mer än ett enda hus, af träwirke, sammanklistradt med ler och täckt med halm, hwaruti hela hans hushåll och egendom måste inrymmas om hwaran.[1] Alltid äro kojorna fulla med rök och swärta; ty de ha ofta inga spisar, utan bränna deras torf på bara golfwet, såsom wåra Lappar.
På sina ställen finner man dock goda hushållsgrepp, af hwilka jag will nämna ett, som tör hända är wigtigare än det synes. De hafwa sina wallhjon som följa boskapen omkring hedarne. Jag har sett desse med en skäppa under armen och en handskäfwel i näfwen, hämta upp gödslen efter kreaturen, hwilka de sedermera sälja, ägande ingen annan årslön, än inkomsterna häraf. En god hushållare tänker alltid på ordspråket: när åkren blifwer gödd, så blir bonden född.
Ändteligen fick min näsa landkänning. af Holland. Ty här luktar matroser samt alla dess tillshörigheter, hela milarne, innan ögat får fäste på landet.
Med en sönderskakad kropp
Sänker jag mig i en skuta,
Får en stund mitt öga sluta,
Wakna sen med snufwa opp:
Men hon war mig wäl i lag,
Ty skall man i Holland resa,
Bör man resa utan näsa,
Eller snufwa ha, som jag.
Drygt betalar man sin del,
Får ändå med maten tära
Stank af tobak och af tjära;
Krus är ej nationens fel.
Utan quickhet, smak och ljus,
Nögde med Dukatens heder,
Le de högt åt vett och seder,
Wid en pipa och et krus.
Liksom fiskar, strand från strand,
Plaska de kring sina diken,
När som folk i andra Riken
Trifwas alldrabäst i land.
Den som sjelf icke är oxe, kan icke annat än stöta sig öfwer Holländarnes hemseder. Jag talar endast om de arme Holländare eller Folkhopen; ty den wackra werlden har enahanda seder i Stockholm, i Paris och Amsterdam. Men hwar skall man söka nationers caracterer, utan hos allmogen. Och denne är i Holland ganska plump och framfusen.
Deremot, hwad sjelfwa landet beträffar, måste man säga som Hollberg:
Jordens kreds er gord af Gud;
Men de Nederländer,
Deres jordplett danet ud
Ha med egne händer.
Tellurem fecere Dii, sua littora Belgæ.
Nu är här upparbetadt, allt är fullgort. Och det på ett ställe af jordklotet, som naturen tyckes ämnat att bli ett obrukbart kärr. En Swensk Patriot kan intet annat än ängslas, när han ser de trånga Holländska måssarne innehålla dubbelt så många wälmående menniskor, som det stora widlyftiga Swerige.
Man reser här lindrigt nog, i deras bequämliga dragskutor, ser på begge sidor om canalerne de skönaste åkrar och ängar, samt trägårdar; nätta stenhus och planteringar; finner öfwerallt folket i rörelse.
Inga gärdesgårdar äro att se i Holland; ty när man i andra skoglösa länder omgifwer sina ägor med lefwande häckar, har man här mellan åkrar och ängar gräfwit breda diken, ur hwilka boskapen dricker, utan att kunna öfwerstiga dem. Men nu till min reseruta.
Den 27 Maj ankom jag i Gröningen, der jag i twenne dagar ruklade med de skälmske studenterne. Jag ville se Academien, kom dit, och blef straxt omringad af läslymlar, som undrade hwad en beckbyxad Skeppare hade att gapa på bland dem.[2] Quid Saul inter Prophetas, sade de. Utmed Academiehuset var en rad stenar, så naturligen målade på wäggen, att man omöjligen kunde märka bedrägeriet. De bödo mig sitta ned. Jag gjorde så, och föll som en mjölsäck på marken. Då skall tro de grinade, de bofwarne; men i harmen började jag pladdra Latin med dem, och reciterade äfwen den ene Hebreiske wers jag kunde. Berescht bara &c. Hwarigenom, och sedan jag hade wisat mitt Latinska Testimonium med Consistorii Gothoburgensis sigill under, wi blefwo så goda wänner, att de directe ledsagade mig till källaren, hwarest jag måste dricka Brorsskål med 18 af dem. Andra dagen förde de mig omkring i 7 Catholska Kyrkor, 5 Reformerta, 1 Luthersk och 1 Synagog. Hwarefter jag afhörde en af mine nye bröder förswara sin disputation under Professor von der Mark, blef inviterad att oponera, etc.
Tredje dagen beledsagade mig et halft dussin af desse kärnwänner ned till skutan, fyllde wår Beurtman, m. m. som ej så noga kan specificeras.
Härifrån skutade jag mig fort til Windschoren, Harlingen etc. och hann ändteligen Lämmer, hwarifrån jag med en Beurtman gick öfwer de Südsee 14 mil, och anlände den sista Maj till Herr Johannes Voss wid Silltornet i
Amsterdam.
Skön och härlig är den Staden.
Kyrkor, h - - hus hela raden,
Njuta här ett lika hägn.
Allting talar här om spara;
Allting blifwer här en wara,
Ända till wår Herres rägn.
Den 14 Junii följde jag skutan från Amsterdam till Harlem, der jag hörde det skönaste orgelwerk i werlden. Widare till Delft, Haag, Rotterdam, öfwer sjön till Beerg-op-zoom, och sedan till Antwerpen i det sköna Flandern.
Holländske Städerne äro som dockskåp, nätte, rene och wälbygde. Götheborg hemma kan ge oss närmaste begrepp derom. Folket der kunna litet mer än gräfwa diken och meta sill. Åkrar och ängar uppstädade med spatserplatser, och trädgårdar, som öfwerträffa hwarandra, synnerligen omkring Haag.
Antwerpen, Berg-op=zoom m. m. Hwad Comedie jag hade der med Hennes Maj:t Kejsarinnan Drottningens Wärfware, får ingen weta, liksom jag icke heller ärnar berätta, huru jag blef quarhållen i Peronne i Högwakten för contraband etc. Enfin, jag andades den Catholska luften med glädje, låg ett par dagar i Brüssel, hwarifrån jag ändteligen steg på Fransk botten i Vallencienne och Cambray.
Flandern är ett skönt och wäl uppodladt land. Wid Breda hade jag tilfälle som hastigast öfwerögna Holländska Tropparnes mönstring, af Ståthållaren. Lägret luktade åtminstone så mycket tobak, som krutrök. Frodige, wäl underhållne gåssar äro desse soldater; men att de äfwen skola wara profhålliga hjeltar, kan jag inte försäkra. Ty de äro allt för wäl lönte, till att med kallsinnighet kunna se döden under ögonen. Den delen af Flandern, som tilhörer Österrike, är full af wälmående och trefne inbyggare. I Städerne härstädes talas Fransyska.
Från Cambray ända till Paris, äro ej många märkvärdigheter att beundra, undantagande de makalösa wägarne. Desse äro kring hela Frankrike intet annat, än planterade spatsergångar, stenlagde midt uti, brede och oftast alldeles snörrätte. Omsorgen om deras widmakthållande är icke lämnad uti hwar och en bondes wårdslösa händer, utan åt wisse af Konungen beskickade Personer; hwarföre man ock finner dem beständigt i godt stånd. Näst desse har jag icke sett bättre wägar än i wårt backiga Swerige.
I Saint-Denis uppehöll jag mig något för att bese den derstädes warande sköna Kyrkan med Konungagrifterna.
Ludwig XIV står ännu ofwan jord, blir ej heller nedsatt uti sine Fäders grift, förr än den nu regerande Herren fyllt den platsen, han sjelf nu intager. Ingen ting tyckes mera förödmjuka menskligheten, än att se här den långarmige Ludvig mellan fyra bräder.
En Fransman, som följde mig, berättade, att Högbemälte Monark alldrig wille bo i Slottet Saint-Germain, endast för den orsaken, at han ej wille se stället, hwarest han skulle begrafwas, ty klockstapeln i Saint-Denis syns ända till sistnämde Slott, hwars belägenhet öfwerträffar den wid Versailles.
Som jag fick höra, att hofwet wistades der, lämnade jag Paris på sidan, och for ända dit directe.
Till att genomresa Konungens jagtparker och skogar, är något som kan kallas förträffligt. Hela milarne ser man tusentals snördragne wägar i skogen, hwilke gå in i hwarandra, utwidgade här och der i så kallade etoiles, med brunnar för jakghästar &c.
Midsommarsquällen den 24 Junii dansade jag i en Bondeby, en half Swensk mil ifrån Versailles. Om aftonen hölls Gudstjenst på stora wägen omkring en eldbrasa, midt uti hwilken man hade nedsatt en grön lång björk, hwarefter man söng litet i Kyrkan, och förfogade sig så till lekstugan. Nationens artighet och munterhet, röjer sig äfwen hos de sämste på landet: Hej lullu lura lulli.
Andra morgonen war jag i det namnkunniga
Versailles.
Knäflen hinner beskrifwa all ting här. Men det wet jag, att min föreställning hade bildat all ting härligare för mig, än jag sedan fann detsamma. Major e longinquo reverentia. Utsidan af Versailles faller föga i ögonen. Twå stora flyglar af swarta tegelhus, kantade med tälgsten, öfwer hwilka en obehaglig mängd skorstenar öfwertåppa hwarandra, lära aldrig kunna jemföras med Slottet i Stockholm. Man måste dock häpna öfwer widlyftigheten af planen, och synnerligen öfwer Ludvigs bemödande at kufwa en olydig natur; ty allt är konst i Versailles. Sidan åt trägården är rätt kunglig, och trägårdarne sjelfwe öfwerträffa allt hwad man i denna delen kan se. Menageriet för djuren såg jag. Slottet innantill är wärdt en Fransk Kung. Den 28 for jag härifrån till
Paris.
Paris beskrifwas bör,
O dårskap, stat mig bi; dig offrar jag min fjäder;
Ty wet, när jag om Franska seder quäder,
Din lofsång jag tillika gör.
Men tröge Jamber bort! Er paddelika gång
Ej passar denna sång.
⁎
Ty versen bör stupa med Trollhättans fart,
Åtminstone kullbyttor göra:
Så framt han skall likna det slägtet i art,
Hwars yrhet jag ärnar beröra.
Hwad skall nu bli början?
Jag drunknar i mörjan,
Så tallöse dårskaper möta mig här.
Jag kommer till Waxhall[3] en högtid at se,
Man fjollar, man hoppar och krusar.
Wid skimrande lampor tycks änglar sig te,
Men dagsljuset gör dem till busar.[4]
För flugor och mönja
Jag intet kan skönja:
Naturen här dränkes i lånta behag.
På Wallen[5] jag söker en nöjdare quäll.
Här åter mig mördar en ändelös gnäll,
Af tiggare, kärngar och lyror[6].
Man fälas och fiker,
Man super och skriker,
Bland kuskar och stora peruker jag quäfs.
Otaliga narrar med upptåg och snack
Förtjena här pengar och äta.
Kring dem stå staketer af gapande pack,[7]
Som werkstaden hemma förgäta.
Musik och Apinor,
Spektakel och linor[8]
Ge föda åt hälften det stora Paris.
Förtretad och skuffad jag wandrar till slut,
Att mig i min kammare dölja;
Men ack, för min synd har jag kommit hitut,
Mig härar af h - r - r förfölja.
Jag flygtar, de följa och ropa Kapun ---
Nu under min fäll i et hugnande skjul,
Mitt slumrande öga betäckes.
Men skam få den skälmen, som först gjorde hjul!
Af rullande wagnar jag wäckes;
Och när det tar ända,
Så drar man, törhända,
En kista med gnölande pipor[9] förbi.
När tupparne gala och klockan slår tre,
I grannskapet munkarne wakna[10]
De jäspa sit ave, de ringa, de be.
Än måste jag nattfreden sakna.
Dock pris ske det Höga:
Nu slutas mitt öga,
Båd wagnar och klockor och Munkar till trots.
God dag, min Herr Façon! säg, hwar är Börsen här?
Hwad! Börsen? swarar han, här intet Wärdshus är,
Som har så tokigt namn,[11]
Nej, säg mig, fortfor jag, hwar Edre Köpmän råkas,
Att öfwer Wäxelhwärf, om skepp och handel språkas?
Det kräket axlar sig och tiger,
Så högt hans lärdomspund ej stiger,
Han menar Krog och Börs är ett.
Och som han aldrig segel sett,
Så tror den dumme satan,
At skeppen dras i sjön, som wagnar uppå gatan.
Till Opran för han mig: Spektakel, Porcheron[12],
Se sådant känner Herr Façon.
Om ock jag af en slump den sökte Börsen hinner,
Monn jag ett Amsterdam, monn jag ett London finner?
Jo pytt. Uti Paris allt efter modet görs,
Wäl klädde på en Bal, men icke på en Börs.
Ack, huru mången härlig kaka,
Man kunde här dem armom baka,
Med alt det sköna mjöl, som osmält får sin graf
I store Domperukers haf.[13]
Men sådan Fransman är:
Han älskar häldre mjölet draga
Uti en krusad låck, än i en hungrig maga:
Blott han en wacker klädning bär.
I dag kan ej hans pung en nödig måltid lösa,
Ett kaffehus han söker opp,
Förtär en kringla och en kopp,
Ty hwad behöfwer han att slösa.
Se’n petar han sin tand, se’n trallar han och swänger:
Den skönsta kalfwestek har närt hans läckra gom,
Fast kalfwen, odräpt än, wid modrens juwer hänger,
Och fast hans arma buk war alldrig mera tom.
Men håll, jag tröttnar wid att skrifwa.
Bland sådan galenskap jag sjelf kan galen blifwa.
Enfin:
Hwad annorstädes winns, det skall förtäras här[14]
Kör hwarje främling hem, drif komedianter ut,
Gör på hwart elakt näste slut;
Hwad då? Jo, skälf Paris, Du skall förgås på stunden:
Så nära dårskap här med allmänt wäl är bunden.
Nej, karlawulna Swenska Nord!
Om man bland tusen land mig walet wille gifwa,
Dig endast walde jag, du dyra moderjord!
Din barm min wagga war; den ock min graf skall blifwa.
Hortor amare Focos.
Dock finnes likwäl mycket godt i Paris. Till exempel: Fem Akademier.
1) L’Academie Françoise inrättad 1635 genom Cardinalen Richelieus föranstaltande, består af 40 Ledamöter, som sysselsätta sig allenast med språkets förbättring, och komma tillhopa i gamla Slottet eller Louvren tre gånger i weckan. En Thomas, en d’Argenson och Marmontel m. fl. omtalas nu med största heder bland dessa Herrar. Richelieu war Akademiens förste beskyddare. Sedermera woro det Konungarne sjelfwe.
2) L’Academie des Inscriptions & des Belles Lettres, arbetar i de wackra wetenskaperne, förklarar Antiquiteterne, och förewigar Monarkiens historia, genom medaljer, inskriptioner &c. utdelar årligen twenne belöningar. Ledamöterne samlas likaledes i Louvren Tisdagar och Fredagar. Inrättningen är af år 1663.
3) L’Academie Royale des Sciences, består af 4 slags medlemmar: 12 Honorarii, 20 Pensionarii, 26 Associati, af hwilka 8 äro utlänningar, såsom d’Alembert, Linné, Haller från Göttingen och 12 så kallade Adjuncti. Professorerne Nollet i Fysiken och Natural-Historien, och Condamine i Chemien, hafwa nu för tiden stort namn om sig; såsom ock en de Fouchy, Akademiens beständiga Secreterare. Sammankomster hålles twå gånger i weckan, äfwen i Louvren.
4) L’Academie Royale d’Architecture, hwars inrättning 1671 hedrar Ludvic XIV:s regering, hålles hwar Måndag i Kongl Slottet och har 32 Architecter, en Secreterare samt en Professor, hwilfen underwisar i wetenskapen. En följd af detta är, att man i intet land finner byggningskonsten bragt till såban höjd, som i Frankrike. Samma sak är det med Måleri och Bildthuggeri förmedelst
5) L’Academie Royale de Peinture & Sculpture, som Ludvic XIV. authoriserade 1648. Med ett ord: Fransman öfwerträffar i allt det wackra.
Utomdess ser man ock här
L’Academie Royale de Chirurgie, inrättad 1731, hwarest Konungens förste Lifmedicus, Germain se la Martiniere presiderar.
I Kyrkan Saint-Eustache wisade man mig en hel hop, som fick namn af mästerstycken. Men, me judice, finnes der icke mer än ett, och det är den namnkunnige Colberts graf. Denne Minister föreställes knäfallande på en så kallad Sarcophague af swart marmor, i sällskap med Religion och Ymnigheten. Bredwid ser man Joseph, som låter utmäta spannemål i Egypten, och Daniel kringdelande Darii befallningar bland Persiske Satraper, alltsammans förträffligen uttänkt af Le Brun. Den som känner den store Colberts gerningar, måste tillstå, att hans caracter alldrig kunnat lyckligare uttryckas.
Samma snille lyser i de fleste deras målningar: t. ex. wid tillfälle då Ludvig XIV förbättrade Rättegångswerket 1667. Monarken föreställes öfwerräcka åt Domhafwanderne en skarp Domförordning, hwarunder La Chieane ses kullkastad på marken, och uppslukar hela säckar fulle med nedplumpadt papper. Likaså då samme Monark satte Financewerket i ordning 1662. En Gudom, Themis, förföljer Kronotjufwarne, hwilka afmålas lika Harpyerne hos Virgilius och flyga undan, släppande ur klorna efter sig stora penningepåsar.
Ut pictura Poësis.
Desse twå stycken wisas i Versailles bland en oändlig hop andre. Ögat tröttnar wid att kika på allt; men örat plågas ännu mera, när Fransman begynner upphöja det samma, och swärja, att ' det är divin, sans pareille, coup de maitre &c. Har han något wackert, så gör han ock wäsende deraf.
Les François savent vaincre & chanter leurs victoires.
Det gamla Kongsuret dersammastädes är ett litet underwerk, så mycket mera, som det blifwit förfärdigat af en Morand, hwilken dock icke war urmakare. Hwar gång klockan slår, gala twå tuppar, tre gånger hwardera, och klara med wingarne. I det samma framkomma på sidorne twå figurer med malmsköldar i händerne, på hwilka twå amourer ömsom slå quarterne med små hamrar. Midt uti framstiger en bröstbild af Ludvic XIV, och ofwantill ses ett måln, hwarutur en Victoria nedstiger, hållandes en krona öfwer Monarkens hjessa; hwarunder man hör en angenäm carillon eller klockspel. Slutligen förswinner allt ihop och uret slår timmarne.
En wiss främmande Konung, som wistades här någon tid, har lemnat efter sig här på orten ett kärt namn.
En Abbe har gjort desse verser öfwer hans härwaro:
Les Roses de l'Himen & le Throne des Rois
Ne l’ent point retenu dans leur chaine flatteuse.
Il voyage, il instruit sa raison lumineuse
Par les tableaux divers et des moeurs et des loix.
Il s’arrete en ces lieux, seduit par notre hommage.
Heureux peuple * * * * * n’en soyez point jaloux.
Le Destin l’a formé pour regner parmi vous:
Notre art ne peut ici, que fixer son image.
Desse versar sattes under hans bröstbild.
Jag måste tillstå att Fransoserna hafwa snälla målare. Nu nyss såg jag i ett privat hus en gammal torgruka pä wäggen, så naturlig gäspande, att det war mig omöjligt se henne, utan att gäspa med. Likså en Bouffon aftagen i en så löjelig ställning, och med så tokiga grimacer, att jag wågar påstå, det en Cato sjelf ej skulle kunna hålla sig från skratt wid påseendet.
Bland det, som besynnerligen förtjenar en resandes uppmärksamhet omkring Paris, är den ståtliga wattuledningen, Arceuil, som liknar de gamle Romares bästa mästerstycke i det slaget. De Brosse har byggt den samma, wid början af det förflutna tidehwarfwet, på Marie de Medecis befallning. Den har 200 Toises i längden och 12 i höjden, der den är som högst, och genom 20 Arcader förer den till Paris ett klart och sundt watten. Rapin skref verser häröfwer, som gifwa någorlunda begrepp härom:
Admirandi operis moles præcelsa, superbos,
Pariete perpetuo, sublime assurgit in arcus
Suspensisque fluunt grandi sub fornice fluctus
Qui cursu late excisos, labuntur eodem
Per montes, ac per substructas aggere valles;
Nam paries quadro jungit divortis saxo,
Per quem magnatum cursum frenavit aquarum
Regina et totam fontes divisit in urbem.
Bredewid ses ännu lemningar af en gammal hög aqueduc, hwilken förmenes wara byggd under Kejsar Julianus. En privat man, som köpt tomterne, har förgäfwes försökt akt nedbryta stenhwalfwen, hwilket ger oss begrepp om de gamles karlwulna arbeten.
Wid Fontainebleau, bland oändligt annat märkwärdigt, såg jag med harm ett kors upprest till åminnelse af Monaldeschi, den Drottning Christina lät aflifwa. Hon glömde då, hwad hon sjelf förut sagt i sina maximer: que le plaisir de la vengeance, n’est pas fait pour les grands cœurs.
Det täcka Saint Cyre, som genom Madame Maintenons bemödande blef uppbygdt af Ludvic XIV, till 250 fattiga Fröknars uppfostran år 1685, gör denna Dame ännu älskad och hedrad. Madamn Deshouliers prisar henne med skäll:
Tes soins ont prevenus les tristes avantures,
Où l’extreme besoin jette les jeunes cœurs.
Ah, que ces soins pieux chez les races futures.
T’attiront d’Admirateurs.
Contre la cruauté des fieres destinées,
Ils donnent, ces soins genereux,
Un asyle sacré, vaste, durable, heureux,
A d’illustres Infortunées.
Bland alla werldens torg, wet jag icke hwar man skulle finna någre majestätligare och täckare, än följande:
Places des Victoires, hwarest Ludvic XIV ses till fot, i sin kröningsdrägt, trampande på en Cerberus; till tecken af triple-alliancen, hwaröfwer han så lyckligen segrade; nedanföre ligga 4 helgjutne slafwar, bundne tillsammans med stora jernkedjor, hwilka föreställa fyra öfwerwundna Nationer - - - - - - - - - - - - - Husen omkring detta torg, emellan hwilka herrskar den angenämaste symetrie, utgöra en aflång rundel.
Place Royale, bygt i fyrkant på Romerskt sätt med betäckte spatsergångar eller Portiker å alla sidor, prunkar med Ludvic XIII till häst, ditsatt af Cardinalen Richelieu. Ett owärderligt jernstaket skapar ett mindre torg midt uti, hwilket är gräsbewäxt med sköna breda twärgångar mot de fyra portgallren.
Place Vendome, likaledes omgifwit af likformiga palatser, har midt uti Ludvic XIV till häst. Arbetet i marmor och koppar, så här, som på de öfriga palatser, röjer de störste mästare; men påskrifterne och ideerne deraf, som fira hans osluga förföljelser mot Protestanterne och öfriga framfarande, förekom mig som le tombeau de bonsens, och en utlänning ser dem alldrig utan wämjelse. Är det icke en ursinnighet, att föreställa fyra likmäktige Monarker fastkedjade wid hans fötter, blott för det, att han den och den dagen slagtade några tusende af deras soldater, mer än han sjelf förlorat. Jag skulle tåla det, om han antingen, som wår Gustaf Adolph, werkligen underlagt sig hela folkslag, eller som wåre Carlar sjelf gått i spetsen för sine krigshärar. Men hwilketdera gjorde han?
Place Louis XV, som ehuru ännu ej färdigt, låter likwäl se, att detta torg kan bli täckast af alla, förmedelst dess storlek och utsigt. Res dit, så får ni se den Monarken, som nu, när jag skrifwer detta, regerar Frankrike. Gjutningen och Stoden är ett mästerstycke, och man hoppas, att de icke här mörda smaken genom tokiga Inscriptioner.
Den 4 Julii såg jag en hop ceremonier wid tillfälle, att Hans franska Majestät med egen hand lade grunstenen till La Chapelle de l’Ecole militaire. Konungen föll på knä och läste wäl en god timma på stället. Högtiden slutades med det, att han utdelte belöningar bland de unge Adelsmän, hwilka derstädes, 500 till antalet, uppdragas i alla wetenskaper och öfningar, som hafwa sammanhang med krigswerken. På sådant sätt brister Franfrike alldrig käcka Officerare, när på andra ställen - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Än en härlig inrättning will jag nämna. Här är en Bureau General upprättad, genom hwilkens föranstaltande nyfödda barn emottagas, förses med friska och renliga ammor, hälsosamma boningsrum och andra bequämligheter, nödiga till dessa späda lifs förwarande. Mot en dräglig afgift kunna föräldrar här inlämna deras barn, försäkrade om all möjlig omwårdnad och tillsyn.
Från den tiden barn afwändas, äro här äfwen utsedde ställen, hwarest de emottagas till widare uppfostran; så att allt, som kan bidraga till folkhopens ökande, är att tillgå härstädes, så wäl förmedelst dessa nyssnämnda inrättningar, som deras förträffliga Barnhus; man riktar staten med icke mindre, än 4, till 5000 hittebarn årligen.
Religionen i Paris, bland den så kallade wackra werlden, synes wara Voltaires Philosophi. Folkhopen är rätt påfwisk, c’est a dire, tjenar wår Herre efter tabulatur och wana. Monarken wisar alla tecken af så till sägandes allt för mycken, och större delen af hans krigsbussar säges hafwa antingen ingen rätt sannskyldig religion, eller ock den gamla Epicuriska: ede, bibe, lude, post mortem nulla voluptas.
Eljest måste man tillstå, att den utwärtes delen af Romerska Gudstjensten, är rätt Högwördig och majestätlig, liksom deremot den Reformerta, tyckes mig wara nog naken och kall. Wår Evansgeliska åter synes hafwa walt en lycklig medelwäg, emellan alt för mycket och alt för litet af Ceremonier. Wore dock till önskandes, att man hos oss sysselsatte sig mindre med en hop abstracta begrepp, och mera med det wärkeliga och borgerliga.
Dårskaper och nöjen får man dyrt betala i Paris, men wisdom kan fås för intet. Man besöker fritt alla Collegier, Bibliotheker och lärda Sällskaper; alltid bemött med höflighet och tjenstfärdighet, när deremot Comedianter, Dansmästare och andra behageliga galenskaper icke ernås utan promt betalning.
Ingen ting kan upptänkas förträffligare, än methoderne, att underhålla flit och täflän bland den studerande och wettgirige ungdomen härstädes. Icke längesedan såg jag belöningar utdelas i Sorbonne bland Studenterne, hwilke utmärkt sig antingen i Öfwersättningar, Grekiska och Latinska skrifningar, eller i Poetiska och Oratoriska småsaker. Preses i Parlamentet, hela det Högwördiga Dom-Capitlet, Academiske Ledamöter, samt en stor hop förnäme åskådare församlade sig under en upprepad musik i stora Domsalen, hwarest Eleverne woro uppftällde i behörig ordning. De ypperste bland de täflande, och hwilke, efter föregånget bepröfwande af Academici, skulle emottaga belöningarne, framställdes för Preses, som högtidligen satte på dem kransar, och utdelte guldpenningar, under det han höll ett uppmuntrande loftal, m. m. De andre, bland hwilke gåssar af 13 eller 14 år, som förtjent priserne, belöntes sedermera af Rector Magnificus på samma sätt med ett antal sköna Böcker i Academiens namn, och nya täflingsämnen uppgåfwos. Alla de, som således wunnit priset, åtnjöto offenteliga complimenter af hela församlingen. De woro wäl 30, som denna gången belöntes. Och på det ingen wäld må äga rum hos Professorerne, som dömma öfwer de inkomne papperen, tillgår här på samma sätt, som vid offenteliga Wettenskaps-Academier, att skrifterna skickas in utan namn, med devise - - -
Dylike upmuntringar ser man i alla Lärohus, hwarigenom det icke är sällsynt, att finna ynglingar af 14, 15 år öfwersätta Oder af Anacreon, stycken af Hesiodus, Virgilius o. fl. och vice versa från Fransyskan på Grekiska och Latin.
Bland Frankrikes artiga lustspel, är en sort Sjöfäktning, som jämte det den tjenar till publikens nöje, härdar och tillskapar en hurtig och wälöfwad ungdom. Man har inhägnat en stor fyrkant af Seineströmmen, hwaromkring äro bequämlige platser för många tusende åskådare, och midt i wattnet hållas dessa Sjöfäktningar. En talrik tropp af unge Sjömän, lätt klädde och wäpnade med lansar, börja leken på löpande båtar, i det de stöta hwarannan i sjön. Sedermera rida de spärr, d. ä. de asa neder från högden af en Pharos, på en dertil inrättad timmerstock, bemödande sig, att midt i starkaste farten fasttaga la bague, eller ringen, hwarefter de plumpa i sjön och simma i land. Ytterligare öfwa de sig att klänga i takel och tåg. De käckaste speta upp på en i luften hängande slaklina, att nedtaga lefwande foglar, ur en i högden uppbunden krans. Det är ett nöje till at se huru de fleste pejla djupet. Allt detta förrättas under en dråpelig musik, till dess Neptunus med sine Tritoner kommer swäfwande på wattnet i en stor wagn, gjord som en snäcka och dragen af sjöhästar, då han offenteligen med wissa från åskådarne insamlade summor, belönar dem, som i någotdera wunnit priset. Jag tycker mig se det gamla Grekland. Högtiden slutas med skott och konsteldar, som öfwerträffa all inbillning.
Ungdomen i Frankrike, som ämnas att en gång hedra antingen predikstolen eller Tribunalen, öfwas tid efter annan med spelande af wackra Theaterstycken, hwarigenom, jemte det den förwärfwar sig ett otwunget utwärtes behag, den äfwen hinner till en frimodighet, och en så högt angelägen konst, att genom anständiga och rörande åtbörder, twinga hjertan och föröka werkan af wältaligheten, som utom dem förlorar halfwa sin styrka.
I den smak och renhet, som Franska Theatern nu är, kan den intet annat än wara en förträffelig Skola för seder och borgerliga dygder. Det är säkert den samme, som alstrar så store Poeter, och gör Nationen så synbart älskanswärd och belefwad, framför andra folkslag. Jag wet intet, som mera hedrar Caracteren hos ett folkslag, än att se det samma, antingen le åt en Tartuffe, en Etourdi, eller gråta, med en dygdig lidande Zaire, och öfwer en mördad Cesar, m. m. Med ett ord: Fransman herskar öfwer mer än halfwa werlden, genom sin smak och sine behaglige seder.
Den 14 Augusti gick jag ifrån Paris med anständig skjuts, nämligen med Apostlehästarne. Mången gång önskade jag äga Eliä matsäck. Men ty wärr! korpar äro, som allt annat, förwärrade, på denne werldens sista tid. De ropade sitt ohyggliga cras, cras, utan att tänka på hwad jag behöfde i dag. På wägen såg jag Kongl. Slotten Marly och Saint Germain och kände förste gången, att det som fägnar ögat föder ej alltid magen. Wärdshus och Krogskyltar såg jag nog, men det är i Frankrike mer än någorstädes sannt, att
Ipse licet venias musis comitatus, Homere,
Si nihil attuleris, ibis, Homere, foras.
Skuggan i Trägärden, eller rättare, i den store uppstädade skogen, på sistnämde ställe, gaf mig en timmas angenäm swalka.
Ängslan, förorsakad af hunger, hade hos mig samma werkan, som kärleken hos Poeter: Hon öppnade versådran. Förtretad, att höra foglarne sjunga när jag wille sofwa, tog jag mig det nöjet att hämnas med följande rim:
Förargeliga djur, som skriken här i trän,
Och smutsen på de löf som Eder skugga gifwa,
För påcker med Ert skrål, jag må hel galen blifwa,
Den förste sten jag får skall jaga Eder hän.
På fatet, stekte uti smör,
I nu mig kunna mer behaga.
Ty när man har en hungrig maga,
Musik förgäfwes örat rör.
Från Saint Germain fölgde jag Bateletten, en sort dragskuta, till Rouen, der jag ändtligen fick äta mig mätt.
Normandie är ett skönt land, har backar och skogar med djupa dälder likasom Swerige, dock inga eller få berg synliga. Folket derstädes är det trefligaste och starkaste i hela Frankrike, i anseende till härkomsten från deras karlawulne Nordiske stamfäder. Jag kallade dem landsmän och fick dricka hos dem en härlig Cider.
Rouen.
Belägen på sluttningen af Seine-strömmen, 16 Franska mil från Havre de Grace, är till widden åtminstone efter ögnemåttet icke större än Götheborg; har dock 32 Paroisses eller Församlingar, utom Kloster; en omständighet, som tyckes röja en stor folkmängd. Den är dock icke så stor, som den kunde synas; ty i Catholska länder, finner man nästan så månge andelige, som åhörare.
Församlingarne äro små, fast Kyrkorna ofta stora och präktiga. Handelen florerar här, oaktadt hamnen är obequäm, i så måtto, att man måste spänna ett halft dussin hästar för skutan, innan man kan få henne upp emot strömmen från Havre.
Som jag här icke träffade något skepp färdigt till England, wandrade jag till Diepe. Denna stad är befäst, mindre än Rouen, men wackrare bygd, med stora likformiga hus å begge sidor om de öppna och räta gatorna, ligger för hafwet emellan twenne branta högder, och ingången till hamnen är ombygd på begge sidor med bergfaste murar af ofantliga tälgstenar.
Här såg jag en härlig Procession, som genomwandrade alla gator, under musik och klockringning. Ett wördigt Regemente af Andelige i sin fulla skrud, med tusentals sjungande menniskor efter sig, emellan en haye af Cadett-Corpsen.
Äfwen hade jag här tillfälle, att bese den så kallade Repetition, hwilken består deruti, att alle Scholgåssarne först offenteligen förhöras i Latin och andra lärostycken, samt sedan agera någon Tragedie, under deras Läromästares uppsigt.
Den 18 Augusti afseglade jag med ett Engelskt fartyg till England, emot 12 Livres betalning; låg 24 timmar på sjön och hade ganska ondt af sjösjuka, innan jag landade i Brigthelmstone, 60 Engelska mil från London.
London.
Är den fulaste stad jag någonsin sett. Swarta hopwräkta hus, höga och låga om hwarandra; trånga, krokiga gator, betäckta med en ewinnerlig smuts, osund och dimmig luft, samt en löjlig och oregerlig pöbel, uppwäcka hos en främling mer fasa, än förundran och fägnad. Den består af tre sammansmälte städer, nemligen London för sig sjelf, Southwark på andra sidan af Themsen samt Westminster, der Kongl. Palatset är, och kan kallas den angenämaste delen af staden, såsom der äro öpna och rediga gator, med stora byggnader.
Längden af London är 6 Engelska d. ä. en Swensk mil, och bredden en tredjedel deraf. Antalet af innewånarne räknas utgöra en sjundedel af Rikets folkmängd eller en million, hwilke bo i 122,950 hus.
Det märkwärdigaste att bese är följande:
The Tower, ett gammalt Slott, hwarest wisas allahanda wilda djur och foglar, Thropheerna efter den oöfwerwinnerliga Spanska Flottan, Wapen för 80,000 män af alla slag, uppsatte i en alltför konstig utsigt, Kongl Regalierne, Myntet och en hop ålderdomsmärken.
The Royal Exchange eller Börsen, bygd af Portlandssten, en ewig och ståtlig byggnad, öfwerträffar mycket den Amsterdamske och har ett torn af 178 fots höjd, med Klockspel. Uti inhuggningar på murarne, stå stoder af Englands Kungar och Drottningar &c. Der finner man Assurance-Kontoiret, Sjö- och Maria-Gillet, Auctions-Kammare, m. m.
Den namnkunniga Sanct Pauls Church är det härligaste Tempel jag nånsin lär få se. Den är bygd i kors, med en ofantelig Dome midt uppå, samt twå torn wid ändan, med en owärderlig Portail. Det wille bli en Volume att nämna allt. Skada, att allt blir så swart med tiden i London. Drottning Annas stod prunkar wid den stora gaflen. Byggnaden fulländades på trettiofem år, och kostade 736,752 Pund Sterling.
The Brittish, Museum, innehåller en dyrbar samling från alla werldens kanter, af Antiquiteter, Manuscripter, Naturalier, &c.
Westminster Abbey, der Konungarne krönas, är en gammal stor Kyrka, i hwilken jag ej wandrar ett steg, utan att röras af wördnad och förundran. Omgifwen af de döde, midt ibland grafwårdar och ärestoder, känner man hos sig en wördnadsfull rysning, under det man beundrar de lefwandes berömliga omsorg, att förwara minnet af sine store män och lysande snillen. Englands Regenter, Englands Hjeltar och Lärde lefwa här midt i dödens hemwist, hedrade med en kär och dyrbar åminnelse, intryckt både i marmor och i de efterlefwandes hjertan. Newton, Shakespear, Milton o. fl. hwila här wid sidan af Kungar, Krigshjeltar och Patrioter. Ho skulle kunna se detta, utan att önska sig en liten wrå i dessas boning.
Jag har räknat öfwer 150 sådane minneswårdar. När man kommer dit, finner man alltid åskådare och Engelsman sjelf framför andre går dit och läser på monumenterne, högmodig i sine döde landsmäns ära, och brinnande att efterfölja dem.
De tre stora bryggorna öfwer Themsen, nemligen London, Westminster och Newbridge, ha näppeligen sina likar. Wattenwerken wid Londonbridge, uppsatte af en Holländare wid namn Morice 1582, att leda wattnet genom träpipor kring hela staden, säges öfwerträffa den konstige Marly-Machinen i Frankrike. Jag har gapat på begge, dock utan att begripa dem[15].
Kongl. Slottet Sanct James bör nämnas alldrasist. Det är intet annat, än en slumpwis hopklistrad tegelbyggning, och ser föga bättre ut, än baraquerne i Götheborg. Hofwet wistas der fördenskull bara om wintren; ty om sommaren delar det sig emellan Kongl. Landslotten, Hamptoncourt, Winsor, det skönaste af alla, och Richmond, hwarest nu warande Kungen finner sitt högsta nöje. Det ligger ock helt nära London.
St. James Park är en wacker spasserort, behaglig genom långa med trän planterade gångar och gräfne dammar eller canaler.
Kensington trägård är dock Londons wackraste promenade.
Allmänna lustbarheter äro sommartiden: Trägårdarne Vauxhall, Ranelaugs, Mary-bone-gardens och Sadlerswell, hwarest man kommer tillhopa, att höra Concerter, se illuminationer och konsteldar, äta, dricka m. m. som man behagar.
Wintertiden har man fyra Theatrar.
Näst efter det makalösa Krigsmanshuset Maison des Invalides i Paris, hwars Dome ej har sin like på jordklotet, kan man sätta Greenwich och Chelsea Hospitaler i London, det förra bygdt 1694, af Wilhelm III, och ärnadt till ett Kongligt Residence, beläget wid revieret 3 mil nedan för London, är ett asylum för utarbetade sjömän, för enkor och barn efter dem, som förlorat sitt lif i Kronans tjenst. Det artigaste är, att detta Hospitals underhåll icke hänger på Rikets Cassor, utan hwar och en sjöman, så wäl i Flottan, som Copvardiefarten, contribuerar månatligen dertill 6 styfwer, efter som naturligast synes, att de, som orka förtjena penningar, understödja de orklöse, och dermed förtjena sig rätt till samma wälgerning på deras ålderdom.
Sak samma med Chelsea-Hospital, i det alle tjenstgörande wid armeen, Officerare och gemene, erlägga en dags gage hwart år till dess underhåll. Det är inrättat för utlefwade eller blesserade i Landt-Armeen, och närer 500 ordinära Pensionärer, samt 12,000 så kallade outpensioners, eller utomordentlige. Om någon ting röjer wälbestäldta Republiker, så är det dylika inrättningar. Wårt lilla Krigsmanshus i Wadstena talar om hwad wi wille; men röjer tillika huru litet wi kunna.
Bedlam är Danwiken i London, och härbergerar en bedröflig hop wettlöse uslingar af begge könen, af hwilke somlige kalla sig Gud Fader, Jupiter, somlige Alexander, Carl XII, o. s. w.
Londons Hospital, Hittebarnshus, m. m. äro inrättade på en förträffelig fot. Här äro fattighus och sjukhus, som understundom nära till 6000 olycklige.
Torn-Kyrkor räknas i London 103. Will man hoplägga alla ställen, der Gudstjenst hålles, så blir antalet inemot 300. Lutheranetne få ha torn på sina Kyrkor, men inga Ringklockor: andra Secter kunna ej få bygga torn. Här äro fyra Tyska, en Swensk och en Dansk församling af Lutheraner. De så kallade Metings eller mötesplatser, hwaraf Methodisterne, de nu warande bäste praktiske Christne i England, hafwa ett stort antal, finner man i hwarannan gata. Wesley är deras hufwudman, hwiklken åtta gånger warit åt America, och dageligen flackar omkring, att upplifwa den praktiske Christendomen i werlden.
Engelsman är en underlig menniska. Ingen går så långt i det goda som han, och ingen drifwer heller ondskan högre. På intet ställe i werlden ser man menniskokärlek och ädelmod i större grad än i London; liksom man å andra sidan ingenstädes hörer omtalas så grofwa utbrott af grymhet och ursinnighet. Store förmögne Lorder äro icke det bästa folket. Icke heller kan man berömma den högmodige och tygellöse pöbeln; men mellansorten består gemenligen af hederliga och oswikeliga menniskor. Det går långsamt bland desse, att winna förtroende; men sedan man fått det samma, kan man göra sig räkning på deras trofasthet, ända till det att de uppoffra lif och egendom för en wän. Har jag en af det folket till wän, så har jag ett ryggstöd, som alldrig swiker. Hatar han mig, så hatar han mig ända in i grafwen. Har han i politiska mål fattat något parti, så kunna hwarken mutor eller hotelser rubba hans tänkesätt. Född med nitälskan för friheten är han alltid mån, att känna Rikets lagar och fördelar, hwarföre det icke är sällsynt, att finna en Köpman, en Handtwerkare, werkeligen räsonnera som en stor Statsman.
Skrif- och Tryckfriheten, som upptäcker för dem fritt allt hwad som angår London och Europa, gör denna Nationen mera upplyst än andra.
Underlig pöbel i London. Efter utseende blir folkmyckenheten i London, den Stadens om ej Rikets graf. Det är snart icke möjligt, att bibehålla någon ordning. Se de någon främling, som icke drar Engelska skört och piska i nacken, så spotta de och slänga orenlighet efter honom. Få de ej nog pengar som de wilja, göra de uppror. Folkhopen är större, än att alle skulle kunna brukas. Derigenom tillgripas liksom näringsfång röfwerier, mordgerningar, stölder, tiggerier, m. m. men med allt detta herrskar ändå bland dem något ädelt, någon smak för rättwisa. T. ex. om der händer mig, att jag blir öfwerfallen eller bestulen på gatan, och ropar åt dem: Gentlemen shal you suffer a foreigner to be so handled with in your country, eller något dylikt, så slå de en ring omkring stället, utleta den brottslige och straffa honom på fläcken, antingen med att doppa honom i ränsten, pumpa watten på honom och bultan, så länge han kan röra sig, eller twingan till godtgöring i penningar.
Smärre brott straffas här med pillory (skampåle), så gjord, att syndaren måste sticka fram hufwud och händer genom hålen på ett bräde. Är nu den lidande gynnad af dem, så slå de en spetsgård kring pålen, att ingen må göra honom något ondt. Men i annat fall sjunga de smädewisor, spotta och slå den stackaren synen full med orenlighet. Jag har sett en dylik löjelig förrättning.
Annars är detta och andra blodiga och hiskeliga spektakel folkhopens angenämaste lustbarheter. Med samma nöje, som Franske allmogen löper att grina åt en Taskspelare eller Comediant, wandra desse till galgplatsen, att klappa händerne åt dem som skola steglas eller hängas. Comedier behaga dem icke, så framt man icke mördar och halshugger på Theatern. Hu! det är en- blodig nation! T. ex. De ha en sort lustspel, som jag med grufwelse sett en gång: en hop Pojkar församlas att fäkta för uppsatte belöningar. Den som kan break most heads d. ä. krossa de flesta hufwuden, blir bäst betalt. De ha trälansar, och ingen kommer ur leken, utan fullstänkt af blod och skråmor, och månge skadas obotligen.
Är det icke ohyggligt, att se förnuftiga menniskor klappa händer och hitsa deras ungdom liksom hundar ihop, att förderfwa hwarandra? Deras Tupp- och Doggfäktningar förråda icke mindre deras omenskliga natur. När de se twå träta på gatan, twinga de dem att afgöra saken med knytnäfwen, hwilket sker sålunda, att de rifwa kläderna från sig och kaxas som tjurar. Quinfolken äro nästan wärre. Stockholms Rodderskor äro blott ofullkomliga copior af dem. Jag såg för några dagar sedan twå konor, nakna till medjan, eländigt handtera hwarandra, och när de intet mer orkade, lågo de i ränsten och kastade hela göpnar dy på hwarandra. Om Justicen will lägga sig emellan, blir den bortföst af mobben. Det skulle wara ett olagligt inbrott i deras dyra frihet. Så mycket bortblandas begreppen om sjelfswåld och frihet.
I andra Riken plär man finna mästa Religionen i hopen. Men här ser man intet spår deraf. Ingen kan neka det, att Londons Allmoge är mera upplyst än andra Länders, der Tryck- och Tankfriheten är mer inskränkt, ty här ser man en Åkare, en Kolbärare, en Gesäll likså ofta läsa deras mängfaldiga new pappers, som de dricka sitt strongbeer; hwarigenom man finner dem i stånd, att prata tämmeligen wäl om allahanda, när deras gelikar i Paris, Danmark och annorstädes, knapt weta deras Konungs namn. Men det är icke allt nyttigt. Ty jag wet ej, om det icke skulle wara bättre finna en Säckdragare och Ignorant, än Fritänkare eller Atheist.
När jag för någre dagar sedan gick förbi en Krog, häpnade jag att höra ett fasligt sorl, och att se en mängd kryckor och träben dansa ut genom dörren. Jag frågade hwad det betydde? då man wisade mig ett halft tjåg Tiggare, som hängde hwarandra i lufwen. Jag fick ock weta, att äfwen desse, sedan de om dagen samlat allmosor, mötas på sine klubbar om quällarne, slå kryckorna i wäggen och sjunga wisor om Regeringen, under det de smörja strupen med porter.
London är alltså ett ställe, der man tillika finner det bästa och det sämsta i hela werlden. Der gifwes ock ingen plats, hwarest skälmar och ogerningsmän säkrare kunna gömmas, hwarföre man kan säga, att der bor utskummet af alla Nationer på jorden.
Wilkes.
Den 24 Sept gick jag till Kings bench, att se den beryktade Wilkes, den Ministerens parti kallar Mobbens Don Quichotte. Han är en lång man, af en smal wäxt, nog windögd, och liknar närmast i yttre åtbörder en djuptänkande Philosoph. Han sitter der begrafwen i en wäl försedd Bokkammare, och fortsätter sin North-Briton, med en långt skarpare skriffrihet, än någonsin tillförene.
Folkhopens nit för honom tyckes efter hand förlora sig, genom Ministerens herrskande intriger. En Swensk har den äran att bo wägg om wägg med honom för ådragna skulder.
Jag har sett ett kopparstick, hwaruti friheten föreställes som ett wäl befästadt slott. Lord Bure tillika med de förnämste anhängare af Ministeren, Ha bundit stora linor kring tornet på Frihetens Slott, och bemödade sig med all magt, att draga det gamla fästet omkull; men Wilkes står, likasom en annan Atlas, emot med den ena handen, och i den andra håller han Magna Charta, till att förhindra det lutande Kastellets fall.
Nationens smak röjer sig oändeligen mycket på Skådespelen. Shakespeare, till hwars ära England nu nyss firat ett högtidligt Jubel-år, är nu mera än nånsin beundrat och kär, oaktadt alla de gammaldags uselheter och orimligheter han inbragt på Theatern. Nationen är i det som allt annat, enwis. Jag såg i går föreställas Hamlet, som räknas bland hans Mästerstycken. Aktörerne spelte sina Roler förträffeligen, Decorationerne woro mångfaldiga och prägtiga, men Nationens underliga smak fäster dem beständigt wid en urmodig släntrian, som revolterar all bon sens. Man ser ofta en Harlekins role midt uti ett sorgspel. Man ser spöken, djeflar, mord, dödgräfware m. m. ömkeligen blandas om hwarandra på Theatern, och alldrig klappas händerne mera än då Lucifer wisar sig, eller någon blodig execution föreställes. Nöjet, det makalösa nöjet, att wid rörande föreställningar kunna gråta, hwilket alldrig undgår mig wid en Fransk Tragedie, är obekant här. Man skulle kunna säga, att en Engländare icke kan gråta. Den sundare delen af dem, hwilke sett litet mer än London, finner allt för wäl, hwad som brister; men hwarken de eller några ädlare snillen wåga bryta genom ett barbari, som folkhopens nycker gjort heligt. Galleriet herrskar på Engelska Bållhusen, derifrån hör man handklapp och hwisslingar. De allena dömma: Hwarföre man ock alldrig lär få se Theatren i det stånd, hwaruti den blomstrar på andra ställen. En Congreve, en Addison, med flere, som sökt bringa en förnuftigare Dramatik in på skådeplatsen, krossas att jag så må säga, under tyngden af Shakespeares oformlige ärestoder. I allmänhet kan man tillstå, att Engländare är förträfflig i utföringen och i utarbetningen? men brist på smak gör att han sällan lyckas i desseinerna eller utkasten: till exempel, allt hwad han arbetar i silfwer, i kopparstick och galanterisaker, är wäl utfördt, fint och fast; men der saknas alltid snille och uppfinning. Om jag skulle ha något förträffligt, wille jag nyttja ett Fransyskt hufwud att ge planen, och Engelska händer att utarbeta den samma. Den siste Fransyske Ambassadören härstädes, öfwerbragte efter berättelse med sig tolf Granlåtsmakare, under namn af Kammartjenare, hwilke förmedelst de snillrike ideer och fasoner, som de wisste att gifwa sitt arbete, på en kort tid stulo kunderne från de infödde Londonsboer. Franske Kockar äro i stånd, att ur ett enda kalflår sammanplocka tio wälsmakande rätter. Lika så i all annan grannlåt. Fransosen är alltid ny, alltid sintlig, älskwärd, stundom äfwen i sine dårskaper.
Det är ej underligt, att London blir så proppat med folk. Eho han wara må, Turk eller Hedning, swart eller hwit, som kan bruka hufwud eller händer, och will nära sig, får der slå upp sin Boutik, drifwa sin Köpenskap och ge skatt. En Lärare, som på intet annat ställe i werlden får öpna sin mun, kan predika på torgen härstädes, och skaffa sig en församling. Nekar Biskopen mig ett Prästgäld, har jag frihet, om jag kan, bygga mig en Kyrka och genom subscriptioner samla mig åhörare, hwarpå här finnas många exempel.
Den 21 September firades Konungens Kröningsdag, med lossande af kanoner, uppwaktningar wid Hofwet, eldar på gatorne, kring hwilka tusendtals ostyriga pojkar dansa. Wid samma tillfälle fick jag se de höge Kongelige Personerne med deras suite. Monarken är till anseendet en fyllig wälwuxen Herre, har ett wackert ansigte, något stora läppar, och en uppsyn, som tyckes röja missnöje mera än djupsinnighet, Han lefwer merendels innesluten inom sitt hus, au sein de sa famille, och wisar sig alltför sällan midt i London. Drottningen satt och lekte med sin yngsta Prinsessa. Hon är ett smalwäxt fruntimmer, snarare för litet än för stort, har ett nog litet ansigte, och ser ut som folket mäst plägar, undantagandes hwad Gorgen beträffar, hwilken är så wäl danad, som det är möjligt föreställa sig den af kött och blod. Har mycken esprit och säges äga det mildaste och muntraste lynne i werlden.
Wid Academierne idkas föreläsningar större delen af året. De så kallade Tutors eller private Informatorer göra det mästa. Någre af desse, allt efter som de wunnit förtroende, ha en mängd af lärjungar, som mötas i Collegierummet, att höra Grekiska och Latin. Sträng polis hålles på de orter der ungdomen underwises, t. e. Det händer stundom, att en hop kärleksungar, ledsna wid London, besöka det Latinska klimatet; men i ögnablicket snappas de upp af stadens konstaplar, och hela kärrlass af dem skjutsas tillbaka. Ingen lös quinsperson tåles på hela den nejden, liksom ej heller Bacchanaliske klubbar få hållas, ty Informatorerne måste alltid wara med i deras nöjen. Annars är wid hwarje Parish en schola, underhållen af sjelfwa församlingen, hwaruti god ordning iakttages. Alle gåssar klädas der i en uniform af blått kläde, med gula strumpor. I städerna finner man ock dylika scholar för flickor, der de underwisas i Christendomen, skrifwande, broderande m. m.
I Eygland måste man lära sju är på allt, ware sig flicka eller gåsse, och efter dessas förlopp få de slå opp ett shop eller bod, och nära sig, som de kunna.
Den siste September steg jag om bord, för att åter se den kära hembygden. Domi bene est. - - - Under det wi ankrade för motwind, hade jag tillfälle begapa några omkringliggande platser, bland hwilka jag anmärker en liten fästning kallad Scherness, hwarest är ett Kongehwarf och ankarställe för Örlogsmän. Men det jag alldrig sett förr, war sättet att bruka gamla skepp. Man har wid högt watten satt dem i land, och så fästat dem dels med stötter utan till, dels med ballast af stenar innantill, och sedan inredt dem till boningsrum för Sjömänsfamiller. Det är något nytt att se en hel stad af gamla skepp presentera sig från stranden full med folk. Twå wåningar af styckegluggar tjena till fönster, och ofwandecket belagt med taktegel, prydt med 5 a 6 skorstenar. Ett stort skepp på samma sätt inrättadt tjenar till denna stadens Domkyrka.
Roveret från London till Orfernes räknas 90 Engelska mil, och är mycket swårt, att komma upp och ned. Landet på ömse sidor ser hjertans wäl ut. Synnerligen prydas åbräddarne med wippgalgar, i hwilken man njuter prospekten af wäl hängde Engelsmän.
- ↑ Här wore mycket att säga mot Swenska byggningssättet, och det slöseri af wirke, till de många wäggar och tak, som Swenske Bönders allt för många små hus medföra. När man kan hafwa likfså många rum under ett, som under tio tak, sparar det byggningswirket och är i flera hänseenden bättre.
- ↑ Auctor hade för besparing skull anlagt sådan klädebonad, i ett land der den mäst brukas.
- ↑ Waxhall, en emitation af det namnkunniga Wauxhal i London, är ett hus och en trägård, der hela wackra werlden i Paris mötas tre gånger i weckan, att spasera, dansa, se konsteldar och illuminationer, m. m.
- ↑ Ett ursinnigt mode gör att intet förnämt fruntimmer kan wisa sig utan smink och swarta lappar i synen. Härigenom och med tillhjelp af en wiss air eller ställning, som Franska könet förträffligen wet att taga sig, se de wäl ut wid ljus, men illa i dagen.
- ↑ Wallen eller Boulevarden är nästan som Djurgården i Stockholm. De förfallne Wallarne äro nu förbytte till sköna planterade spasergångar, od skapa en angenäm rundel kring gamla staden, och sedan hela förstäder rundt omkring blifwit tillbygde, ligger denna promenaden liksom midt i Paris. Här samlar sig folket dageligen. Här hållas de mesta Spektakler, af Komedianter, Marionetter, Baler, Konserter, Taskpelerier.
- ↑ Tiggare, som Hollberg säger, galonerade, finnas på ingen ort till sådan mängd, som här. Käringar och Lyror &c. hwar man kommer på kaffehus och spektakler, så hör man ett raspande af Savoyardska quinfolk, som sjunga ch fila på en guitarre eller lyra.
- ↑ Komedianter, innan de få öppna skådespelen, äro förbundne att roa folkhopen förut med någon farce, hwilken här kallas: faire la parade. Derigenom ser man en gräslig mängd slödder fösas ihop ikring Bollhusgallren, som förnöter eftermiddagarne med bara gapa.
- ↑ Här äro ej mindre än tio särskilta band Komedianter, som alla spela twå stycken hwar dag, utan att räkna konserter och folk som wisa rara djur, markattdansar, hundkonster, lotterier och andra taskspel.
- ↑ Ett Positif eller litet Orgelwerk. Dagligen, mest om aftnarne, ser man dylika Oxdragare belägra portarne, der Resande gästa, och spela för några styfwer.
- ↑
Min olyckliga stjerna hade placerat mig mellan twenne
Kloster. Klockan 2 eller 3 ringa de till Ottesången och börja sin
andakt. När jag kommer ihog deras själamessor, påminner
jag mig Boileau, som sade:
Pour honorer les morts, ils font mourir les vivans.
- ↑ Man råkar en sprätt i Paris och frågar efter Börsen, så är det en glosa som han aldrig hört, liksom han ej heller äger minsta begrepp om sjöfart och skepp, dem undantagne som han torde hafwa fått af målningar.
- ↑ Ställen der lekstugor och kärliga möten hållas.
- ↑ Här pudrar sig nästan allt hwad lif och anda äger.
- ↑ Med en folkhop af 800,000 menniskor, utan sjöfart, utan handel, hur skall Paris kunna nära sig, och än mer, hur skall det kunna wara så rikt? Jo, det blir begripligt, när man finner kanske hälften af ofwannämde nummer wara resande, dels från Provinserna, dels från utrikes orter, hwilka strömma hit att leka bort pengar och helsa. Man räknar intet mindre än 30,000 i livré. Så at det ej är ett paradox, om man säger, att Paris har att tacka lättingar och narrar för sin warelse. Här handlas ej med annat kram, än det som tjenar at underhålla yppighet och galenskap. Engelsmän, ehuru warme patrioter de äro, lockas dock hit af Parisiska nöjen, och jag tror, att hwad som bland annat påskyndade sista freden, war att återfå en hop förmögna Lorder, dem kriget jagat härifrån och hwars pengar saknades i allmänna rörelsen i Paris.
- ↑ Den i London drifwes nu med eld.