Mina Pojkar/Hur Olle blef lots
| ← Huru Olle och Svante fingo komma ut i skärgården. |
|
Svantes första fisk. → |
Hur Olle blef lots.
Morgonen därpå blef frågan om bryggorna ordnad så, att gossarna fingo vara nere vid stranden och leka, därför att där var det grundt. Men från bryggorna skulle de hålla sig borta, därför att utanför dem var det djupt, och om de ramlade i där, kunde de drunkna.
Detta förstodo ändtligen gossarna, och till en början voro de verkligen ganska lydiga både mot pappa och mamma.
Nu var det så, att rundt omkring dem bodde det utom sommargäster nästan bara lotsar. Det var unga lotsar och gamla lotsar. Och snart började pojkarna att begripa, att lotsar det var personer, som visade fartygen vägen i skärgården och seglade med en stor brun rand midt i seglet. När det kom en ångbåt eller en finnskuta, så hissades flagg i förtoppen — ibland var det också någon, som stod ombord och skrek »lots», så att det ekade öfver sjön — och då kom en af lotsbåtarna ut. Den lade till vid sidan af ångbåten, lotsen gick ombord, och så försvann fartyget med lotsbåten släpande efter sig.
Nu beslöt Olle, att han skulle leka lots. Och därför skulle de först af allt bygga brygga ute i sjön. Först släpade Olle och Svante ihop stenar. Svante släpade, och Olle körde. De hade en vagn, som gick på fyra hjul, och den lassades ända till brädden med så stora stenar, som pojkarna orkade bära. Ibland opponerade sig Svante och ville inte vara med. Då blef Olle ond och knogade ensam. Så voro de osams om det en stund. Men till sist vände alltid Svante tillbaka och hjälpte Olle att vräka stenar i sjön.
Det var inte litet sten, som gick åt. Och pojkarna höllo på i flera dagar. Det ena lasset efter det andra försvann, och det var mera än en gång, som Olle fick taga itu med Svante, för att han inte skulle tröttna. Besvärligt var det också. Man fick börja inne vid stranden, plocka dit sten efter sten, så stiga ut på de yttersta och plocka vidare. Men Olle var ihärdig. Han arbetade, så att svetten rann, och han blef brun om halsen som en neger af att stå nere vid stranden i solgasset. Men det brydde han sig inte om. Och till sist hade han en en lång rad af stenar, som man kunde gå på en bra bit ut i vattnet. Då var han nöjd och förklarade för Svante, att nu var det färdigt.
Sedan gick han och funderade. Ty nu ville han också ha en flagg. En flagg fick han också af en pojke, som hade två. Den var svart, röd och hvit, och pappa sade, att det var en tysk flagg. Det hade förstås varit bättre, om den hade varit svensk. Men Olle tyckte, att en flagg var alltid en flagg. Och så skaffade han sig en flaggstång. Det var en stor, lång stör, som han fick af en lots. Han borrade hål i ena ändan på den och fick en slant af mamma för att köpa sig ett snöre. Så trädde han igenom snöret, knöt fast det i bägge ändarna på flaggen, och så gick flaggen att hissa. Men så kom han att tänka på, att om det regnade, skulle flaggen bli våt. Därför gick han till pappa och fick en bleckask, som hade lock, och som det hade varit tobak i. Den spikade han fast midt på flaggstången, för att det skulle vara flagglåda som på riktiga flaggstänger. Och sedan satte han opp flaggstången ytterst på ändan af bryggan.
Nu var bryggan färdig, och där gick Olle och patrullerade. Så fort han kom opp om morgnarna, sprang han dit ned och hissade flaggen. Och det sista han gjorde, innan han gick till sängs, så hissade han ned den, och vek ihop den och stoppade den i bleckasken, som var fastspikad på midten af stången.
Och Gud nåde Svante, om han försökte röra vid flaggen, lådan eller flaggstången. Då kom Olle farande som en raket, gaf Svante en sinkadus, så att det skrälde i honom, och gick sedan på vakt vid bryggan, morsk som en tupp.
Men när det kom fartyg i hamnen, då fick Svante vara med. Då satte de ut Olles röda båt, som hade järnköl, två master och bogspröt, med ett långt spö, och så stod Svante bredvid och skrek, så mycket han orkade:
»Lots!»
Då stack Olle sin långa roddbåt i sjön, hakade fast den vid sidan af storbåten. Och så drar han båda båtarna fram och tillbaka vid stranden.
Då var Olle lots, och den leken räckte länge.
Men när vågorna fått hålla på en tid och slå mot de gråa stenarna, som bildade Olles brygga, så började dessa så småningom att gå i sär. Så steg vattnet, och det blef omöjligt att komma ut. Blåsten tog bort locket på lådan, och en vacker dag såg det ut som om flaggen varit hissad ute i sjön. Röd, svart och hvit, blåste den för alla väder till dess att snöret ruttnade och gick sönder, och hela flaggen blåste bort.
Olle gick på land och tittade på alltsammans. Han såg fundersam ut och hvisslade.
»Ska’ vi leka lots i dag?» sade Svante.
»Äh», sade Olle viktigt. »Inte är jag nå’n lots.»
»Det sa’ du bara för två da’r se’n», genmälde Svante.
»Ja, det var då. Men nu är jag något annat», svarade Olle.
Och det var inte värdt för Svante att säga emot honom.