Mina Pojkar/Huru Olle och Svante fingo komma ut i skärgården
| ← Ett litet inledningskapitel. |
|
Hur Olle blef lots. → |
Huru Olle och Svante fingo komma ut i skärgården.
Det dröjde länge, alldeles förfärligt länge. Först var det tre veckor kvar. Så var det två veckor. Sedan blef det en vecka. Ändtligen började Olle och Svante att räkna dagarna. Och allra sist höll en stor vagn framför trappan. I den stoppades mamma, jungfrurna, alla barnen, »Pudel» — det var pappas hund —, fågelburen, en hel hop sjalar och kappsäckar och en liten kissekatt. Pappa hade gått i förväg för att stå vid landgången och räkna packlårar.
Så bar det af genom staden, vid ångbåten mötte pappa, och till sist lade ångbåten från land och gick långsamt förbi både Skeppsholmen, södra bärgen och de många villorna, som titta fram genom träden på ömse sidor om segelleden.
Och ändtligen — efter många, många timmar, tyckte både Olle och Svante — lade ångbåten till vid en stor brygga, och Olle och Svante fingo gå i land.
Hvad de stora hade för sig, det visste inte Olle och Svante. Pappa sade åt dem:
»Kom ihåg, barn, att ni inte får gå ut på bryggorna.»
Och mamma höll med pappa, som hon alltid gjorde.
Därför gingo de häller inte ned på bryggorna. De gingo bara ned till stranden, och där stannade de. Ofvanför backen låg deras egen stuga, där pappa och mamma och pojkarna skulle bo. Nedanför dem låg en vik. Rundtomkring var det fullt med röda och hvita byggnader. Flaggor svängde från höga flaggstänger, och på fjärden gingo båtar för fulla segel, då och då kom en stor ångbåt och gick förbi. Den rörde upp svallvågor, hvilka plaskade upp mot stenarna aldeles under fötterna på Olle och Svante. Och hvart de vände sig, sågo de bryggor. Det var rödmålade bryggor och gråa, gamla, fula bryggor, som gingo rakt ut i sjön, och bryggor, som gingo i en stor krok ut i vattnet.
»De går i krok», sade Olle, »för att båtarna ska’ ligga säkert bakom dem.»
»Åhå», sade Svante, som Olle talade till.
Och så tego pojkarna igen. De stodo alldeles stilla på stranden nere vid sjön och bara tittade. Allt detta skulle de få se hela sommaren. Allt detta skulle de ha att leka med. Alla de många båtarna, alla seglen, alla fiskredskapen, som hängde på stora stänger för att torka. Hela sommaren skulle de bo här, vara midt uppe i alla detta.
Bredvid dem satt »Pudel», som egentligen var dogg — fast han fått ett så konstigt namn — och hade hvita, hvassa tänder, blänkande bakom en from nos. Han satt också stilla, alldeles som om han också hade tyckt, att det här var ett bra ställe för sommaren. Han viftade, så godt han kunde, på sin afhuggna svans och nosade ut åt sjön.
Men som pojkarna stodo där och tittade ut, så föll det dem in, att de inte fingo gå på bryggorna. Det kom för dem, alldeles som om de inte skulle få något roligt, inte det allra minsta, inte på hela sommaren, bara för att de inte fingo gå på bryggorna. Och när de hade tänkt på det en lång stund, så sade Svante:
»Får vi inte gå ut på bryggan?»
»Det vet du väl. Det sa’ ju pappa», svarade Olle buttert.
Svante tordes inte göra några invändningar. Ty han var ju lille bror. Men när Olle en stund efteråt gick upp för att söka reda på en båt, som han fått på sin födelsedag, och hade försvunnit bakom byggningen, då såg Svante sig om och undrade, om någon kunde se honom. Sedan undrade han, om någon kunde få veta, ifall han varit nere på bryggan. Och till sist gick han långsamt ut på den närmaste bryggan och började känna på den med foten, aldeles som om han trott, att den inte skulle hålla. Så fick han se ett hål på bryggan, där vattnet lyste igenom. Där lade han sig ner på magen och kikade genom hålet. Han tänkte på, att om han kunde få tag i en sten, så skulle han kasta ned den genom hålet för att höra, hur det plaskade. I detsamma fick han se något, som rörde sig i vattnet. Han var nära att skrika till. Men så kom han ihåg, att han var olofvandes nere på bryggan, och så teg han. Men när han såg närmare efter, så var det en fisk. En riktig lefvande fisk, med mörka ränder. Hans hjärta bultade i kroppen på honom, och han kikade ändå värre. Då såg han en fisk till, så ändå en, och till sist tyckte han, att han såg fiskar, hvart han vände sig.
Nu hade Svante alldeles glömt bort, att han inte hade lof att ligga och kika på bryggan. Men Olle kom springande utför backen med sin båt, och när han fick se Svante ligga där, gick han fram och började bannas.
»Vet du inte, att pappa har sagt» — började han.
»Tyst», sade Svante. »Det är en fisk.»
»Hvar?» sade Olle.
»Det är två fiskar», sade Svante. »Det är många.»
Då glömde också Olle, hvad pappa hade sagt. Han ställde ifrån sig båten, gick ned på bryggan, lade sig på magen och knuffade undan Svante.
»Jag vill titta med», sade Svante.
Då makade sig Olle ett par tum, och de försökte att titta på en gång. Men hur de makade ihop hufvudena, så var hålet för litet, och när de skulle försöka att titta på samma gång, så kunde de inte se ett tecken.
»Du är bra dum», sade Olle till sist. »Här fins ingen fisk.»
»Fins det inte?» sade Svante harmset. »Jag har själf sett dem.»
Då makade Olle undan Svante och lade sig ensam ned för att titta. Men detta tyckte Svante var illa gjordt.
»Det är mitt hål», sade han med gråten i halsen.
»Vill du vara tyst», sade Olle.
Det ville inte Svante. Men Olle hade i ett nu fått syn på fiskarna. Han körde ned hela näsan i hålet, och nu såg han den ena fisken efter den andra. Det gick med honom alldeles som med Svante. Han glömde rakt bort, att han inte fick vara på bryggan. Han tittade och tittade, och han tyckte, att han aldrig i sitt lif hade haft så roligt.
Men medan Olle låg och kikade ned på fiskarna under bryggan, började Svante att gråta. Han grät tyst och stilla för sig själf, därför att han tyckte, det var orättvist, när det ändå var han, som först hade hittat på det. Och så grät han, för att han visste, att Olle var starkare, och att han ändå inte kunde få rätt.
Bäst de höllos nere på den förbjudna bryggan, kom pappa fram bakom sjöboden, och när han fick se pojkarna på bryggan, blef han ond och började ge dem bannor. Då fick han se, att Svante grät, och då frågade han:
»Hvad gråter du för?»
»Jo», svarade Svante. »Det är mitt hål.»
»Hvad för slag?» sade pappa.
Då berättade Svante alltsammans, hur han hade gått ned — olofvandes — hur han hade kommit att kika ned i vattnet, hur Olle hade kört undan honom, och hur orättvist det var. Och så grät han igen.
»För det var mitt hål», sade Svante.
Och det allra märkvärdigaste var, att pappa var inte ond längre. Han såg ut, som om han velat skratta åt alltsammans. Han sade inte ens åt dem, att gå bort från bryggan, utan han bara gick sin väg.
Men när pappa gått, lade Svante sig ned på magen igen och kikade och kikade på sina fiskar. Det var roligare än båtar, bryggor och svallvågor. Och när mamma sedan skulle kyssa honom till godnatt slog han armarna om halsen på henne och sade, att han sett så många fiskar.
»Då har du varit nere på bryggan», sade mamma.
Svante teg.
»Kom ihåg det, att du aldrig går olofvandes ner på bryggan», sade mamma.
»Ja», sade Svante.
Men när mamma gått, låg han och tänkte på, hvarför allt som är roligt, ska’ vara förbjudet.
Och så somnade han.