Mina Pojkar/Olles båt och katten
| ← Svante åker på bärg. |
|
Olles och Svantes hund. → |
Olles båt och katten.
Olle hade inte sinne för annat än sin båt, och var inte god att råka ut för. Han gick på backen och väntade på lotsarna, till dess att de voro lediga. Och han gjorde sig god vän med dem allesammans.
För en utaf dem tog han fram sitt stora skrof och förklarade, hur han ville ha’ det. Först skulle det vara blyköl, och så skulle det vara mast. En stor hög mast med skarf och topplänta. Så skulle det vara tackling och rå, bom och bogspröt. Och tre segel skulle det vara, storsegel, fock och klyvare. Båten skulle bli en kutterriggad koster, för det hade Olle hört var något riktigt bra.
Han gick till pappa och fick pängar att köpa duk till segel i handelsboden. Men resten fick han af lotsarna. Isynnerhet var det en gammal afskedad lots, som hette Söderman, och det var Olles vän. Söderman stod för det mesta på bryggan och värmde ryggtaflan i solskenet. Eller också satt han på tröskeln till båthuset och valkade sin buss mellan tänderna. Han hade därför just inte så mycket att göra, men så lät inte häller Olle honom vara i fred, mer än som var nödvändigt.
Med honom hade Olle långa öfverläggningar om båten, och allt som skulle göras med den. Han undrade, hur det seglet skulle skäras, om bogsprötet skulle vara mycket långt, och om det inte vore bäst att också göra ett toppsegel. Det var ett riktigt nöje att höra dem tala med hvarandra. Ty när Olle kom samman med Söderman, då blef pojken som en gammal människa. Söderman talade om för honom både likt och olikt, mest om sina sjöresor. Olle hörde på och gjorde sina anmärkningar. Och hur de pratade med hvarandra, så fick alltid Olle Söderman att hjälpa sig. Han tog litet i sänder, och det han kunde, gjorde han själf. Men när han inte kunde hjälpa sig själf längre, då gick Olle ner och fick Söderman att berätta om långresan till Brasilien eller om stora sjöormen. Och hur det var, så blef båten färdig på det sättet.
Det var en stolt dag för Olle, när båten första gången skulle sättas i sjön. Svante var med, han var nästan lika lycklig som Olle. Och både lotsar och pojkar stodo vid stranden och tittade på.
Olle hade tagit refven af sitt metspö, för att han skulle få ett riktigt långt och säkert spö att fånga båten med. Båten höll han som ett barn i sin famn, och Svante fick bära metspöt. På så sätt tågade de båda sjömännen ned mot stranden.
Det blåste en frisk västlig vind, och vinden låg mot land, så att vågorna plaskade opp på stenarna. Det var den bästa vind, man kunde tänka sig. Ty om man nu skotade an seglen och stälde styret, så kunde båten segla utmed land, just på så långt afstånd, att man räckte den med metspöt. Den kunde segla fram och tillbaka, och det blåste en vind, som det var riktigt fint, att en sådan båt kunde stå i.
Olle gjorde i ordning båten och satte ut den. Den böjde sig ned, så att relingen kom under vatten. Ett litet ögonblick stod den stilla i vågorna. Så reste den sig och sköt fart.
»Den går», skrek Svante.
»Visst går den», sade Olle med själfkänsla.
Men inom sig tänkte han nästan detsamma som Svante.
Så måste mamma ned för att se på båten, pappa måste ned, jungfrurna, lotsarna, alla pojkarna — så många som de kunde få tag i, skulle komma och se på båten. Den gick som en riktig båt. Vattnet forsade omkring stäfven, seglen svälde, och Olle tyckte nästan, han kunde höra, hur blåsten hven genom tacklingen.
Upp och ned för stranden gick Olle med sin båt. Han fick lof att gå ut på en brygga, och där satte han båten i medvind, så att den fick segla för lösa skot in emot strand. Han tog in klyfvarn och pröfvade, hur den skulle segla med bara två segel. Han tog en sten till ankare, drog ned seglen och förtöjde den, så att den låg och gungade på vågorna på ett ställe, alldeles som de stora segelbåtarna ute i viken.
Men allra roligast var det, när han fick »någon stor» med sig och rodde ut på fjärden i en riktig båt. Där släppte Olle sin båt lös och lät den gå för fulla segel. Då inbillade han sig, att båten gjorde långresa ut till hafs, och Svante satt stilla och undrade, hur det skulle vara, om han någonsin kunde få en sådan båt.
Nu höllo naturligtvis båda pojkarna till nere vid strand. Hela dagarna voro de där nere, och därför voro de rätt mycket ensamma. Och det var ingen, som såg, hvad de hade för sig.
Då kom en dag kisse klifvande på gräsvallen neråt sjön. Kisse var bara en liten unge, som hoppade efter fjärilar i solskenet, lekte med garnnystan och just inte hade varit med om mycket här i världen.
»Hör du, Svante», sade Olle. »Vet du, hvad vi gör?»
Nej, det visste Svante inte. Men han anade något roligt. Ty Olle såg så illmarig ut.
»Om vi skulle låta katten segla, du?»
»Tror du, han tycker om det?» sade Svante.
»Hvad gör det?» sade Olle. »Han får mycket bra rum på båten, och om han trillar i, så kan han simma.»
»Kan han?» sade Svante.
»Det kan alla djur», förklarade Olle.
Då tyckte Svante, att det var bra alltihop, och så tog Olle kisse och skulle sätta honom på båten. Men när kisse såg, hvad det var fråga om, började han spotta och fräsa.
»En så’n rackare, han rifs!» sade Olle.
Svante skrattade.
»Håll ut båten ifrån land», kommenderade Olle.
Svante gjorde, som Olle bad. För det gjorde Svante alltid. Och så släppte Olle kisse på skutan och sköt ut den ifrån land.
Det var riktigt ynkligt att se kisse. Han stod med krum rygg, aldeles som om han hade stått på tåspetsarna. Svansen höll han rätt i vädret, för att han inte skulle behöfva doppa den i vattnet, och han såg sig om åt alla sidor, om han inte kunde hoppa i land.
»Nu far kisse bort», skrek Svante.
»Tyst», sade Olle. »Och skrik inte.»
Han var inte angelägen, att någon skulle få se dem. Ty han förstod bättre än Svante, att det kanske var elakt mot stackars kisse.
»Katten är kapten», sade Svante.
Och så var katten kapten.
Fram och tillbaka förde pojkarna båten med den stackars kisse ombord. Kisse lyfte den ena tassen efter den andra, alldeles som om han velat gå upp i masten eller sköta rodret.
Och båda pojkarna jublade.
»Nu styr kisse!»
»Nu tänker han refva.»
»Nu lägger han i land.»
»Nej, pass! Det får du inte.»
Men när kisse såg, att han inte kunde komma i land, och när det började blåsa, så att båten låg på sned, då satte han i att jama det värsta han orkade. För hvar öfverhalning skutan tog, jamade kisse. Och för hvar gång kisse jamade, skrattade pojkarna. De hade så roligt, att de alldeles hade glömt, att kisse kunde ha’ tråkigt. Och bäst det var, just som Olle vände båten med sitt spö, så trillade kisse ned från däcket och föll i vattnet.
Visserligen hade Olle försäkrat Svante, att kisse kunde simma, och visserligen trodde Svante allt hvad Olle sade. Men hur det var, blefvo de båda pojkarna ändå så gräsligt förskräckta, att Olle blef alldeles blek, och Svante fick tårarna i ögonen.
Men så liten kisse var, så surrade han ändå tassarna om hvarandra, så att han kom i land. Och så fort han kom i land, skuttade han under stenmuren på båthuset och gömde sig för alla elaka pojkar.
Båda pojkarna tittade på hvarandra, och det var, som om en sten hade trillat från deras bröst.
»Var du rädd?» sade Olle.
»Ja-a», svarade Svante sanningsenligt. »Han kunde ju ha drunknat.»
»Jag sa’ dig ju, att han kunde simma», svarade Olle.
Ty nu var han morsk igen, och han ville visa sig duktig för Svante. Men hur det var, så var det första och sista gången, som kisse fick segla i Olles båt.