Mina Pojkar/Olles och Svantes hund
| ← Olles båt och katten. |
|
Svante trillar i sjön. → |
Olles och Svantes hund.
Jag tror alldeles, att jag glömt berätta om pojkarnas hund. Och det är verkligen orätt. Ty han var med dem öfver allt. Men jag ska’ göra det nu i stället.
Barnens hund hette »Pudel», fastän han egentligen var en dogg. Det var naturligtvis alldeles galet. Men det gick så till, att när hunden kom i huset, så bad Svante, att han skulle få ge honom namn. Det lofvade pappa. Och när Svante då hade gått och funderat ett par timmar, så kom han så glad och sade, att nu visste han, hvad hunden skulle heta.
»Hvad ska’ han heta då?» sade pappa.
»Han ska’ heta ’Pudel’,» svarade Svante.
»Är du galen?» sade pappa. »Det är ju en dogg.»
Men då grät Svante och sade, att han hade varit så glad, för att hunden skulle heta Pudel. Och eftersom pappa hade lofvat, så fick Svante ge honom sitt namn, som han ville. Då blef Svante nöjd igen, och doggen heter Pudel än i dag.
Nu ska’ jag först tala om, hur det gick till, när Olle och Svante fick »Pudel».
Det gick så till, att Olle och Svante mycket länge hade fått lof af pappa, att de skulle få en hund. Och på våren tyckte pappa, att just när de ändå skulle flytta till landet, kunde det vara skäl att hålla det löftet. En vacker dag kom han också hem med en dogg, och då sade han först, att de skulle ha hunden en dag bara på prof.
»Hvarför?» sade Olle.
Ty han skulle alltid fråga om allting.
»För att se, om vi tycker om honom», svarade pappa.
»Ja, men det gör vi», sade Svante. »Vi tycker om honom nu.»
Då skrattade pappa och sade, att »i morgon få vi se, om hunden får stanna».
Det blef ett väsen på pojkarna hela eftermiddagen. De togo in hunden i barnkammaren och ville leka med honom. Men det ville först inte doggen. Ty han var inte så van vid vänlighet, och så hade han aldrig förr lekt med några barn. Doggen var uppfostrad i ett stort hus på Söder, där det bodde mycket folk och många barn. Men hans gamla husbonde hade inga barn. Så fort han sprang i trapporna, stod det alltid en pojke i en dörr, som han höll på glänt, och stack med en käpp efter doggen eller stampade åt honom för att retas. Därför hade doggen fått den föreställningen, att alla små pojkar voro elaka och ville göra honom något illa. Därför morrade han också åt dem och ville bita dem.
Se, det visste pappa. Och därför ville han bara behålla doggen på prof.
Det var verkligen inte heller fritt, att han inte morrade åt pojkarna. Mamma var lika glad åt doggen som någonsin pojkarna. Ty hon var en riktig hundmoster. Och henne tyckte doggen om. Han hoppade och smekte henne, lade nosen i hennes knä, bet fast i en handduk och lät henne snurra sig rundt omkring opp i luften. Hela eftermiddagen lågo hon och barnen på knä omkring doggen, och så mycket kakor och sockerbitar hade han inte fått i hela sitt lif.
Men när någon af pojkarna rörde vid honom, då morrade han. De kommo med sockerbitar och kakor. De talade så vänligt vid honom, som de nå’nsin kunde, de klappade honom och gåfvo honom alla möjliga smeknamn. Ja, doggen tog emot både kakor och sockerbitar. Men så fort han blef ensam med pojkarna, så nafsade han åt dem. Två gånger bet han Svante i armen, och Olle bet han i benet, så att stora gossen grät.
Och Svante snyftade:
»Jag tycker så mycket om honom, men han tycker inte om mig.»
Pappa kom in och skakade på hufvudet. Han tyckte inte om hunden.
Men då förklarade Olle, att han var mycket bättre nu, än då han först kom, och han frågade pappa, om han inte trodde, att han bet, för att han ville leka.
Det sade Olle, för att han förstod, att pappa tänkte skicka bort doggen. Och när Svante kom att tänka på det, så grät han och sade:
»Han får bita oss, så mycket han vill, bara vi får behålla honom. Det gör ingenting, om han biter oss.»
Morgonen därpå var det stor öfverläggning i sängkammaren, där mamma satt och kammade sig. Pappa hade kommit in, och han hade talat med mamma, och nu höll mamma och pappa ihop om, att hunden skulle skickas bort.
Både Olle och Svante voro alldeles handfallna. Ty det hade aldrig fallit dem in, att hunden inte skulle få stanna. Och när de sågo, att det blef allvar af, blef det stor sorg. Pappa tog hunden med sig i ett koppel och gick sin väg. Pojkarna sutto ensamma kvar hos mamma, och deras tårar runno. Aldrig kunde de få en så’n hund mer. Aldrig skulle de kunna tycka om någon annan hund. Det var stor gråt och tandagnisslan, och mamma kunde inte trösta dem.
Då hörde de plötsligt ett ljud, som kom dem att tystna. Ute i salen hörde de som ett sakta tjut, och någon kom springande. Så fort som benen kunde bära honom, sprang en hund genom alla rummen. Han kröp under mammas säng, och där blef han liggande och darrade i alla lemmar.
»Han är här igen», skreko båda pojkarna.
De torkade sina tårar, eller också torkade tårarna af sig själfva, och krypande på magen klappade och smekte de hunden. Och den gången morrade han inte. Ty det var verkligen doggen, som hade kommit igen. Men halsbandet var borta.
Strax efter kom pappa in med hatten på hufvudet och kopplet i hand. Så fort han fått hunden ett stycke ner på gatan, hade hunden satt sig och stretat emot. Med ett tag vred han hufvudet ur halsbandet och satte i väg. Pappa hade förstås trott, att han skulle springa, så långt vägen räckte. Men det gjorde han inte. Utan han sprang rätt in genom porten, som stod öppen, uppför alla trapporna, krafsade på köksdörren och blef insläppt. Och så rusade han direkt in i sängkammaren under mammas säng. Där låg han nu och viftade på sin lilla stubbade svans.
Men när hunden, som bara varit i huset en half dag, kom tillbaka af sig själf, då tyckte både pappa och mamma, att han liksom bedt att få stanna. Och då fick han det också.
Det blef en glädje på pojkarna. Det kan man väl veta. Och den blef inte mindre, därför att hunden bet dem. Han nafsade dem både här och där. Svante hade stora märken både på armar och ben, och en gång bet han Olle i läppen, så att pappa fick skicka efter doktorn. Men det hjälpte inte. Han var ändå gossarnas allra bästa vän, och Svante hade hittat på, att han skulle heta »Pudel».
När »Pudel» kom till skärgården, gjorde han genast det allra största uppseende. Där hade folket inte sett andra hundar än vanliga bondhundar med långa, släta nosar. När de fingo se Pudel, som visade tänderna jämt och samt, därför att han var så skapad och inte kunde låta bli, trodde de, att han var farlig.
Pudel hade under tiden blifvit en riktigt snäll hund, och numera bet han aldrig barnen utom när de retade honom. Men folket, som bodde rundt omkring i stugorna, trodde, att han ville bita alla människor, och när därför Pudel kom springande och hoppande och skälde af glädje i solskenet, då trodde de, att han ville göra dem illa.
Det var isynnerhet en gammal sjöman och fiskare, hvilken bodde nere vid stranden, som var rädd för Pudel. Han brukade ofta vara full, och pojkarna voro mycket rädda för honom. En dag kom Pudel springande utför backen, och när han fick se gubben, började han skälla. Då svor gubben, så fult som han någonsin kunde, och så började han pula Pudel med sten. Pudel blef förstås aldeles vild och skälde, så att borsten reste sig utåt hela ryggen på honom.
»Låt bli att kasta sten på Pudel», sade Olle.
»Jag ska’ ge’ dig för att låta bli», sade gubben.
I detsamma tog han upp en stor sten och smälde till, så mycket han orkade. Stenen träffade Pudel på ena benet, så att han tjöt och genast sprang hem, ömkligt hoppande på tre ben.
»Skäller han på mig en gång till», sade gubben, »så ta’r jag bössan och skjuter honom.»
»Då ska’ jag be’ pappa, att han tar sin revolver och skjuter dig», svarade Olle.
Han hade blifvit alldeles blek. Han förstod, att det han hade sagt, var mycket illa. Men han tänkte inte på det. Han tänkte bara på Pudel, som hade fått ondt i sitt ben, och i det tårar af smärta och harm trängde sig fram i hans ögon, sprang han in för att söka reda på Pudel.
Pudel låg på trappan i solskenet och slickade sitt ben. Olle kastade sig ned öfver honom, och stora gossen började gråta.
Mamma kom ut och fick höra olyckan. Hon försökte trösta Olle med, att det inte var så farligt, och att Pudel snart skulle bli bra. Hon lade ett vått omslag på Pudels ben och gaf honom goda saker att äta.
Men Olle ville inte låta trösta sig. Han satt hos Pudel ända till middagen, blaskade vatten på benet och blef inte nöjd förrän om ett par dagar, när han såg, att Pudel kunde stödja på benet.
En sak var det i alla fall, som han inte kunde glömma. Och det var, att han hade sagt åt den otäcka gubben, att han skulle be sin pappa skjuta honom med revolver. Det tyngde på Olles samvete, att fastän ingen hade hört det mer än gubben, så var Olle i alla fall rädd, att han hade sagt så. Och han tyckte, att liksom något ondt skulle kunna hända honom för den saken.
Han gick länge och tänkte på, hvad han hade sagt. Och en kväll, när mamma kom för att läsa aftonbön med honom, sade Olle:
»Mamma!»
»Hvad vill du?» sade mamma.
Ty hon såg strax, att det var något på färde.
»Jo», sade Olle. »Den där gubben, mamma vet... som kastade på Pudel... han sa’, att han skulle skjuta honom.»
»Hvarför har du inte talat om det förr?» sade mamma och blef allvarsam.
Olle blef röd och såg bort.
Mamma förstod genast, att Olle inte hade berättat altihop, och därför frågade hon:
»Hvad sa’ du då?»
»Jo», sade Olle och såg mamma trotsigt i ögonen. »Jag sa’, att då skulle jag be pappa skjuta honom med sin revolver.»
Mamma blef alldeles häpen.
»Det sa’ jag», sade Olle.
Svante tittade upp ur sin säng och tordes inte säga ett ord. Han tyckte, att det var så modigt sagdt, som om det stått i en indianbok.
Mamma böjde sig ned, och hon talade vid Olle om, hur illa det var, bara att tänka något sådant, ännu mera då att säga det.
Olle låg stilla och hörde på. Han svarade ingenting, men han blef blid och varm invärtes, och han tänkte på, hur snäll hans mamma var, och hur mycket han tyckte om henne. Och så tänkte han på, att nu när han talat om det för henne, var han inte rädd längre.
Svante hade inte hört på, hvad mamma hade sagt. Han låg bara och tänkte på att Olle hade sagt åt gubben, att pappa skulle skjuta honom med sin revolver. Det skulle Svante aldrig hafva vågat. Men just därför tyckte han också, att det var så mycket duktigare. Han riktigt ryste, bara han tänkte på det. Och när mamma hade gått, sade han:
»Tänkte du skjuta honom riktigt?»
»Nej, det kan du väl veta, att jag inte tänkte», svarade Olle. »Jag bara sade så.»
Svante funderade.
»Kunde du inte skjuta honom med din pilbåge?» sade han till sist.
»Nu är du dum igen», sade Olle.
Svante funderade ånyo.
»Det kanske inte gjorde honom något häller, sade Svante.
Och när Olle föraktade att svara, somnade Svante.
Men Olle låg länge vaken och gladde sig åt, att han inte behöfvde vara rädd längre.