Mina Pojkar/Svante åker på bärg
| ← Huru Olle fick en stor båt. |
|
Olles båt och katten. → |
Svante åker på bärg.
Medan Olle som bäst höll på med att rigga sin båt, började Svante tycka, att tiden gick långsamt. Han hade ingenting att göra, och därför smög han sig ut och gick för sig själf.
Nu voro båda gossarna strängeligen förbjudna att gå så långt hemifrån, att de ej kunde höra, när man ropade på dem. Om de någon gång fingo gå längre bort, måste de åtminstone först hava bett om lof. Och det visste lilla Svante.
Men när han fick något i sitt hufvud, som han mycket gärna ville, då glömde Svante, hvad pappa och mamma hade sagt. Det var mycket fult av Svante. Men han var en stor drummel, och det gick mycket lätt för honom att glömma.
Först gick han backen förbi lotsstugorna, och sedan kom han till en bro. Den var lagd över ett dike, och där stannade Svante för att se på en hel massa småfisk, som summo om hvarandra. Svante stod där länge och tyckte, det var dumt, att han inte tagit metspöt med sig. I stället började han kasta sten på fiskarna för att se, om han skulle kunna träffa någon af dem. Men de summo omkring hvarandra, lika muntert som myggor i dans. Och så tröttnade Svante på den leken.
Nu hade han alldeles glömt, att han skulle gå hem, och därför gick han vidare. Först kastade han smörgås vid stranden. Så stod han stilla en lång stund och tittade på en fiskmås, som dök efter en fisk. Svante undrade, om fiskmåsen fått en aborre eller bara en löja. Därefter försökte han locka ner en kattunge ur ett träd. Och när det inte lyckades, gick han vidare på en väg, som bar rätt in i skogen.
Bredvid den låg en brant, kullrig klippa, och där stannade Svante. Aldeles som om han trott, att den klippan var märkvärdigare än andra klippor, gick han rundt omkring den, och han kom att tänka på, hur bussigt det skulle vara, ifall det vore snö, och han kunde åka kälke utför den klippan. Han gick uppför branten, stannade på toppen och stälde sig att titta ned.
Klippan var jämn och slät. Inte så mycket som litet mossa växte på den, och innan Svante visste ordet af, hade han satt sig på backen och åkt ända ner i gräset, som växte nedanför.
Det gick som en dans, och Svante började skratta i ensamheten.
Så gick han opp igen och åkte ned en gång till. Han blef riktigt munter. Det gick så fort, så att det hven om öronen, och han stötte sig inte det minsta på gräsvallen. Svante hade hittat på, att man kunde åka kälkbacke midt i sommaren utan kälke. Och han tänkte, att det skulle han tala om för de andra pojkarna. Ju längre han åkte, desto roligare blef det, och Svante åkte både länge och väl i sitt anletes svett.
Under tiden hade mamma tittat ut genom fönstret och undrat, hvart Svante hade tagit vägen. När hon inte såg till honom, gick hon ut i köket och frågade jungfrurna. Så kom pappa ut på backen och började ropa, och till sist skickades Olle ut för att leta reda på Svante och säga till att han genast skulle komma hem.
Olle blef mycket ond. För han hade just fått tag i en lots, som var ledig, och som höll på att sätta fast rån på hans storsegel. Han ville inte gå ut och leta efter Svante, men han var så illa tvungen, förstås, och han lovade högt och dyrt, medan han gick och snokade mellan bryggorna, att fick han bara tag i Svante, så skulle han ge honom.
Svante visste inte om nå’nting, där han satt och åkte utför bärget. Han åkte och åkte, sprang uppför bärget och åkte utför igen, försökte hur det skulle vara att åka på fötterna, trillade på hufvudet utför berget, sprang uppför igen och började på nytt att åka på det naturliga sättet. Men bäst det var, fick han höra Olle, som stod nedanför bärget, och skrek, så det skallade:
»Svante! Svante!»
Det klack till i Svante, men han förstod ändå inte riktigt.
»Hvad vill du?» skrek han till svar.
»Kom hem», skrek Olle. »Pappa är så arg och mamma också.»
Då förstod Svante. Snopen och rädd, åkte han utför bärget för sista gången. Där nere stod Olle och trätte.
»Var pappa mycket ond?» frågade Svante.
»Du får smörj», upplyste Olle.
Och som Svante vände sig om, fick Olle tag i honom och skakade honom.
»Hvar har du gjort af byxorna?» frågade han.
Svante vände sig om. Och då såg han förödelsens styggelse.
Inte en lapp fanns kvar af byxorna baktill. Skjortan och bara skinnet lyste igenom på ett förfärligt sätt. Nu förstod Svante, hvarför det på slutet hade gjort så ondt, när han åkte. Men han förstod också, att det var förbi med alla förhoppningar om en treflig dag, och att något rysligt väntade honom. Han började gråta, först tyst och stilla, sedan överljudt.
»Tjut inte, för då klår jag dig», tröstade honom Olle.
Men Svante kunde inte tiga. Han grät och snyftade, och Olle gick hela tiden och knuffade honom och trätte. Svante var mycket olycklig och tyckte, att hela världen var sorgesam.
Ändå värre blef det, när han kom och skulle gå förbi alla byggningarna. Så fort han vände ryggen till, började alla människor att skratta. Och det var ju inte underligt, när bara skinnet syntes, och skjortan hängde ut. Lotsarna skrattade, sommargästerna skrattade, alla pojkar sprungo efter och pekade finger åt Svante.
Men då tyckte Olle, att det gick för långt. Själf kunde han nog knuffa Svante, men när de andra pojkarna icke voro snälla, då höll han med sin bror. Och när han fick se John, som de lekte med alla dagar, stå och göra grimaser och räcka ut tungan åt Svante, då rann sinnet på Olle. Han slog omkull John och dunkade honom i nacken.
Det tröstade Svante litet, och han tyckte, att Olle var snäll. Men han var ändå bra rädd, när han skulle gå igenom grinden där hemma och såg, att pappa stod på trappan och höll käppen i hand.
Men nu var händelsen den, att mamma hela tiden hade varit rysligt rädd. Hon trodde, att Svante gått vilse i skogen, att han blifvit stångad af en tjur, slagit ihjäl sig i en bärgsskrefva eller drunknat. Därför hade hon gråtit i en hel timma. Och det var nog bra för Svante.
För när han kom hem, fick han inte smörj, som Olle hade sagt. Mamma tog honom i stället i famn och skrattade och grät om hvartannat. Och Svante undrade, om mamma hade sett hans byxor.
Det hade hon också. Och när hon lugnat sig, tog hon af Svante det lilla som fanns kvar.
»Du skulle egentligen ha’ en risbastu», sade mamma. »Men nu får du sitta här med en sjal om benen, till dess att byxorna hinna bli lagade.»
Så satte hon Svante i soffan och svepte en sjal om hans ben. Där satt Svante hela förmiddagen och såg ledsen ut. Han skämdes, för att han inte hade några byxor, naturligtvis.
Och när Olle se’n ville vara kitslig mot Svante, så behövde han bara fråga honom, hvar han hade gjort af sina byxor.