Mina Pojkar/Stora Sjöormen
| ← Kisse blir mördare. |
|
Svante gör Olle ett spratt. → |
Stora Sjöormen.
Olle och Svante sutto utanför båthuset, nere hos Söderman, och för tionde gången berättade han för dem historien om den stora sjöormen.
»Vet ni, hvad en orkan är, pojkar?» sade Söderman och lagade sig till att taga en ny buss.
»Det är, när det blåser», föreslog Svante.
»Så att det blir storm, förstås», sade Olle.
Söderman tog fram en liten gul mässingsdosa med spegel i locket, och när han öppnade den, var den full med snus. Han tog en stor pris mellan tummen och pekfingret, sköt fram underläppen så att den blef som en liten skål, och mellan läppen och tänderna släppte han ner snuset. Så vände han snuset med tungan runt omkring i mun, och så spottade han.
»Ysch!» sade Svante. »Söderman tuggar ju snus!»
»Ja, det gör jag», tyckte Söderman. »Och det skäms jag inte för. I brist på bröd äter man limpa. Vet ni, pojkar, vad en så’n här buss kallas för?»
Nej, det visste hvarken Olle eller Svante.
»Den kallas för en mullbänk», tyckte Söderman. »Men hur var det nu med en orkan? Jo, Olle sa’, att det var en storm. Det är så det, och det kan så tyckas. Se, en storm, då blåser det riktigt hårdt, det gör det. Men orkan, ser ni pojkar, det vet ni inte, hvad det är. Då blåser taken af stora byggningar, och där en orkan går fram, faller stora skogar som när säd faller för lien. Jo jo men, sa’n. Och när en så’n orkan blåser öfver sjön, då är det mest hopplöst te’ hållas ute med segel. Det är som te’ träta med kärringar eller ta’ fatt kalfvar. För det är också hopplöst, så det är. Då blåser det så elvabefängdt, så man får vara glad, att man inte blåser ända in i Sorunda med detsamma. Det får man.
»Nå. En så’n där orkan kom öfver oss just den gången, när jag gjorde långresa till Brasilien, som ni kommer ihåg. Vi var midt ute på stora Atlanten, där vågorna ändå blir som fem våningars hus.»
»Blir de så höga som kyrktornet?» sade Olle.
»Ja», sade Söderman. Det räcker de te’. Och väl det. Men hur det nu var, så kom orkanen. Den kom som ett moln, som strök aldeles tätt intill sjön, och det blef så mörkt, så det var inte möjligt te’ se så mycket som från förn till aktern på skutan. Rundt omkring oss kokade hela sjön som i en enda kittel, och hvart enda segel blåste ifrån oss, innan vi hann så mycket som gapa. Och midt framför förn steg det som en pelare utaf bara vatten. Den gick i spiral, kokade och fräste rätt upp i molnen. Stod rätt opp som en orm på stjärten minst en halv timme, och när han brakade ner, blef det ett dunder som när åskan går, det blef ett hål i sjön så stort, så en hel stad kunde få rum, och en såg ända ned till havsbottnen.»
»Var det då, som Söderman såg sjöormen?» frågade Svante.
Söderman valkade ett tag på mullbänken och nickade.
»Jo, det var det», menade Söderman. »Då såg jag sjöormen.»
»Var han inne i den där pelaren då?» frågade Olle.
»Ja, se det kan jag inte säga, hvilket han var», svarade Söderman allvarsamt. »Kanske var han där, och kanske var han där inte. Men opp kom den aldeles på sidan om skutan. Kroppen var fjällig som på den värsta fisk, och fenorna lyste blått och hvitt som på perlemor, de kallar. Men gapet, det var så stort, så han kunde sluka en människa med stöflar och allt, det blänkte rödt som rödaste blod, och midt i gapet satt en gadd, som var så lång, så den räckte tvärs öfver hela däcket. Den gadden var grön som tången på havets botten, och jag tror nog inte, att den var god att komma för när. Men se vi tog repstumpar och allt, hvad vi kunde komma öfver och började dangla odjuret, så mycket vi orkade. Och han fick så pass, så han måtte ge sig i väg. Men när han det gjorde, då gaf han till ett vrålande, som när stormen tjuter i en opprutten rigg, och han var så viss, så just som han körde gapet under vatten, fick han opp stjärten. Den var grön den också, och i spetsen satt just som en stor skallra, som han skrälde med aldeles omänskligt. Men då sprang jag fram och fick fatt i en yx. Jag tog ett riktigt tag med båda näfvarna, och jag högg till, det värsta jag orkade. Tre gånger fick jag hugga. Men tredje gången flög också skallran loss. Den sjönk som en gongong och flög tvärs öfver storbommen och ner i sjön.
»Efter den betan sågo vi inte sjöormen längre. Men hela natten kunde vi höra, hur han tjöt. Och det lät, som när de’ blåser i en mistlur vid riktig dimma.»
Se, det var en historia, som Olle och Svante tyckte om. De hade hört den många gånger förr. Men de ville altid höra om den. De blevo så fundersamma, och de undrade, hur det skulle vara att möta sjöormen, när de voro ute och seglade. Det ville de inte, förstås. Men de skulle bra gärna ha velat se honom ifrån land.
»Tror Söderman att det finns många sjöormar?» frågade Olle till sist.
»Så vidt som jag vet», tyckte Söderman, »så fins det då inte mer än en. Och det är inte många nu för tiden, som har sett’en.»
Olle funderade igen, och så frågade han:
»Tror Söderman, det är möjligt, att han kunde komma hit?»
»Ja», menade Söderman. »Det vet jag inte. Men jag tror knappt, att han kommer igenom vid Öresund. För där är bara en fjärdingsväg brett på det smalaste stället. Och nog tyckte jag, att han var större.»
Svante hade stått och funderat på annat, och så sade han:
»Men om Söderman nu har huggit af skallran, som sjöormen hade på stjärten, då har han ingen skallra nu längre.»
»Nej», sade Söderman. »Det har han nog inte häller.»
Därmed klef han ned i sin båt och lade ut ifrån bryggan.
Pojkarna stodo kvar, och de tänkte båda på den stora sjöormen, som hade kommit fram ur en vattenpelare. Men Svante tänkte allra mest på, att sjöormen nu inte längre hade någon skallra på stjärten.
»Tänk», sade han till Olle, »att sjöormen inte har någon skallra längre!»
»Åh», sade Olle, »visst har han skallra.»
»Ja, men Söderman har ju huggit af den», sade Svante.
»Det ljög han», sade Olle.
Svante blef helt häpen. Skulle Söderman hafva ljugit?
»Det kanske inte fins någon sjöorm alls?» sade Svante.
»Jo, det gör det», sade Olle afgörande. »Ty det har Söderman själf sett. Men inte har han huggit af ormen skallran. Det tror jag då rakt inte.»
Det fick Svante låta sig nöja med. Han hade velat fråga en hel hop till, men han teg. Ty han var rädd, att Olle skulle tycka, han var dum. Och därför teg han. Han tänkte för sig själf, att om Söderman hade ljugit det ena, så kanske inte det andra var sanning häller.
Men nog fanns ändå sjöormen, eftersom Söderman hade sett den, och Olle trodde det.