Mina Pojkar/Svante gör Olle ett spratt
| ← Stora Sjöormen. |
|
Korken och fönsterrutan. → |
Svante gör Olle ett spratt.
Hela sommaren hade Svante gått och funderat öfver, hur orättvist det var, att Olle hade en så vacker båt, och han hade ingen. Han hade bara en liten ful båt utan bogspröt. Alltid var seglen trasiga, och så fort det blåste, gick den omkull. När därför Olle var ute och seglade med sin båt, så stod Svante bakom honom på stranden och tittade på. Han var mycket afundsjuk i sitt hjärta. Och ibland bad han Olle, att han skulle få låna båten.
»Du!» sade Olle. »Som har sönder allting!»
»Det gör jag inte», sade Svante.
»Jaså», sade Olle. »Hvar har du knifven, som du fick? Har du kvar något mer än slidan?»
»Knifven gick af», genmälde Svante.
»Den gick, ja», tyckte Olle. »För att du stod och bultade den mot trappan med en hammare. Och har du inte haft sönder pappas knif kanske?»
Olle pöste af öfverlägsenhet, och han lofvade Svante alla möjliga olyckor, om han vågade så mycket som titta åt båten.
Svante suckade. Ty han visste, att han var en slarfver, som hade sönder allting. Mamma hade sagt det, pappa hade sagt det, och Olle sade det också. Svante hade i den grad satt sig in i, att han var en slarfver, att han nästan trodde, det inte kunde vara på annat sätt.
Men han tyckte ändå, att det var sorgligt. Därför suckade han, när han tänkte på det, och ansåg, att världen var hård. Han kunde inte hjälpa, att alting han fick tag i, gick sönder, och Svante kände sig riktigt säker på, att det inte var hans fel, utan att det måtte komma af något annat.
Isynnerhet tyckte han, det var elakt af Olle att inte vilja låna honom båten. Och en vacker dag föll han på den idén, att om Olle inte ville låna ut båten, så kunde han — Svante — gärna låna den själf.
Först tyckte han, förstås, att det var rysligt illa att kunna tänka så. Ty båten var Olles, och ingen annan hade rättighet att taga den. Det visste Svante mycket väl. Dessutom hade Olle förbjudit det. Och Svante lydde Olle nästan bättre än pappa och mamma.
Men hur länge han gick och funderade på detta, så blef frestelsen honom ändå till sist öfvermäktig.
En dag var Olle ute och lekte med de andra pojkarna. Svante hade rifvit ett stort hål på sin ena strumpa, blifvit hemskickad af Olle, fått snubbor af mamma, för att han var en slitvarg och en slarfver, och kom mycket ledsen ut på gården, torkande sig i ögonen.
Där stod Olles stora båt invid gafveln på byggningen. Seglen voro uppspända och fladdrade riktigt lockande för vinden. Aldrig hade Svante tyckt, att Olles båt var så vacker. Han kunde inte låta bli att gå fram och se på den. När han hade sett på den en stund, började han att fingra på den och flytta på bommen. När han hade hållit på med det litet, tog han och försökte lyfta den, som han aldrig gjort förr, mer än en gång, när Olle inte såg det. Och när han hade gjort allt det, gick Svante ut genom grinden och såg efter om det fans någon, som kunde se honom.
Där fanns ingen, och med hjärtat i halsgropen gick Svante in igen på den lilla täppan och tog båten på sina armar. Den var ganska tung, och Svante måste gå försiktigt för att inte snafva. Ty snafvade han, då visste han också, att han föll omkull, och föll han omkull, då gick både mast och bom och bogspröt i kras, och då skulle Olle nog veta, hvem som hade haft båten. Därför gick Svante så försiktigt utför backen, att han nästan höll andan. Där var fullt med stenar, men Svante klef försiktigt förbi dem allesammans, kom ner till sjön och satte behändigt ifrån sig båten på stranden.
Han flåsade ut en stund, och hans lilla hjärta klappade ändå värre än förut. Att det var illa gjordt, det han nu gjorde, tänkte Svante inte det ringaste på. Han tänkte bara på, hur roligt det skulle vara att få se båten segla och själf få sköta den. Och med darrande händer tog han den dyrbara båten och sköt den mellan ett par stenar ut i sjön.
Nu var allting godt och väl. Men det var bara en sak, som Svante inte hade tänkt på. Det blåste en riktig storm den dagen, hela sjön framför backen såg aldeles svart ut, och vågorna slogo högt emot land. Men Svante hade hört Olle säga, att båten tålde hvilken vind som hälst, och därför var han inte en smula rädd, när han satte ut båten.
Den gick också alldeles utmärkt. Ty det var en bra båt. Så mycket är säkert. Den gick ner på sidan så djupt i sjön, att vattnet steg ända upp emot masten, och kom det en riktigt häftig ilning, så doppade den hela storseglet. Men stjälpte gjorde den inte, ty däckad var den. Och när ilarna gingo över, reste sig båten igen. Präktigt seglade den fram genom vågorna, och Svante njöt, som om båten varit hans egen.
Ty i flera veckor hade han gått och sett på, hur Olle seglade med sin båt, gått där och sett, huru roligt det var, hur båten gungade mellan vågorna, hur den lade sig på sidan och kom upp igen, hur den vände och sköt fart, gick emot land och lades i hamn bakom en stor sten, som sköt upp ur vattnet. Men aldrig hade han fått sköta den själf. Aldrig hade han fått känna, hvad det vill säga att själf vara kapten och styra båten. Han hade blott fått se på, och han tyckte aldrig, att det var lika roligt, fastän Olle sade det.
Nu visste Svante förstås, att Olle kunde komma hvilket ögonblick som hälst, och att då skulle det vara slut med glädjen. Men det störde honom knappast en gång. Om Olle kom, så fick han komma, och det kunde inte bli värre än smörj. Nu skulle han ha roligt, så länge det räckte, och därför gick Svante där fram och tillbaka med sitt långa metspö i hand och vände båten. Det var ett styft arbete, ty det blåste hårdt, och båten var tung. Svante fick taga i, så mycket han orkade, och han kånkade och stånkade värre, där han traskade på stranden mellan stenarna.
Till sist glömde han både Olle och alla följder. Han såg bara båten, och han låtsade, att det var hans båt. Den var på resa till Brasilien, och Svante lekte, att det var orkan, och att sjöormen kom. Han tog sitt långa metspö och slog i vågorna, så mycket han rådde. Då lekte han, att sjöormen slagit till med stjärten, och att han — Svante — slog af skallran, som Söderman hade gjort.
Men just som Svante skulle sätta ut spöt och vända båten, så att den inte skulle komma för långt bort, hörde Svante någon komma springande bakom sig utför backen. Han vände sig om och såg, att det var Olle. Olle skrek inte åt honom, som Svante hade tänkt, att han skulle göra. Han bara sprang, kom närmare och närmare, och ju närmare han kom, desto bättre såg Svante, huru ond han var. Svante blef stel af förskräckelse, och han stod alldeles stilla. Metspöt höll han sträckt framför sig, men han rörde inte en lem. Ty nu visste han, att straffet skulle komma.
Då började Olle skrika:
»Båten! Båten!»
Och då vände Svante sig om.
Långt ifrån stranden såg han båten gå för fulla segel rätt ut emot fjärden. Den sköt god fart och aflägsnade sig med förvånande hastighet, trotsande både väder och vind.
Då förstod Svante, hur illa han hade gjort. I sin rädsla för Olle, som kom springande utför backen, hade han alldeles glömt, att han skulle akta båten. Den hade fått gå till hafs, och om en liten stund skulle den vara långt borta. Svante var inte rädd för Olle längre. Han tänkte bara på båten, som gick till hafs, han tänkte på, att det var hans fel, och han började också att skrika:
»Båten! Båten!»
Det blef ett förfärligt spektakel. Ty pojkarna hade inte lof att ro ut ensamma. Om de också det hade fått, så skulle de ändå inte ha kunnat ro i så stora vågor. Ingen af lotsarna syntes till, och gråtande stodo gossarna på stranden och sågo båten bli allt mindre och mindre.
Aldrig hade Svante sett Olle så förtvivlad. Båten var hans bästa leksak, det käraste han någonsin hade haft. Det var hans stolthet och hans glädje. Det var, som om hans hjärta velat brista, när han såg honom gå ut på sjön. Svante förstod det, och han ångrade bittert, hvad han hade gjort.
»Förlåt mig, Olle!» sade lilla Svante och ville klappa Olle.
Men Olle hörde honom inte. Han såg bara sin båt, som gick ifrån honom, och aldeles utom sig sprang han utåt stranden för att få tag i någon, som kunde komma med hjälp.
Då kom Söderman ut ur båthuset och frågade Olle, hvarför han grät. Men Söderman fick inte något riktigt svar på den frågan. Olle tog honom bara i armen och drog honom ned för bryggan. Han förklarade för honom, och han pekade. Han pekade, så att armarna kunnat gå ur led. Och Söderman var beskedlig. Han satte sig i båten och rodde, och Olle följde med.
Svante stod ensam på stranden och såg, hur Söderman rodde ut med Olle i den riktiga båten. Han hade gärna velat få följa med. Men han tordes inte bedja därom, när han gjort något så illa. Ögonen torkade han med sin afviga hand, och han drog en suck af lättnad, när han blev varse, att Olle lyfte in båten.
Olle och Söderman kommo tillbaka, Olle tackade Söderman och gick med sin stora båt i famnen uppför backen. Svante larfvade efter. Men inte ett ord sade Olle åt honom. Inte ett ord sade Svante häller. Han bara larfvade efter för att se, om båten var hel.
Men när han öfvertygat sig därom, kunde han inte hålla sig längre, utan sade:
»Den har inte gått sönder.»
Olle kände, hur hans hjärta veknade. Han hade fått igen båten, hel och välbehållen, och det gjorde honom ädelmodig.
Han nöjde sig med att giva Svante en påminnelse om, hvad som skulle hända, ifall han gjorde om det igen. Så voro gossarna goda vänner, och Svante tyckte, att den gången hade Olle varit bra hygglig, som inte gav honom smörj.