Mina Pojkar/Kisse blir mördare
| ← Svante och hans höna. |
|
Stora Sjöormen. → |
Kisse blir mördare.
Kisse mådde bra ute på landet. Han växte och blef stor. När han flyttade ut, var han så liten, att pappa kunde stoppa honom i fickan. När han nu fått ett par månader på sig, så var han redan stor, och Olle hade själf sett, hur han tog en råtta vid sjöboden.
Och kisse var aldrig hemma heller. Han sprang rundt omkring i alla stugorna, i skogen och på backarna. Hvad han hade för sig, var inte godt att veta. Men han fräste åt stora hundar och var inte rädd att visa klorna åt de andra kattorna häller. Så att nog såg det ut, som om kisse skulle reda sig här i världen.
Nu rägnade det om dagarna, och då ville inte kisse vara ute. Ty kisse var så fin och nätt och tyckte inte om att bli våt. Bara han hade varit ute aldrig så litet, så kom han in igen, satte sig på tröskeln och slickade sig öfver hela kroppen med sin hvassa tunga. Det höll kisse på med, till dess att han var al0deles torr. Sedan sprang han in i barnkammaren och hoppade upp i en af gossarnas sängar. Där kröp han ihop i värmen och spann.
Gossarna fingo inte häller vara ute. Men de voro inte så förståndiga som kisse. Ty de frågade minsann inte efter, om de smetade ner sig. De sprungo i våta gräset, så fort de kommo utanför dörren, och klefvo ner sig i vattenpölarna. Så deras kläder sågo ut och deras skor se’n! Mamma blef nästan gråtfärdig, när hon fick se dem. Och det var minsann inte godt att hålla dem inne. Så fort det bara blef litet uppehåll, så rusade de utanför dörren. Och hade de då nyss förut fått på sig någonting snyggt, så blef det ögonblickligen smutsigt igen. Då blef mamma förargad, flickorna blefvo onda, pappa kom ner och såg förtvivlad ut. Och det var bannor och förargelse hela dagen i ända.
Nu rägnade det igen. Och Olle satt i barnkammaren och bytte om strumpor. Han var rysligt ond. Ty han påstod, att han inte var våt alls. Mamma sa’, att han var våt, och att han inte fick disputera. Därför var Olle ond. Ty han hade sitt hufvud för sig och gjorde hälst, som han själf ville.
Svante var för rästen också våt, fastän inte om fötterna, och hela barnkammaren var full af kläder och oordning, som om det varit midt i en flyttning.
»Det är så tråkigt i dag», sade Svante. »Hvad ska’ vi göra?»
Olle sade ingenting. Han satt på en stol och såg sur ut och tänkte på att han ändå hade haft rätt. För han var inte våt om fötterna.
»Se på kisse», sade mamma. »Han är inte ledsen, och inte frågar han hvad han ska’ göra. Han är glad att få vara inne, när det rägnar.»
»Jag är ingen katt», svarade Olle.
Kisse hade verkligen inte tråkigt. Han gick och smög under soffor och stolar, och alltid hade han något att leka med. Han rullade med en boll, hoppade efter flugorna, tog ett skutt upp i fönstret och slog ned en leksakshäst, kröp ihop under sängen en stund, som om han skämdes eller var rädd, och började till sist att leka med Svantes strumpor, som hängde ned utför en stol.
Men Svante och Olle sutto bara och hängde, och bäst det var, sade Svante igen:
»Hvad det är tråkigt i dag! Hvad ska’ vi göra?»
I detsamma hördes något buller utifrån verandan, och strax därefter ett ynkligt pipande. Pojkarna sprungo upp och rusade ut. Mamma sprang efter. Och under bordet på verandan hittade de kisse, som höll en kanariefågel i mun.
Hur det hade gått till, fick ingen någonsin veta. Kisse hade kommit in genom dörren, utan att någon såg honom. Sedan hade han hoppat upp på bordet och på ett eller annat sätt fått upp dörren till fågelburen. Att sticka in tassen genom dörren och få fatt i en af fåglarna, det gick som en dans för kisse. Och nu satt han under bordet och höll den lilla fågeln i mun, medan ögonen gnistrade på honom som på den värsta vildkatt.
Under sommaren hade pojkarna nästan alldeles glömt bort sina fåglar. Men när de nu fingo se kisse sitta där och hålla den lilla fågeln mellan sina hvassa tänder, då blevo de aldeles utom sig. Och nu började jagten.
De kastade sig på golvet och försökte taga fatt kisse. Men kisse hoppade ut genom fönstret, och pojkarna sprungo efter ut på gården. Kisse förstod nog, att han hade gjort något galet. Men kisse var ett rofdjur, och det var bestämdt första gången han fått fatt på en fågel. När han därför fick se Olle komma springande emot sig, då hukade han sig till sist ner och satt stilla, som katter pläga. Men när Olle ville ta’ fågeln ifrån honom, då ref han Olle på händerna och i ansiktet. Olle tog igen som en duktig pojke, och han klämde kisse om halsen, så att han släppte fågeln. Men då fick kisse tänderna lediga. Han spottade och fräste af ilska och bet Olle i handen, så att Olle skrek. Och så sprang han sin väg och gömde sig bakom stenmuren.
Svante hade emellertid tagit upp den lilla fågeln. Den var sönderriven och blodig, många af de vackra fjädrarna voro borta. Den hängde hufvudet och flämtade och låg aldeles stilla i Svantes hand. Mamma hade tagit in Olle för att tvätta hans hand med aseptin och lägga ett plåster på såret. Därför hade ingen annan än Svante tid med fågeln. Han höll honom i sin hand, och hans tårar runno.
Han kände, hur varm fågeln var, och såg, hur den rörde på näbben, som om den inte kunde andas. Svante tyckte, att det var så synd om den stackars fågeln. Han hade hört talas om, att det fans något, som hette att dö, och det var nog det, fågeln nu gjorde. Han skulle bestämdt dö, och Svante kunde inte hjälpa honom, som man aldrig kan, när någon håller på att dö.
»Stackars min lilla fågel», sade Svante och snyftade.
Olle kom ut, och han var nästan ännu mera ledsen än Svante. Ty Olle ville alltid se så morsk ut. Men han var det inte i sitt hjärta, och han skulle gärna ha låtit katten bita sig många gånger, om bara fågeln fått vara vid lif.
Men under allt detta oväsen hade pappa kommit ner. Han tog fågeln ur hand på Svante, skakade på hufvudet och sade, att det var inte värt att låta honom pinas längre. Han kastade fågeln hårt i en sten. Och så var fågeln död.
Gossarna togo upp honom och lade honom på bordet inne hos mamma. Där sutto de och pratade om den lilla fågeln, som Olle för många år sedan hade fått på sin födelsedag, och som hade brukat sitta i sin bur i barnkammaren inne i staden och sjunga, när gardinen drogs upp. En gång hade den varit bortflugen och hela dagen setat och sjungit i en björk utanför fönstret. Svante var så liten då. Så det mindes han inte. Men Olle mindes, att han grät, för att fågeln flugit bort, och hur glad han var, när han flög in igen om kvällen och satte sig på sin pinne. Och mycket annat talade de om.
Men när de talat om alltsammans, som de kunde komma ihåg om den lilla fågeln, så frågade Olle, om de inte skulle få begrafva honom. Det fingo gossarna lof till. Och mamma gick själf efter en vit pappask, som de fyllde med bomull, och ovanpå lade de den lilla fågeln. Ute i täppan plockade de blommor: phlox, reseda, penséer och små astrar. Mamma lade alla blommorna omkring fågeln. Så klappade båda gossarna honom till adjö. Sedan lades locket på, och mamma band om asken med ett blått sidenband.
I trädgården skulle de nu gräfva en graf, och en stor spade fingo de låna.
»Vi ska inte gräfva djupt», sade Svante.
»Hvarför det?» sade Olle.
»Jo», tyckte Svante, »det är synd om fågeln, som ska’ ligga under den svarta jorden. Jag ska’ gräfva upp den ibland och titta på den.»
»Inte går det an», sade Olle. »Nej, vi ska’ gräfva riktigt djupt. Annars kommer den otäcka katten och gräfver upp honom igen.»
På kvällen slutade det att rägna, och då gräfde gossarna en graf under ett körsbärsträd. Sedan lånade de två kulörta lyktor, som de fingo tända och hängde i trädet, och när de brunno som vackrast, satte de ned den lilla fågeln i grafven och strödde jord öfver honom.
Hela sommaren kommo gossarna ihåg den lilla fågeln, och hvar morgon lade de blommor på hans graf. Inte ens Olle var för stor till det. Men han gjorde det aldrig, när någon af de andra gossarna kunde se det.