Mina Pojkar/Svante och hans höna
| ← Svante kommer i tidningen. |
|
Kisse blir mördare. → |
Svante och hans höna.
En gång hade Olle fått följa med pappa, som skulle resa bort på ett par dagar, och därför var Svante alldeles ensam hela dagarna.
Han gick och paltade för sig själf både vid stranden och i lotsens ladugård. Han hade barkbitar, som han seglade med i vattentunnan. Och så hade han ett järnvägståg, som hvarenda dag gjorde långa och äventyrliga resor. Det hade tak, som man kunde lyfta av, och lille Svante lastade vagnarna proppfulla både med sand och blommor. Så pep han, när det skulle gå, och så sa’ han: Husch, husch, husch, när det gick, och så lassade han af sanden och blommorna, när tåget stannade.
Det och mycket annat roade han sig med. Men hur det var, kände han sig litet ensam, och oupphörligt kom han till sin mamma och beklagade sig.
»Hvad ska’ jag göra?» sade lille Svante. »Jag har så rysligt tråkigt.»
Då hände det en dag, att mamma köpte en höna, som köksan skulle hugga nacken af, och som sedan skulle kokas soppa på. Lille Svante gick i köket och gläntade på korgen och tittade på hönans röda kam och de små stirrande ögonen på ömse sidor om näbben.
»Jag tycker om hönan», sade lille Svante.
Men det var ingen, som brydde sig om det. Och så skulle hönan halshuggas.
Just som köksan öppnade på korgen för att taga fram hönan och bära henne ut på vedbacken, så skrek hon till:
»Har man sett på maken! Hönan har värpt!»
Mycket riktigt! Där låg ett stort hvitt ägg på bottnen af korgen. Och nu blef det inte längre frågan om, att hönan skulle aflivas. Pappa fick nöja sig med sur mjölk i stället för hönsbuljong, när han kom hem, och hönan sattes i ett slags bur på gräsmattan utanför köksfönstret.
Det var egentligen en högst underlig bur. Ty den bestod rätteligen af en gammal lår, som hade innehållit ölbuteljer, och till lock på densamma var anbragt en trasig grind, vars hål och skröpligheter täcktes genom pålagda pinnar.
Där satt hönan dag ut och dag in, och lille Svante tröttnade inte att hålla henne sällskap. Han satt bredvid buren och pratade och jollrade med sin lilla höna, och han kom snart underfund med, att hönan var snäll.
Men första gången han satt där, kunde han inte låta bli att rubba på pinnarna. Han urskilde henne inte riktigt, och han ville nödvändigt se, när hönan pillade korn.
»Kack, kack, kack», sade hönan. Och när hon såg pinnarna vara borta, flög hon rätt i vädret och hade så när slagit Svante i ansiktet med vingarna. Nästa minut var hon ute på gården, och Svante stod där alldeles handfallen och gallskrek.
Mamma kom ut, och bägge jungfrurna kommo ut. Och det blef ett kattrakande. Hönan flög genom blomsterrabatterna, satte af öfver häcken, flög tillbaka igen och hamnade slutligen på verandan, där hon gaf sig till att flyga emot fönsterrutorna. Svante sprang efter hela tiden med hjärtat i halsgropen och kände sig som en liten brottsling, ända till dess hönan blifvit fasttagen och lyckligt och väl instufvad i buren igen.
Ty det var ju han, som hade släppt ut henne. Och nu lofvade han mamma, att han skulle aldrig göra så mer.
Hönan stod nu i sin bur och skrockade för sig själf, och Svante gick var dag utanför buren och jollrade med hönan. Svante lekte, att han förevisade ett menageri, och att hönan var ett lejon.
Men till sist tyckte han ändå, att det var bra synd om hönan, som aldrig fick komma ut, och så gick han en dag till mamma och frågade, om han icke kunde få släppa ut hönan — bara en liten, liten stund.
Mamma, som hade hört talas om, att man kunde tjudra hästar och gäss, och som var rädd, att hönan skulle springa åt skogen, hittade då på, att man kunde binda ett band om ena foten på hönan, och så kunde lille Svante få gå och leda henne.
Svante blef rysligt glad. Ty han trodde, att han skulle kunna leka cirkus med hönan, och han tog därför med sig sin gamla trasiga piska.
Men det skulle han inte ha gjort. Ty så fort som hönan fick känna, att hon hade något om ena benet, blef hon aldeles spritt tokig. Hon flög rätt upp i luften och så ned igen. Så satte hon i väg att springa, slog med vingarna och kacklade aldeles förskräckligt. Till sist flög hon öfver häcken, och där snärjde hon in sig i tåten, så att hon blef hängande i ena benet med hufvudet nedåt. Hönan skrek, och Svante, som hela tiden höll i tåten, skrek också, så mycket han orkade. Mamma och båda jungfrurna måste ut igen, och de lågo öfver hvarandra i häcken för att få tag i den vettskrämda hönan, som ånyo blef insatt i låren och en hel timme efteråt gick och skrockade af förskräckelse.
Sedan satt hönan hela sommaren i sin lår under det att lille Svante höll henne sällskap. Han hade fått veta, att hönan tyckte om mask. Och hvarenda dag plockade han borta på vedbacken mask, som han bar till henne. Till sist kände hönan igen honom, så att hon stack upp hufvudet genom spjälorna och skrockade, när lille Svante kom.
Då var lille Svante riktigt lycklig.
»Hönan tycker om mig», sade han.
Och sedan hade han aldrig tråkigt om dagarna.
Men så skulle pappa och mamma flytta till staden igen. Och då blef det tal om, att hönan skulle slaktas. Svante blef så ledsen, som om det hade gält honom själf, och han grät så förfärligt, så att hönan fick lefva och skänktes bort till en torparhustru, som burit mjölk till familjen under sommaren.
Den sista, Svante tog farväl af, när han skulle flytta in till staden igen, det var hönan. Han gaf henne ett helt fång maskar och satt där en lång stund och pratade.
»Adjö, min lilla höna», sa’ han till sist, innan han gick.
Och när vinterkvällarna kommo, hände det, att han kröp upp i mammas knä och frågade:
»Hur tror mamma, att hönan nu mår?»