Minnesteckning öfver Grefve af Wetterstedt
| ← Strinnholm, A. M. |
|
Josephson, J. A. → |
MINNESTECKNING
öfver
Grefve af WETTERSTEDT.
(Utdrag ur A. M . Strinnholms inträdestal i Svenska Akademien.)
Om jag, mine Herrar, mer, och för mycket, uppehållit
mig vid vissa allmänna antydningar öfver tidens rigtning
och sträfvanden, dess farhågor och förhoppningar, mindre
deremot, och för litet, vid hågkomsten af den man,
hvars förtjenster inom den stora kretsen för hans
verksamhet i det minnesvärda tidskifte, han tillhörde, det
till följd af eder godhetsfulla kallelse varit mitt åliggande
att teckna, så må det förra, i hvad det kan och
förmår, hämta sin ursäkt deraf, att det för
bedömmandet af en statsmans handlingssätt och de synpunkter,
hvarifrån detsamma utgått, framför allt är nödigt att förstå
och rätt fatta i ögonen den tid, i hvilken han verkade,
och den närvarande tiden dessutom genom sin egen
betydelsefulla art så till sägande tvingar hvar och en, som
kastar på honom en närmare blick, att i någon mån söka
för sig tyda dess gåtfulla företeelser; det sednare åter
så mycket hellre tillgifvas mig, som en sann,
omfattande framställning af grefve af Wetterstedts under hans
lefnad åt statens vigtigaste inre och yttre angelägenheter
oafbrutet egnade verksamhet hvarken är ett ögonblicks
verk, eller tiden ännu inne för ett rigtigt uppfattande och afvägande af alla förhållanden. Huru vill man ärligt
berömma, urskulda, tadla, utan att nogare ingå i sin
tids alla förhållanden? Problemer möta, som bestå af
otaliga elementer, och hvilkas lösning förutsätter en
grundlig kännedom af saker och menniskor, en kännedom,
som blott kan framgå från en klar öfversigt af hela
statsskicket och en sorgfällig pröfning af alla de
särskilta omständigheter, som äro sammanväfda med
handlingarna, och som bidraga till deras rättfärdigande eller
deras ursäkt. Man måste med en säker och djupt
inträngande blick förstå att uppfatta hela den politiska
verkligheten och taga i beräkning allt, som bestämmer
statsmannens handlingssätt, om man icke vill misstaga
sig i de slutföljder och omdömen, som derpå grundas.
Man måste äfven veta urskilja, hvilka saker kunna
anses såsom tillförlitligt säkra och fulländade, hvaröfver
således ett omdöme kan fällas i efterverldens fulla ton,
och hvilka höra till de halft beslöjade eller i sina
verkningar ännu ovissa, hvaröfver det först tillkommer en
annan tid att dömma. Eftersom vi intaga en högre eller
lägre ståndpunkt, omfatta en vidsträcktare eller
inskränktare synkrets, stå tiden närmare eller fjermare, synes
ofta samma sak helsobringande eller olycksförande: i sina
närmaste verkningar förderflig, förekommer hon i sina
aflägsnare välgörande, och åter, nyttig, hoppfull,
lofvande i sin början, slutar hon med förderf. Uti ingen
vetenskap är första utseendet bedrägligare än i statskonsten.
Derföre ingenting är ovarligare, ehuru intet vanligare,
än ett för tidigt, öfveriladt bedömmande af statsmannens
handlingar. Vi se vanligen blott det, som materielt
träffar våra ögon; de fina, förvecklade trådarna, de
medelbara inflytelserna, de kloka beräkningarna undgå oss.
Huru ofta har icke en efterverld omkullkastat samtidens
domar och rättfärdigat män, hvilka det genom finväfda
dikter besnärjda och genom konstfulla smädelser bedårade
folket förklarat i en moralisk akt, misskänt, misstydt
deras grundsatser, sträfvanden, handlingar? Huru sällan är det icke, en ren oväld träffas hos dem, som
framställa sin egen tids händelser? Det är öfverhufvud icke
blott svårt att fälla ett allrigtigt, ogrumladt omdöme
öfver företeelser, som vi sjelfva upplefvat, men i
momenterna af handling är äfven hos de ädlaste naturer
sinnesstämningen icke alltid den bäst egnade till ett
oväldigt bedömmande af förhållandena. De äro alltid få,
som förstå hålla sig fria från inflytelsen af det
individuella på deras åsigter, eller mäkta höja sig öfver de
ögonblickliga intrycken till en ren öfversigt af det hela.
De flesta betrakta naturligt mer eller mindre sin tids
tilldragelser ur en ensidig, från deras ställning i lifvet
utgående synpunkt; de gifva oss sanningen half,
otillförlitlig, sätta ofta det ena i stället för det andra,
hvarigenom sakernas sammanhang ovilkorligen framträder
annorlunda än det i verkligheten är; än öfverses ett, än
utelemnas ett annat, hvilket gifver hela bedömmandet en
annan ståndpunkt.
Ju vissare den sanna förtjensten är om ett odödligt minne och att i efterverlden, som ensam kan komma till full kännedom af alla verkliga förhållanden, ega sin redbaraste, oväldigaste domare, desto tryggare kan åt historien öfverlemnas att mäta omfånget och värdet af det inflytande, grefve af Wetterstedts statsmannaskicklighet, ädla moderation och alltid milda åsigter hade på ledningen af de allmänna angelägenheterna. I alla vigtiga förehafvanden, i alla grannlaga ärender påkallades hans erfarenhet, insigter och råd. Ett det glädjefullaste för hans fosterländska hjerta var det vigtiga uppdraget, honom anförtroddes år 1822, att vara H. K . H. Kronprinsen följaktig till München och på sin Konungs vägnar af handla och underteckna giftermåls kontraktet mellan de höga personer, vid hvilka de skönaste förhoppningar för fäderneslandets framtid knyta sig. Och då han kort derefter som Statsminister för utrikes ärenderna efterträdde herr grefve von Engeström, erkände äfven en allmän röst, att sällan någon med så mycken rätt, förvärfvad genom vigtiga utförda värf i statens tjenst, sällan någon med en så utmärkt skicklighet, ådagalagd under en lång embetstid i brydsamma, ansvarsfulla befattningar, sällan någon med så allmän aktning, tillvunnen genom de ädlaste personliga egenskaper, intagit ett det högsta af statens embeten.
Statsmannen, Medborgaren, Menniskan, voro hos honom så harmoniskt sammansmälta, att man icke kunde märka den ena utan den andra. Han hade ingenting af den tvära ensidighet i sinnet och själen, som ofta tillvinner i sig sjelfva inskränkta menniskor anseendet af genialitet och karaktersstyrka. Det gifves ett mod att lida, och ett mod att handla: måhända ägde grefve af Wetterstedt det förra i högre mått än det sednare. Måhända var han äfven ofta för god, för beredvillig. Men hvad som afgick honom i storheten af sjelfverksam handling, i viljans genomgripande kraft, ersattes af hans redbara tänkesätt, af renheten i hans afsigter, af hans varma fosterländska hjerta, hans oförvillade känsla för det sanna och rätta, hans ljusa, klara, öfver alla fördomar upphöjda förstånd, hans rigtiga politiska blick och takt. En fäderneslandskärlek, som hos få lågat varmare, renare, så att alla hans själskrafter stadigt och fast voro rigtade på det höga kallet, att lefva och arbeta för det älskade fäderneslandet och det allmännas väl; en fosterländskhet i tänkesätt, som aktade högst af allt ett förtroendefullt förhållande mellan regering och folk, och som älskade se det inhemska goda bevaradt, utbildadt, förbättradt, i stället att i svag efterhärmning eftersträfva det fremmande; en hofsamhet, som ville måtta i allt och i första rummet afsåg möjligheten att jemna; en aktning för rätt och rättvisa, som, i enlighet med det valda riddare-språket[1], tillät hvarken vänskap, frändskap eller några afseenden det ringaste inflytande; en sinnesjemnhet, som, lika fri från herrsklystnad som från slafviskhet i sinnet, fri från lidelser och från alla sjelfviska afseenden, besinningsfullt förenade fasthet med lämpa och måtta, så att han sökte aldrig att vara mindre, men också aldrig mera, än med hans kall och pligter var förenligt, eller i hans läge var möjligt;[2] en arbetsamhet och en outtröttlighet, som gjorde det hos honom till natur att lefva för sina pligter; ett lugn, som af ingenting kunde bringas ur fattning, och en ädelhet, som mindre bekymrade sig om att ega anseendet deraf, än att i hela lifvet vara det: dessa egenskaper, i förening med en mångsidig verldserfarenhet och den finaste takt i sakers behandling, bildade hufvuddragen i grefve af Wetterstedts offentliga karakter.
Inga sidointressen, inga biafsigter, icke gunst eller ogunst ingingo i bevekelsegrunderna för hans handlingar. Upphöjd öfver alla partiåsigter, behandlade han alla, med honom olika eller lika tänkande, med samma humanitet, med samma välvilja, med samma rättvisa. Icke egensinnigt hållande på en synpunkt, erkände han det goda äfven i det, som icke öfverensstämde med hans egna åsigter eller hans egen öfvertygelse. Ingen var villigare än han att gifva de särskilta rösterna gehör, emedan han visste — och visste det af egen erfarenhet — att den, som upprigtigt vill sanningen, blott har en väg dertill, pröfningen af egna och andras meningar, och om också ingen helt och hållet förstår den andra, så kan dock hvar och en hjelpa den andra dertill, att han bättre förstår sig sjelf. «Jag påminner mig den tid», yttrade han vid ett offentligt tillfälle, «då jag ännu var ung och blodet flöt hastigare i mina ådror, då jag trodde mig vara mera ofelbar, än jag sedermera genom nötningen mot andras meningar funnit mig vara.»[3] Ungdomens hjerta har äfven sin tid, sin politik och sina drömmar. Hos grefve af Wetterstedt voro hans förändrade öfvertygelser öfver många saker, hans fastare grundsatser och åsigter af det offentliga lifvet resultater af en mångsidig iakttagelse och erfarenhet och en omfattande blick i den stora, vida, rörliga menniskoverlden. Från hans stora kännedom af verlden och menniskorna, i samband med den naturliga mildheten i hans lynne, utgick äfven denna ädla moderation, denna medlande välvilja, som voro hans sköna karakter så egna. Lugn och beräknande, fogade han sig med besinning efter omständigheterna — en politisk regel, som redan Cicero betecknar som sådan — af mångfaldig, äfven smärtande erfarenhet öfvertygad, huru genom ett hårdnackadt, förhållanden icke afseende, blindt trotsande handlingssätt ofta den bästa sak, som genom klokhet kan bringas till lycklig utgång, förvärras eller blir tillintetgjord. Den långa, ofta hårda och på erfarenheter rika politiska skola, han genomvandrat, hade vant den i unga åren eldiga, lifligt kännande mannen så till vis statsflegma, att han kände måttet af möjligheter i hvarje sitt läge och minst af allt förryckte den gräns, der ståndaktighet öfvergår till egensinnighet eller kall egenvilja. I hvarje ögonblick mäktig sig sjelf, alltid herre öfver sitt hufvud och sina känslor — och hvilken har väl detta mera af nöden än statsmannen? — lät han aldrig hänföra sig af hastiga intryck, men bibehöll städse samma orubbliga lugn. I detta lugn och i hans personliga dygder, hvilka aftvungo äfven hans motståndare högaktning, låg också den kraft, som uppbar honom under alla de svåra ställningar, i alla de brydsamma förhållanden, hvari en mångskiftande tids händelser och lynnen ofta försatte honom.
Tillgifven friheten och alla ädla känslor, som höja menniskan, i tankarnas och känslornas rike aktande andras rättigheter så, som han ville veta sina egna aktade, såg han utan ovilja och utan fruktan den uppväckta undersökningsandan röra sig med ungmodig djerfhet och frihet, om han också fann grannlaga afseenden bjuda, att i formen och arten af framställningen icke borde förgätas, huru tider och omständigheter gifva mått. Sjelf öfver alla menniskornas omdömen så bekymmerslös såsom den, som icke sökte annat stöd än sitt eget samvetes vittnesbörd öfver uppfyllda pligter,[4] skydde han ingen offentlighet, stark i medvetandet af de renaste afsigter och de renaste tänkesätt. Han visste, att både beröm och tadel ofta äro lika ensidiga, lika besinningslösa, merendels stundens foster, mångfaldigt beroende af tillfälliga skickelser och ögonblickliga omständigheter, och ehuru han alltid med ett rättvist afseende bemötte den allmänna meningen, ansåg han dock ett obetingadt hyllande af densamma lika föraktligt som afguderiet af hvarje annan makt, traktade aldrig på bekostnad af sin öfvertygelse eller sina pligter efter skenbar ära, eller flyktigt bifall, väntande vid alla misstydningar af sina handlingar med lugnt samvete domen af efterverlden, så ofta den kämpande statsmannens enda tröst, hans, som skall tillfredsställa tusende önskningar, och ofta, särdeles i tider af stor oro och stora gäsningar, icke förmår tillfredsställa någon enda. Med storsinnigt lugn mot allt tadel, som rörde hans egen person, förenade han det mildaste öfverseende med andras villfarelser och sinneslyten. Han kände det menskliga hjertats svagheter och lidelser, som, synnerligen i upprörda förhållanden, för den skarpa blicken visa sig i hela storheten, och likväl hade kärleken till menniskorna, deltagandet för dem icke vikit ur hans inre. I hans hjerta bodde intet hat, icke den ringaste ovilja äfven till dem, som handlade i strid med honom. Hans grundsats i behandlingen af menniskorna var, att man måste taga dem, sådana de äro, och efter möjlighet för allmänt väl begagna det goda hos dem. En egen mildhet rådde, äfven der han måste tadla; en egen humanitet, äfven der han måste göra de allvarligaste föreställningar. Ledd af ädel sanningskärlek, förnekade han aldrig sin öfvertygelse; sanningen, klädd i humanitetens milda drägt, frambars af honom så inför thronen som i hvarje öfrigt förhållande; meningslöst smicker utgick aldrig från hans mun; han afskydde all dubbelhet, föraktade ränker och list och allt, som röjde drag af låghet och nedrighet i sinnet; förtalet rönte hos honom ingen framgång, ränksjukan fann hos honom ingen svaghet, hvarvid hon kunnat fästa sig. Det var ridderlighet i hans karakter, renhet och öppenhet i hans väsende, vänlighet med allvar, behag med värdighet och hållning i hela hans person. Hans godhet, hans välvillighet öfverskred aldrig gränsen af de pligter, hans kall och embete ålade honom. Med vis skonsamhet mot de svaga och mildt öfverseende med förvillelserna förenade han ett lugnt allvar för rättvisans, lagarnas och ordningens upprätthållande. Hans nedlåtande vänlighet bortgaf ingenting af hans värdighet. Hans handlingar buro alla stämpeln af det rena, stora medvetandet af vigten och värdigheten af hans kall. Han visste att vara man, när och hvar han skulle vara det. Under den älskvärda humaniteten låg i djupet förborgad en stor själskraft, stor karaktersfasthet och beslutsamhet, som uppenbarade sig vid brydsamma tillfällen, i afgörande ögonblick, eller när det gälde heder, sanning och rätt. Hvarje dygd hade sin anvista plats, och icke någondera skadade genom öfvermått den andra. Hans själsegenskaper hade genom erfarenhet och sjelfbeherrskelse kommit i den skönaste jemvigt, som uttryckte sig i den ädla sammanstämmelsen af alla dygder, hvari all strid mellan natur och konst, moral och politik försvann, och som ingen lidelse förmådde störa. Alla hans böjelser fogade sig till denna harmoni, som hvilade på hans naturliga ädelmod och det ljusa begreppet om hans bestämmelse och hans pligter.
Hans dygd var derföre lika aktningsvärd som fast och orubblig, och hans personliga älskvärdhet, lika mot de ringa som mot de höga, lika i kretsen af hans underhafvande som i kretsen af monarker och deras omgifning, just derföre så mycket mera intagande, fängslande, som den utgick från hjertat och förhöjdes af allt, hvad bildningen har mest förädlande. De smickrande hedersbetygelser, honom skedde, de stora bevis af erkännande af sina förtjenster, han fick mottaga af sin konung och af fremmande monarker, förändrade icke hos honom menniskan; trots sina höga värdigheter, trots sitt stora anseende, trots alla omständigheter, som väl eljest på mannens sinnesstämning kunna hafva inflytande, förblef han städse samma varma, deltagande, anspråkslösa vän mot sina vänner, samma lifliga deltagare i hvarje fremmande smärta, samma godhetsfulla, rättvisa förman mot sina underordnade, samma uppmärksamma, vördnadsfulla son mot sin åldrige fader, ty vördnadens, aktningens, hörsamhetens känsla, alstrad genom enkelheten af det husliga lifvet i hans ungdom, förblef genom alla lefnadsskiften äfven ett utmärkande drag hos grefve af Wetterstedt. Han var till tänkesätt, till känslor, till hela sitt väsende den personliga humaniteten.
Hans långvariga umgänge med menniskor af alla stånd hade vant honom att med lätthet försätta sig i alla särskilta lefnadsförhållanden; hans samtal, lifliga, underhållande, hade hela behaget af en rikt bildad verldsman. Från ungdomsåren förtrogen med de gamle Romarnes språk, talande och skrifvande de ny-europeiska språken med lika lätthet som sitt eget modersmål, hade han, bekant med allt, hvad den äldre och nyare litteraturen har skönast och ädlast, af dess saft närt sin själ, odlat sitt förstånd och bildat sin smak. Han hade för utbildningen af sina rika naturanlag till icke ringa del att tacka sin kärlek för vetenskaper och sköna konster, och deras milda inflytande på hans sinne tillhör äfven en väsendtlig andel i den moderation och humanitet och allt det goda, som tillvann honom alla ädlas hyllning. Af naturen begåfvad med ett nästan öfvermenskligt minne, kunde han ur de yppersta verken af de skönaste ställen ur minnet uppläsa hela sidor, och ännu kort före sin död på sjuksängen upprepade han flere stycken ur den Romerska Suetonius. Sjelf uttryckte han sig öfver alla både vigtiga och mindre vigtiga ämnen med högsta behag. Enkelhet i formen, klarhet och värdighet i uttrycken, en lugn uppfattning af alla förhållanden, ett blomstrande språk, utmärker alla de från honom utgångna offentliga handlingar. Och likväl författades dessa med blixtens hastighet: de kostade föga mera tid, än som fordrades till deras nedskrifvande. Så mäktig var han språket, så klar och öfverskådande hans uppfattning af sakerna, så liflig, så rik hans inbillningskraft, att, när hufvudtanken var fattad och bestämd, det hela redan sväfvade för hans själ. Oförberedd, i hvilket ögonblick, i hvilket ämne som helst, och på fremmande språk med lika lätthet som på sitt eget, var han mäktig att framföra sina tankar i den mest städade, regelbundna ordning, och hans muntliga föredrag var nästan ännu behagfullare än hans skriftliga. Hans tal framgick icke som en storm, icke som en ström mellan klippor, men framflöt som en stilla bäck mellan rosenängder. Hänförd af lifligheten i sin själ, inströdde han gerna kryddrika blomster i sina föredrag, hvarföre dessa måhända någon gång ega för mycken sirlighet, för mycken rikedom på målning. Men smak och förstånd utmärka dem alla, och hans äldre tal äro isynnerhet sköna, hänförande. Hela behaget äfven af hans karakter som talare och umgängesman var icke annat än det rena uttrycket af hela hans utbildade moralitet.
Och med alla dessa förtjenster, med alla dessa lysande och älskvärda egenskaper förenade han tillika den husliga lefnadens dygder. Djupt skakades hans hjerta vid förlusten af hans maka, friherrinnan Charlotta Aurora de Geer, med hvilken han i tjugutre år varit förenad i det lyckligaste äktenskap, som kan blifva någon dödligs lott. De voro för hvarandra, hvad himmelens englar för de andäktiga. Efter hennes död börjades den aftynande sjukdom, som få år derefter förde grefve af Wetterstedt sjelf till grafven. Förgäfves företog han en resa till Frankrike och till England i afsigt att söka dervarande läkares biträde. Så vänligt hans öga ännu helsade den ankommande, så lifligt hans tal ännu var, röjde dock hans tillstånd, att hans lifskrafter med hvarje dag aftogo. Hans själs munterhet var icke mer densamma, sorgen tärde på hans sinne, tankarne blefvo förtroligare med döden, hans lifskraft var i sista källan försvagad; blott i arbete förblef han sig alltid lik, ehuru den kraft, den verksamhet, den rörlighet, som utmärkte hans bana under den fulla mannaålderns dagar, mer och mer tynade, hvartill spår då och då förmärktes under sista årtiondet af hans lefnad, en naturlig följd af mångårig nötning och stora ansträngningar. Ty arbetsfulla hade hans dagar varit, och arbete upptog äfven hans sista intill yttersta målet för mensklig verksamhet. En sådan lefnad innehåller stora läror. De kunna sammanfattas i få ord, emedan det blott var en ledstjerna, som förde den hädangångne genom lifvet, blott en enda känsla, som tjente honom till rättesnöre och ledde alla hans handlingar: den äkta, sanna, innerliga kärleken till Fäderneslandet och Menskligheten.
- ↑ “Utili præponere rectum.”
- ↑ Hit lämpa sig hans uttalade åsigter i afseende på den mycket omordade ministerstyrelsen. “Jag begagnar tillfället” — yttrade han en gång under diskussionerna bland Ridderskapet och Adeln — “att frånsäga mig äfvensom mina kamrater tillämpningen af den nymodiga ministerbenämning och den teori, som derpå är byggd, under anvisning till en i Englands häfder och vanor vanlig ministerförändring, ett bruk, hvilket man nu äfven i Frankrike sökt tillvägabringa. Lyckligtvis är vår grundlag så tydlig, att dessa teorier här icke kunna medföra någon verkan. 1809 års grundlag åsyftar ingen ministerstyrelse, utan en Konung, omgifven af rådgifvare, som egde både rättighet och pligt att alltid yttra sin mening, men ej regerande rådgifvare eller opinionsledare, ty då skulle man snart hafva framkallat 1720 års öfver både konung och rådgifvare regerande majoriteter. I denna mening är grundlagen både författad och besvuren, och i denna anda skall den tillämpas.” — “Jag känner ej något land, der ett sådant lagbud (om skyldigheten för rådgifvare att lemna sina platser, när de i massa reservera sig) finnes, ehuru principen af ålder i England tillämpas; men om bruket häraf skulle öfverflyttas till oss, så fruktar jag, att det ej skulle vara mera välkommet, än vissa andra praktiska förhållanden och majoritets-beredelser, som äfven i England dermed stå i förening, och som icke voro öfverensstämmande med andan af vår konstitution.” Ridd. och Adelns Prot.
- ↑ Ridd. och Adelns Prot.
- ↑ “Jag söker alltid lugna mitt inre, då jag går att uppfylla ett yttre åliggande.” Grefve af Wetterstedts egna ord.