När vi började 1902/KONUNG OSCAR

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Inledning
När vi började
av Sveriges Författareförening

KONUNG OSCAR
Frans Hedberg  →


[ 3 ]MITT ungdomslif var, såsom man vet, sjömannens. Den tiden var segelfartygens, dem ångan ännu icke hade undanträngt. Utan tvifvel fanns det väl mera verklig poesi i sjölifvet då än nu, åtminstone förekommer det mig så i dag, i det jag blickar omkring två tredjedels sekel tillbaka i tiden. Om jag än icke med full sanning kan säga, att mitt sinne för sång och dikt föddes ute på vågen, så är dock visst att det der fann riklig näring och stark utveckling. Med ungdomlig tjusning omfattande sjölifvet, lyssnade jag hänryckt till böljornas slag emot skären. Med hänförelse bredde jag de hvita vingarna ut öfver ekkölarne och [ 4 ] ilade glad öfver det vida hafvet hän emot främmande kuster. Nog fanns der måhända ett drag af vikingalynne i ynglingens själ, hvilket alstrade denna oändliga längtan efter det osedda, okända, som dolde sig under horizontens blånande rand. Jag kan dock säga, att sannerligen icke en enda tanke på mina sednare lefnadsöden ännu då hade fått insteg i min själ, eller sysselsatte mina tankar. Men en varm fosterlandskärlek bodde der. — Och det var äfven han, som sökte sig uttryck i den diktsamling, hvilken är känd under namn af »Svenska Flottans Minnen». Ehuru alla dess särskilda sånger väl tyvärr icke kunna sägas, hvarken till form eller innehåll, vara så originella, som jag då ansåg och numera skulle önskat, så äro de likväl åtminstone sprungna ur en ungdomlig hänförelses friska källåder, och skola, som sådana, törhända äfven af en kritisk efterverld med öfverseende kunna betraktas.

Bland de sånger i denna diktsamling, som jag hoppas må komma att äfven af framtida läsare vinna någon mera

[ 5 ]innerlig medkänsla, vågar jag törhända räkna: »Östersjön»?

I denna sång sökte ynglingen tolka på en gång sin alltid varma kärlek till hemlandet och Skandinaviens tvenne förenade folk, samt särskildt till det friska sjömannalif, som han så högt älskade, och hvars minnen ännu så gerna hägra qvar för den gamle i hans lefnads höst!

»Öfver djupen, mot höjden», så lyder det enskildta valspråk, hvilket jag alltifrån min ungdomstid åt mig utvalt, och hvars maning jag alltid med tro, kärlek och hopp sökt följa!

Oscar.