När vi började 1902/Frans Hedberg
← KONUNG OSCAR |
|
Alfhild Agrell → |
MINA FÖRSTA TEATERSTYCKEN.
EN BLICK TILLBAKA.
Det är nu jämnt femtio år sedan jag fick mitt första teaterstycke uppfördt på dåvarande Mindre, numera Dramatiska teatern i Stockholm. Jag hade nyss fyllt mitt tjugofjärde år och var anställd som skådespelare vid Oskar Andersons den tiden mycket ansedda och af honom »öfverinsedda och ledda» sällskap. Vi tillbragte ett par härliga sommarmånader i Helsingborg, där vi nu andra året å rad spelade stora tragedier och rafflande melodramer i den gamla träladan nere vid stranden af Sundet. Spektakler gåfvos endast två à tre gånger i veckan, och aldrig om söndagarna, då Ramlösa med sina baler och sin roulett lockade hela skaror af stadsbor och resande danskar till sina lummiga bokalléer och sina större och mindre nöjeslokaler af olika slag.
Man hade således god tid både att flanera och att syssla med annat arbete, ifall man hade lust för något annat än att latas. Man kunde, om kassan inte var allt för mager, skutta öfver på en söndagstripp till Köpenhamn, eller åtminstone göra en kort visit i Helsingör, dit man for på den gamla hjulångaren »Ophelia», och där »Hamlets graf» vid Marienlyst ju ovillkorligen måste intressera en teatermänniska, om hon också bara plägade »sitta i luckan», sedan hon först spelat Fernando eller Marcellus i den ståtliga introduktionen till det väldiga dramat.
Hvad nu mig själf beträffar, så hade jag just vid den tiden börjat komma till allt klarare insikt om att någon vidare framstående ställning som skådespelare kunde jag icke göra räkning på, och någon så kallad »utilitet» ville jag inte bli, därtill var jag alldeles för ung och för ärelysten. Att endast bli nyttig, när man drömt om att bli stor — bort det! — och låt oss försöka något annat! Jag hade fått klart för mig att min inre och yttre människa lågo i en oupplöslig konflikt med hvarandra: min inre ville kläda sig i toga och gå på kothurn, under det att min oansenliga yttre hänvisade mig till lustspelet eller farsen, där man både kan vara liten och hjulbent utan att det stör effekten. Jag hade visserligen tyckt att jag i värsta fall borde kunnat bli en hjälplig komiker, men den tiden måste man ovillkorligen kunna sjunga kupletter, om man ville vara komiker, — och jag hade hvarken öra eller röst.
Det bästa jag kunde göra, var således att kasta skådespelaryxan i sjön och försöka mig på något annat. Och då föll jag på fullt allvar på den idén, som nog också förut hägrat för mig, att försöka skapa roller åt andra, som voro mera lyckligt lottade än jag. Idén var, som sagdt, inte så alldeles ny; den hade legat och grott i mitt tämligen oordnade hufvud ända sedan jag höll på och rumsterade i andras, och ännu så pass tidigt, som på sommaren 1848 hade jag varit ute på Djurgården hos Fredrik Deland med en treaktare, som jag naturligtvis fick igen med det vänliga rådet att försöka mig på något annat ämne än just detta, hvilket Johan Jolin helt kort förut behandlat i »En komedi», där han, mycket klokt för resten, lagat i ordning en utmärkt debutroll åt sig själf. Jag har ännu inte glömt den utmärkte komikerns på samma gång godmodiga och sardoniska smålöje när han underrättade mig om efterapningen och på samma gång uppmanade mig att komma igen med något som jag hade uppfunnit själf.
Året därpå hade jag fått min årslånga önskan uppfylld och kommit till teatern. Det första jag gjorde var då att jag också skref en debutroll åt mig själf, fastän jag likväl var så blygsam att jag nöjde mig med att uppträda som en gammal procentare, i stället för en ung familjegosse och älskare; — och detta skedde i den goda staden Uddevalla hösten 1849. Stycket, som var en enda stor svaghetssynd, hette »Hafvets son, eller Den lyckliga lustfärden», och förtjänade fullt ut den snabba död som kom det till del från både publikens, kritikens och teaterdirektörens sida.
Men sedan dess hade tre år gått, och jag hade haft tillfälle att göra bekantskap med en annan spellista än den som upptog Gubben i Bergsbygden, Den resande studenten, Slottet Montenero, Den blodiga nunnan och Arrendator Feldkümmels bröllop. På Oskar Andersons repertoar läste man de kända pjästitlarna: Läkaren, Engelbrekt och hans dalkarlar, Mäster Smith, Världens dom, Hittebarnet, Rika morbror, för att först nämna de svenska, och sedan: Hamlet, Ringaren i Notre Dame, Klostret Castro, Richelieu, Penningen, Elfkullen, Drottning Margaretas sagor, Kung Renés dotter, m. fl. Jag hade öfversatt åtskilligt, läst mycket, sett allt detta från mitt vanliga stamhåll i sufflörluckan, från hvilken man lättare och säkrare än från salongen och kulissen uppfattar både felen och förtjänsterna hos de uppträdande, och djärf som ungdomen är, ansåg jag mig nu tillräckligt mogen för att försöka mig på en verklig komedi, en komedi med karaktärer direkt ur lifvet, med alla tiders aktuella ämne: kärleken och dess konflikter till innehåll, och med en föregifven ond ande som spiritus rector i det halft allvarliga, halft lustiga spelet.
Bland stycken, som förekommo på den Andersonska spellistan, fanns äfven den under denna tid mycket spelade franska komedien: »Hin Ondes memoirer», som öfverallt hvar den gafs slog mycket an på publiken. Jag märkte tydligt att den gamle frestaren var en mycket värdefull bundsförvant, på bräderna som föreställa världen; det föll mig därför i sinnet att man skulle kunna sätta in honom i en svensk miljö lika väl som i en fransk, och jag hade lika litet skäl att ångra det jag nu gjorde honom till hufvudperson i skepelse af en slags förlorad son, som återkommer till fädernehemmet och ställer till rätta åtskilligt som råkat i olag, som jag sedan fick det när jag många år senare lät honom i »gamle Eriks» folkliga gestalt taga sina nappatag med Småländingen, och som vanligt blifva lurad. Emellertid tillkom på detta sätt min 3-aktskomedi »Hin ondes gåfva», och när den väl var färdig och renskrifven, tog jag Gud i hågen, slog in och lackade den väl och vandrade en vacker morgon af med mitt paket till postkontoret, där den gamle postmästaren gaf mig en både förvånad och medlidsam blick, när han såg att paketet var adresseradt till Olof Ulrik Torsslow, Mindre teatern, Stockholm. Och sanningen att säga, var jag inte mindre förvånad själf öfver att jag ändtligen fått mod att våga det djärfva steget, mellan hvilket och den djupaste misströstan jag nu hade sväfvat i öfver en vecka.
När jag kom ifrån posten gick jag gatan fram förbi torget och rätt söderut förbi teatergården och platsen där de gamla badvagnarna stodo utställda på sina platser i det långgrunda vattnet. Jag gick förbi det gamla bryggeriet som den tiden låg tätt utanför staden, och på hvars takås en långbent stork satt och klapprade med näbben, som om han velat säga mig i förbigående att jag begått en dumhet nyss förut. Jag brydde mig likväl inte vidare om att byta ord med honom, utan fortsatte min gång ut till kyrkogården, där jag slog mig ner på min vanliga plats ett stycke uppe på landhöjden ofvanför, där man hade den vida, härliga utsikten öfver Sundet och danska landet, och där längre norrut Kattegatt öppnade sig med den blånande synranden borta i fjärran.
Ingen må dock tro att det var i några dödstankar jag satt där! Tvärtom! Aldrig har jag väl känt mig mera lefvande, mera rik och förhoppningsfull än just då. Det finns väl heller icke i hela vårt land en kyrkogård som mindre talar om förgängelse och död än denna, inbäddad som den ligger där i den rikaste vegetation, med den gamla Kärnan därofvanför som intyg om det förflutnas seghet och kraft, och framför sig den stora stråkvägen mellan hafven, på hvilken nutiden spänner sina segel och låter sin ånga förmedla samfärdseln mellan folken. Det är sjudande, rastlöst lif rundt omkring, på land och vatten, i luft och jord, och på grafvarna blomma rosor, surra bin och fladdra fjärilar, som om ingen död funnes till, endast hvila, hvila efter en arbetsdag full af ifver, missräkningar och glädje — allt det som människan behöfver för att lefva ett medvetet lif och slumra in i en välkommen sömn, när arbetsdagen är förbi. — —
Ett par veckor hade gått, då jag en dag kom in till den unge bokhandlaren vid torget, och af honom fick ett bref under den signatur jag uppgifvit med adress till Helsingborgs bokhandel. Det var ett stort konvolut och adressen var skrifven med höga, raka bokstäfver i raska färgmättade drag och med några kraftiga slängar vid slutet af orden. Om någonsin ett bref tagits emot med darrande hand, så var det sannerligen detta. Jag stod en lång stund och vägde det i handen, till dess min vän bokhandlaren slutligen kom med ett manande:
»Nå, skall du inte öppna det nu?»
»Jag törs inte», svarade jag, »ty om han säger nej, om han inte vill ha det, hvad ska’ jag då göra?»
»Skrifva något annat, som han vill ha ...», svarade min vän uppmuntrande.
»Det är lätt sagdt, men tror du också att det är så lätt gjordt? Nej, då är det så godt att jag kastar pennan i sjön och mig själf efter. Ty, ser du, det här har jag byggt på, och om nu hela byggnaden ramlar?»
»Så kan du väl använda materialierna till ett nytt bygge! För resten är du dum nu, ty om han inte ville ha det, så hade han väl helt enkelt skickat igen det, i stället för att skrifva ett bref, och det till på köpet ett bref som är långt, att döma efter storleken på konvolutet.»
Medan han talade räckte han mig en knif, och innan han slutat hade jag öppnat konvolutet och tagit ut brefvet, som bestod af tre stora, tätskrifna sidor, dem vi gemensamt läste inne i den lilla bodkammaren innanför boklådan, sedan vi först öfvertygat oss om att under de sista raderna stod namnet Olof Ulrik Torsslow med stora bokstäfver, lika bestämda och karaktärsfulla som namnets bärare var både som konstnär och människa.
Brefvet började med: »Min herre!?» försedt med ett utrops- och ett frågetecken, hvilket gaf mig mycket att tänka på, och på hvilket jag fick förklaringen något längre ned på första sidan. Därpå fortsatte det med: »Jag har mottagit ert opus och läst det med all uppmärksamhet och rätt mycket nöje — ibland! Men jag vill så godt först som sist säga er, att i dess nuvarande skick kan jag icke uppföra det, och jag kan ju icke veta om ni vill omarbeta det efter de intentioner jag möjligen skulle kunna meddela er. Men först några ord till förklaring af min tveksamma öfverskrift. Misstar jag mig, eller skulle ni egentligen inte vara — ett fruntimmer?»
Här slog min vän bokhandlaren till ett gapskratt, och jag var nära att göra honom sällskap, då likväl den manliga stoltheten tog försteget och jag förargad utbrast:
»Hvarför i all världen tror han att jag inte är en karl?»
»Du kan ju läsa vidare, så får du väl se!» sade min vän och försökte se allvarsam ut.
Förargelsen började gifva vika för nyfikenheten och jag fortsatte läsningen:
»Jag skall helt ärligt säga er skälet hvarför jag misstänker er att tillhöra den hälft af människosläktet som pessimisterna kalla den svagare, och optimisterna den bättre, men som jag både af öfvertygelse och artighet helst vill kalla: ’den skönare’. Det finns i er skildring af kärleken och äktenskapet mer än ett drag som tyder på kvinnlig uppfattning, och så är det en sak som mer än allt annat kommit mig på den tanken att ni är ett fruntimmer, och det är att ’Hin ondes gåfva’ är — en spegel. Är ni nu fruntimmer, så blir ni kanske ond för att jag påpekar en liten svaghet, är ni det inte, så blir ni det måhända därför att jag frånkänner er fyndighet, men i båda fallen säger jag ’sans rancune’, och öfvergår nu till mina anmärkningar om stycket.»
Dessa voro både många och skarpa, men de voro skrifna med en sakkännedom, en erfarenhet om lifvet och ett konstförstånd som jag tror att man skulle få leta länge efter hos en nutidens teaterdirektör. Och på samma gång som svagheterna framhöllos, andades det hela ett intresse för stycket och en vänlighet mot nybörjaren, som inte kunde annat än förtaga den beska smaken af påvisandet utaf misstagen och framhållandet af otympligheterna. Brefvet slutade med följande ord: »Vill ni nu skrifva mig till och gifva er till känna, så skall jag återsända er stycket med de randanmärkningar jag anser påkallade, och vill ni sedan underkasta det en grundlig omarbetning så lofvar jag er att uppföra ert stycke i höst med den bästa rollbesättning vi kunna åstadkomma. Anser ni er däremot alltför färdig och fullfjädrad för att behöfva lyssna till några anmärkningar, så kan ni ju sända ert opus till någon annan teater där ni inte behöfver frukta någon preventiv kritik, utan får nöja er med efterhandskritiken, som antagligen icke torde bli mildare.»
Jag skref naturligtvis genast ett bref, hvaruti jag förklarade mig på det högsta tacksam både för loforden och kritiken, samt bad att så fort som möjligt få igen mitt manuskript med de gjorda randanmärkningarna, hvilka jag lofvade att följa så samvetsgrant jag kunde, såvidt de nämligen icke rörde styckets grundidé, hvilken jag på inga villkor ville afvika ifrån. I allt däremot som rörde dialogen och i fråga om de nödvändiga strykningarna lofvade jag att rätta mig efter den censor, hvars stora erfarenhet både som skådespelare och författare jag väl kände och hyste den största aktning och uppriktigaste beundran för. Och för att inte vidare något tvifvel om mitt rätta kön skulle uppstå, skref jag ut hela mitt namn och under namnet: skådespelare vid det Andersonska sällskapet. En vecka därefter hade jag stycket tillbaka och att jag med ängslig spänning öppnade det stora, runda paketet, kan man lätt tänka sig. Jag fick det sändt till mig på eftermiddagen och efter slutadt spektakel skyndade jag mig hem och tillbragte halfva natten med att läsa det.
Jag skulle ljuga om jag sade att det var med oblandad glädje jag slutade min läsning. Den unga författarfåfängan hade fått knuff på knuff af hvarje kråka i marginalen, och emellan småknuffarna riktiga jättar till sådana, hvar gång kråkan sträckte ut sig som en slingrande orm utefter hela sidan, där dialogen hade blifvit för bred och för långrandig. Men lyckligtvis fanns det också hela sidor utan dessa små kraxande olycksfåglar, och då steg modet igen och jag tyckte det var härligt att lefva. När jag gått igenom hela mitt opus, låg emellan de båda sista bladen ett löst sådant, på hvilket jag med en outsäglig lättnad läste följande rader:
»Ja, nu har jag utfört mitt censorsvärf, och här ett par ord till soulagement för den smärta jag antagligen tillfogat er. Pröfva själf mina anmärkningars befogenhet, iakttag dem ni finner grundade och bry er inte om de öfriga. Det är ju ni som skrifvit stycket och inte jag. Jag har sett med skådespelarögon, och de äro inte alltid de säkraste när det gäller ett dramas öde på scenen. Ett råd vill jag dock gifva er, ett råd som jag särskildt ber er tänka på: skrif om stycket från början till slut, om ni ändrar det eller ej; det har nu legat borta tillräckligt länge för att ni då själf skall kunna se felen och rätta dem, antingen ni följer mina anvisningar eller icke. Tro mig, det finns ingenting bättre än att vara sin egen renskrifvare; om också inte picturen blir så mönstergill, så vinner arbetet därpå. Insänd sedan stycket till mig före den 1 september så få vi vidare se hvad därvid kan åtgöras!» —
Jag följde rådet och jag har sedan gjort det i hela mitt lif. Det är visserligen sant att man på det sättet förstör en hel mängd papper, men man undviker också en hel mängd fel och själfkritiken uppöfvas.
Jag omarbetade stycket, sände ånyo upp det till Stockholm och fick det antaget till spelning vid
Mindre teatern. Detta stärkte mig ännu mer i mitt förut redan fattade beslut att lämna teatern och ägna mig uteslutande åt författarskapet. Genom vänlig öfverenskommelse blef jag ledig från Oskar Anderson den 1 oktober samma år och skildes från honom och de gamla kamraterna i Norrköping, hvarifrån jag begaf mig upp till Stockholm, där jag nu skulle riktigt få guld och gröna skogar att handskas med och att moja mig uti.
Men det blef inte alldeles så som jag drömde om! »Hin ondes gåfva» gick nog öfver scenen i november och fick ett förträffligt utförande, men den gick ändå inte mera än 7 gånger, och det fastän kritiken var vänlig nog och fast hufvudrollerna utfördes af Torsslow själf, af Edvard Swartz och Gustaf Kinmanson, samt de båda flickorna Torsslow, Valborg och Helfrid. Att stanna kvar i Stockholm och lefva där som författare var således lättare sagdt än gjordt, och när därför Pierre Deland erbjöd mig ett engagement hos sig och jag därigenom hade utsikt att komma tillbaka till hufvudstaden på våren, så antog jag detta och reste på diligens till Uppsala, där han spelade under julen och nyåret, hvarefter han for till Örebro och Karlstad, samt sedan till Norrköping och Nyköping, hvarifrån vi med första ångbåt i själfva vårbräckningen gingo yttre vägen till Stockholm. I förbigående sagdt, en härlig färd under strålande sol och genom smältande isband, från hvilka skaror af knipor, alfågel och ejdrar höjde sig med klapprande vingslag när ångbåten närmade sig och skar igenom isen med det klingande ljudet af en skarpslipad såg.
Emellertid hade jag under vinterns lopp fått ännu tvenne stycken: »Min vän löjtnanten» och »När man inte har pengar» antagna och gifna på Mindre teatern. Jag tyckte själf att de voro svagare än det första, men det hindrade inte att de gingo bättre, kanske mest därför att de voro gladare, och att Georg Norrby spelade hufvudrollerna i båda.
Vi lefde då i borddansens och andebultningarnas hysteriska tid, och hvad var naturligare än att jag, som inte trodde på någondera, skref ihop ett litet skämt med båda två, kallade det »Ett bord som dansar», och hade den glädjen att se det gå öfver den gamla Djurgårdsladans tiljor mer än tjugufem gånger för fulla hus, under det att ett annat stycke med titeln »Och ändå rör det sig» endast gick öfver Humlegårdsteaterns scen några få gånger. Den största förtjänsten af framgången hade dock Pierre Deland själf, som med oefterhärmlig vis comica spelade en gammal borddanstokig ämbetsman på ett oöfverträffligt sätt.
När sedan på eftersommaren en ledighet yppade sig vid Mindre teaterns på lott spelande sällskap, sökte jag och fick den, medföljde det Torsslowska sällskapet till Karlstad och Göteborg, samt tillbaka till Stockholm, där jag tillbragte min sista vinter som skådespelare, för att, när teatern sedan öfvertogs af Edvard Stjernström, på fullt allvar försöka slå mig fram som författare. Det var under denna vinter som jag skref och fick uppförd »En modärn pension», en komedi i fyra akter, som helt hastigt försvann från scenen, och hvilken för mig egentligen hade sin stora betydelse som förstudie till »Blommor i drifbänk», med hvilken jag några år senare slog igenom på Kongl. teatern.
Ja, där är nu historien om mina första teaterstycken, och om den stora tacksamhetsskuld i hvilken jag står till den stränge och dock så välvillige bedömaren af nybörjarens försök, den store skådespelaren och den mångsidigt bildade konstnären på mer än ett område, Olof Ulrik Torsslow. Vi hafva haft många teaterledare som varit lyckligare än han; jag vågar påstå att vi haft få som bättre förtjänat att vara det.
Frans Hedberg.