Natt-fantasier
← Afskedet |
|
Hjertats sång → |
Natt-fantasier.
I.
Det är natt, se hafwet glimmar
Matt i morgonrodnans sken,
Seglen spännas endast sakta
Af en flägt så swal och len.
Mina tysta båtkamrater
Slumra ljuft och sött och godt,
Sälla menskor utan sorger,
Tänkande för dagen blott.
Mig du håller ännu waken:
Slumren jemt mitt öga flyr;
Här will drömmande jag sitta,
Tills den nya dagen gryr.
Fjerran ej från mig du hwilar,
Fjerran ej går nu min stråt,
Du i drömmens skönsta salar,
Jag wid rodret i min båt.
Slumra ljuft de skönsta tankar,
Som jag tänker nu i natt.
Skola blifwa ljusa drömmar
Och omswäfwa dig så gladt.
II.
Flicka, om i nattens stillhet
Nu du sutte här hos mig,
Här på hafwets tysta rymder
Hwiskade jag ljuft till dig:
Hwad i salens ljufa dager
Aldrig kommit ur min mund;
Flicka! att jag warmt dig älskar,
Riktigt utaf hjertats grund.
Och då så mitt tal du hörde,
Kanske log ditt öga då,
Kanske i dess wackra spegel
Glänste ljuft en tår också.
Och du swarte blyg och barnslig.
Twekande och öm om mig:
Aldrig rorman kan jag älska,
Aldrig, aldrig älska dig.
Flicka! sade du de orden.
Der du wid min sida satt,
Du den bästa är af qwinnor,
Swarte jag dig fritt och gladt.
Wäl mitt hjerta swider stilla,
Wäl är du mig ljuf och kär,
Men du sjelf är lifa helig,
Som min kärlek till dig är;
Flicka! kärlek är en låga,
Full af brinnande begär,
Men min kärlek, wärd ditt wäsen,
Den är helig ren och skär.
III.
O! wäl stråla dina ögon,
Ljufwa som en stjernenick.
Och mitt hjerta darrar stilla
Wid din rena blåa blick.
O! wäl andas dina läppar,
Swällande i rosigt glöd,
O! wäl lefwer ungdoms-oskuld
På din kind sa skär och röd.
O wäl spritta mina tankar,
Flicka, då på dig jag ser,
Och min blick, den stela, kalla,
Mötes af en blick som ler.
Du är skön och ung och wacker,
Jag är ung — ja, jag också!...
Men det börjar blåsa bättre,
Båten börjar bättre gå.
Wågorna i fören brusa,
Winden waknar upp igen,
Och den klara solens strålar
Glada båda morgonen.
IV.
Se, hon satt hos mig i båten,
Satt just wid min sida så,
Att, fast natten wäl war dunkel,
Såg jag dock dess ögon blå.
Att dess anda sakta smekte
Mina bruna kinders hy,
Hur det war, hwad kan jag tolka?
Kanske att jag wille fly.
Flykta bort ur detta granskap,
Flykta till min bok igen,
Till mitt skrifbord, mina papper
I den lilla kammaren.
Eller wille hjertat wakna,
Eller wille hjertat flå,
Eller wille munden tolka,
Hjertats tankar wäl också.
Hwad wet jag, jag satt och styrde,
Båten gick för wind och wåg,
Natten ljusnade i öster,
Jag blott henne, henne såg.
Det blef morgon, då fann häpen
Jag att flickan slumrat sött,
Och sitt hufwud mot mitt hjerta,
Drömmande hon hade stödt.
Så fann solens första stråle
Henne ljuf och skön och warm,
Slumrande inwid mitt hjerta,
Wid min fridlöft brunna barm.
Hon har wafnat, hon har funnit
Att ej kudden lämplig war,
Och sitt wackra engla-anlet
Ledsen undandragit har.
V.
Wille nu blott stormen hwina
Öfwer wågig, wredgad sjö.
O! jag wille alltför gerna
Nu med denna flicka dö!
Men den skönsta blåa himmel
Spänner ut sin klara dag,
Flickan sitter tyst på bänken,
Tre fot derfrån sitter jag.
Dagen duger för mig icke,
Natten den är mera ljuf,
Natten om wid detta hjerta,
Hulda flicka! slumrat du.
Natten är en skön herdinna,
Blyg, men tanklös, fri och god.
Ack! om dagen har jag icke
Hwarken glädje eller mod.
Blås i seglen, friska flägtar,
Drif min båt med makt framåt,
Det blir för mig rakt omöjligt
Längre styra denna båt.
Denna båt och denna flicka,
Trumpen, ledsen, kall och twär;
Ack! om dagen är det tråkigt,
Altför tråkigt wara kär.
Jag will här min wisa sluta,
Wisan är minsann för lång,
Kanske nästa natt jag börjar
Åter med en dylik sång.