Natten (Blandade sånger)
← Anima |
|
Den Gamle → |
Natten.
Natt är det ute: natt är det härinne,
Och det är väl, ty natten älskar jag;
I diktens prisma skådar då mitt sinne
Naturens under uti ljusa drag;
På hvarje sky det ser ett hopp och minne
Sin brudfest hålla. Natten är min dag;
Jag älskar den med sina stjernekransar,
Jag älskar den och drömmens sköldmödansar.
Så hög den syns mig. För min tankas öga
Hvad taflor rulla ej i molnen opp!
Jag ser en skymt af Edens strand, den höga,
Liksom en guldkust för min längtans hopp.
Och diamanter i hvart stjernfall snöga
Ett brokigt skimmer kring min banas lopp;
Och ensam är jag; tyst är hela jorden;
Blott jag och harpan der — de tvenne orden!
Så hög den är, men stundom hemsk tillika;
Dock sjelft det hemska, det är äfven skönt,
Det fjettrar känslan med det under-rika:
En jättehamn, af moln och blixtar krönt;
Det lockar tanken att i djupet kika:
En liten bergmö, klädd i blått och grönt;
Magneter äro djupets hemska verldar!
Men blott den starke deras kraft uthärdar.
Det ljus, som solen och dess klara strålar
Om dagen tända öfver jordens rund,
Hvad är väl det, mot själens ljus, som målar
Serafgestalter uppå nattens grund;
Som visar ögat månens silfver-fålar,
Och dunkla vålnader hvar ande-stund?
O, intet. Natten vill jag endast prisa;
Ha, hvad mysterier mägtar den ej visa!
Hvad är väl sol’n, den skinande, den röde,
Som spirar upp på himlahvalfvet blå,
Och visar brådjup, men så toma, öde,
Och visar grafvar, men som slutna stå —
Mot månens ljus, som trollar fram de döde,
Befolkande i mörkret brådjup så?
O, intet. Natten är en evig grufva,
Af dystra scener, men också af ljufva.
Och hell dig, Natt! Du satt bredvid min sida,
Då jag slog upp min blick den första gång;
Till himlens gårdar, de oändligt frida,
Jag leddes upp af dig på drömmens spång;
Du lärde mig att för det sanna strida.
Och gaf mig djerfhet till den första sång;
Dig hell, du källa till allt stort jag drömmer,
Till hvarje blomma, som mitt inre gömmer.