Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Vildfågelsliv
Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
av Selma Lagerlöf

Glimmingehus
Den stora trandansen på Kullaberg  →


[ 66 ]

IV.
GLIMMINGEHUS.

SVARTRÅTTOR OCH GRÅRÅTTOR.

I sydöstra Skåne inte långt från havet ligger en gammal borg, som kallas Glimmingehus. Den består av ett enda högt, stort och starkt stenhus, som synes milsvitt över slätten. Det är inte mer än fyra våningar högt, men det är så väldigt, att ett vanligt boningshus, som står på samma gård, tar sig ut som en liten barnlekstuga.

Det stora stenhuset har så tjocka ytterväggar och mellanväggar och takvälvningar, att det i dess inre knappt finns plats för något annat än de tjocka murarna. Trapporna äro trånga, förstugorna små och rummen fåtaliga. För att väggarna skola få behålla sin styrka, är endast ett ringa antal fönster upptaget i de övre våningarna, och i den nedersta finnas inga alls, bara smala ljusöppningar. Under de gamla krigstiderna voro människorna lika så glada att få stänga in sig i ett sådant där starkt och väldigt hus, som man nu är att få krypa in i en päls i smällkall vinter, men när den goda fredstiden kom, ville de inte längre bo i den gamla borgens mörka och kalla stensalar. De ha för längesedan övergivit det stora Glimmingehus och flyttat in i bostäder, som äro sådana, att ljus och luft kunna tränga in i dem.

På den tiden, då Nils Holgersson drog omkring med vildgässen, fanns det alltså inga människor på Glimmingehus, men därför saknade det visst inte invånare. På taket bodde varje sommar ett storkpar i ett stort bo, på vinden [ bild ]

Nils Holgersson band 1-Glimmingehus.jpg
Holger Rosencrantz, foto.
Glimmingehus.

[ - ] [ 67 ]levde ett par kattugglor, i lönngångarna hängde flädermöss, i spisen i köket bodde en gammal katt, och nere i källaren funnos några hundratal av de gamla svartråttorna.

Råttor hållas just inte i högt anseende av de andra djuren, men svartråttorna på Glimmingehus utgjorde ett undantag. De omtalades alltid med aktning, därför att de hade visat mycken tapperhet i strid med sina fiender och mycken uthållighet under de stora olyckor, som hade övergått deras folk. De tillhörde nämligen ett råttfolk, som en gång hade varit mycket talrikt och mäktigt, men nu höll på att dö ut. Under en mångfald av år hade svartråttorna ägt Skåne och hela landet. De hade funnits i varenda källare, på varenda vind, i lador och logar, i visthus och bagarstugor, i ladugårdar och stall, i kyrkor och borgar, i brännerier och kvarnar, i varje av människor rest byggnad, men nu voro de fördrivna från allt detta och nästan utrotade. Bara på ett och annat gammalt och ensligt ställe kunde man råka på några få av dem, och ingenstans funnos de till så stort antal som på Glimmingehus.

När ett djurfolk dör ut, bruka människorna oftast vara skuld till det, men så var inte fallet denna gång. Människorna hade visserligen kämpat med svartråttorna, men de hade inte kunnat göra dem någon nämnvärd skada. De, som hade besegrat dem, voro ett djurfolk av deras egen stam, som kallades gråråttor.

Dessa gråråttor hade inte bott i landet alltifrån urminnes tid såsom svartråttorna. De härstammade från ett par fattiga invandrare, som för en hundra år sedan stego i land i Malmö från en lybsk skuta. Dessa voro hemlösa, utsvultna stackare, som höllo till i själva hamnen, simmade omkring bland pålarna under bryggorna och åto avfall, som kastades i vattnet. De vågade sig aldrig upp till staden, som ägdes av svartråttorna.

Men så småningom, när gråråttorna hade växt till i antal, blevo de djärvare. Till en början flyttade de in i några öde och utdömda gamla hus, som svartråttorna [ 68 ]hade övergivit. De sökte sin föda i rännstenar och sophögar och höllo till godo med allt skräp, som svartråttorna inte gitte ta vara på. De voro härdiga, förnöjsamma och oförskräckta, och inom få år hade de blivit så mäktiga, att de företogo sig att jaga bort svartråttorna från Malmö. De togo ifrån dem vindar, källare och magasiner, svälte ut dem eller beto ihjäl dem, för de voro inte alls rädda för strid.

Och när Malmö var taget, drogo de bort i små och stora skaror för att erövra hela landet. Det är nästan omöjligt att förstå varför inte svartråttorna samlade sig till ett stort, gemensamt härnadståg och tillintetgjorde gråråttorna, medan dessa ännu voro fåtaliga. Men de svarta voro väl så säkra på sin makt, att de inte kunde tro på möjligheten att förlora den. De sutto stilla på sina egendomar, och under tiden togo gråråttorna ifrån dem lantgård efter lantgård, by efter by, stad efter stad. De blevo utsvälta, utträngda, utrotade. I Skåne hade de inte kunnat bibehålla sig på något enda ställe utom på Glimmingehus.

Det gamla stenhuset ägde så säkra murar, och så få råttgångar ledde genom dessa, att svartråttorna hade lyckats försvara dem och hindra gråråttorna från att tränga in. År efter år, natt efter natt hade striden fortgått mellan angripare och försvarare, men svartråttorna hade hållit trogen vakt och kämpat med största dödsförakt, och tack vare det präktiga gamla huset hade de alltid segrat.

Det måste erkännas, att så länge som svartråttorna voro vid makten, hade de varit lika avskydda av alla andra levande varelser, som gråråttorna äro nu för tiden, och detta med full rätt. De hade kastat sig över arma, fjättrade fångar och pinat dem, de hade frossat på lik, de hade stulit bort den sista rovan i den fattiges källare, bitit fötterna av sovande gäss, rövat ägg och dunungar från hönsen och gjort tusen ogärningar. Men sedan de hade råkat i olycka, tycktes allt detta vara glömt, och ingen kunde låta bli att [ 69 ]beundra de sista av släkten, som hade hållit ut så länge med sitt motstånd mot fienderna.

Gråråttorna, som bodde på Glimminge gård och i trakten däromkring, fortsatte alltjämt striden och försökte passa på varje lämpligt tillfälle att bemäktiga sig borgen. Det kunde tyckas, att de borde ha låtit den lilla skaran svartråttor besitta Glimmingehus i fred, sedan de själva hade vunnit hela det övriga landet, men detta föll dem visst inte in. De brukade säga, att det var en hederssak för dem att en gång besegra svartråttorna, men den, som kände gråråttorna, visste nog, att det var därför, att människorna använde Glimmingehus till spannmålsmagasin, som de grå inte kunde ge sig någon ro, innan de hade intagit det.


STORKEN.Måndag 28 mars.

Tidigt en morgon väcktes vildgässen, som stodo och sovo på Vombsjöns is, av starka rop uppifrån luften. »Trirop! Trirop!» ljöd det. »Trianut, tranan, låter hälsa Akka, vildgåsen, och hennes flock. I morgon står den stora trandansen på Kullaberg.»

Akka sträckte genast upp huvudet och svarade: »Hälsa och tacka! Hälsa och tacka!»

Därpå flögo tranorna vidare, men vildgässen hörde dem länge, där de foro och ropade ut över varje fält och varje skogsbacke: »Trianut låter hälsa. I morgon står den stora trandansen på Kullaberg.»

över detta budskap blevo vildgässen mycket glada. »Du har lycka med dig,» sade de till den vita gåskarlen, »som får vara med om den stora trandansen.» — »Är det då så märkvärdigt att se tranor dansa?» frågade gåskarlen. »Det är vad du aldrig har drömt om,» svarade vildgässen.

»Det blir nu att tänka ut var vi i morgon ska göra av Tummetott, så att ingen olycka händer honom, medan vi reser till Kullaberg,» sade Akka. — »Inte ska Tummetott [ 70 ]behöva vara ensam,» sade gåskarlen. »Om inte tranorna tillåter, att han får se deras dans, så stannar jag hos honom.» — »Ingen människa har ännu fått vara med om djurens möte på Kullaberg,» sade Akka, »och jag vågar inte ta Tummetott med mig dit. Men vi får tala vidare om detta längre fram på dagen. Nu måste vi först och främst tänka på att få oss något till livs.»

Akka gav därmed tecken till uppbrott. Också denna dag sökte hon sin betesmark långt borta för Smirre rävs skull och slog inte ner förrän på de sumpiga ängarna ett stycke söder om Glimmingehus.

Hela den dagen satt pojken vid stranden av en liten damm och blåste på vasspipor. Hän var misslynt över att han inte skulle få se på trandansen och kunde inte förmå sig att säga ett ord vare sig till gåskarlen eller någon av de andra.

Det var bra bittert, att Akka ännu skulle misstro honom. När en pojke hade avstått från att bli människa för att få resa omkring med några fattiga vildgäss, så borde de väl begripa, att han inte hade lust att förråda dem. Och likaså borde de begripa, att när han hade offrat så mycket för att få följa dem, så var det deras plikt att låta honom se allt märkvärdigt, som de kunde visa honom.

»Jag får allt lov att säga dem min mening rent ut,» tänkte han. Men timme efter timme gick, utan att han kom sig för med att göra det. Det kan låta märkvärdigt, men pojken hade verkligen fått ett slags respekt för den gamla förargåsen. Det var inte lätt, det kände han, att sätta sig upp mot hennes vilja.

På ena sidan om den sumpiga ängsmarken, där gässen betade, låg en bred stengärdsgård. Och det hände sig nu, att när pojken framemot kvällen lyfte huvudet för att äntligen tala med Akka, föllo hans blickar på denna. Han gav till ett litet rop av förvåning, och alla gässen sågo genast upp och ställde sig att stirra åt samma håll som han. I första ögonblicket tyckte både de och pojken, att alla [ 71 ]de gråa kullerstenarna, som gärdsgården bestod av, hade fått ben under sig och börjat springa, men snart sågo de, att det var en skara råttor, som löpte fram över den. De rörde sig mycket snabbt och sprungo fram tätt packade, led vid led, och voro så många, att de en god stund täckte hela gärdsgården.

Pojken hade varit rädd för råttor, redan när han var en stor, stark människa. Vad skulle han då inte vara nu, när han var så liten, att två eller tre av dem kunde rå på honom? Den ena rysningen efter den andra for neråt hans rygg, medan han stod och såg på dem.

Men det var märkvärdigt, att gässen tycktes känna samma avsky för råttorna som han. De talade inte till dem, och när de voro förbi, skakade de på sig, som om de hade fått dy mellan fjädrarna.

»Så mycket gråråttor ute!» sade Yksi från Vassijaure. »Det är inte något gott tecken.»

Nu ämnade pojken passa på att säga Akka, att han tyckte, att hon borde låta honom följa med till Kullaberg, men han blev hindrad på nytt, därav att en stor fågel helt hastigt slog ner mittibland gässen.

När man såg denna fågel, kunde man tro, att han hade lånat kropp, hals och huvud av en liten vit gås. Men till allt detta hade han skaffat sig stora, svarta vingar, höga, röda ben och en lång, tjock näbb, som var för stor för det lilla huvudet och tyngde ner det, så att han fick något bekymrat och sorgset i sitt utseende.

Akka lade hastigt vingtäckarna till rätta och neg mångfaldiga gånger med halsen, när hon gick emot storken. Hon var inte särdeles förvånad att se honom i Skåne så tidigt på våren, därför att hon visste, att storkhannarna bruka fara ditöver i god tid för att se efter, att boet inte har lidit skada under vintern, innan storkhonorna göra sig besvär att flyga över Östersjön. Men hon undrade mycket vad det kunde ha att betyda, att han sökte upp henne, eftersom storkar helst umgås med folk av deras egen stam.

[ 72 ]»Jag kan väl inte tro, att det är något i olag med bostaden, herr Ermenrich,» sade Akka.

Det visade sig nu, att det är sant, det, som säges, att en stork sällan kan öppna sin näbb utan att klaga. Vad som gjorde, att det, som storken sade, lät ännu bedrövligare, var, att han hade svårt att få fram orden. Han stod en lång stund och bara klapprade med näbben och talade sedan med hes och svag röst. Han beklagade sig över allt möjligt: boet, som låg överst på takåsen av Glimmingehus, hade blivit alldeles fördärvat av vinterstormarna, och ingen mat kunde han numera få i Skåne. Skåningarna höllo på att tillägna sig all hans egendom. De dikade ut hans sumpmarker och odlade hans mossar. Han ämnade flytta från detta land och aldrig mer komma tillbaka.

Medan storken klagade, kunde Akka, vildgåsen, som ingenstans ägde huld eller skydd, inte låta bli att tänka för sig själv: »Om jag hade det så bra som ni, herr Ermenrich, så skulle jag hålla mig för god att klaga. Ni har förblivit en fri och vild fågel, och ändå står ni så väl hos människorna, att ingen vill lossa ett skott på er eller stjäla ett ägg ur ert bo.» Men allt detta behöll hon för sig själv. Till storken sade hon endast, att hon inte kunde tro, att han skulle vilja flytta bort från ett hus, där storkar hade haft sitt tillhåll, alltsedan det byggdes.

Då frågade storken hastigt om gässen hade sett gråråttorna, som tågade mot Glimmingehus, och när Akka svarade, att hon hade sett otyget, började han berätta henne om de tappra svartråttorna, som i många år hade försvarat borgen. »Men i denna natt kommer Glimmingehus att falla i gråråttornas våld,» sade storken suckande.

»Varför just i denna natt, herr Ermenrich?» frågade Akka.

»Jo, därför att nästan alla svartråttorna i går kväll drog till Kullaberg,» sade storken, »eftersom de litade på att alla andra djur också skulle skynda dit. Men ni ser, att [ 73 ]gråråttorna har stannat hemma, och nu samlar de sig för att intränga i borgen i natt, när den bara försvaras av några gamla stackare, som inte har orkat följa med till Kullaberg. De kommer nog att nå sitt mål, men i så många år har jag nu levat i grannsämja med svartråttorna, att det inte behagar mig att bo på samma ställe som deras fiender.»

Akka förstod nu, att storken hade blivit så förargad över gråråttornas handlingssätt, att han hade sökt upp henne för att få beklaga sig över dem. Men efter storkars sed hade han helt säkert inte gjort något för att förebygga olyckan. »Har ni skickat bud efter svartråttorna, herr Ermenrich?» frågade hon. — »Nej,» svarade storken, »det skulle inte tjäna något till. Innan de hinner tillbaka, är borgen redan tagen.» — »Det ska ni inte vara så säker på, herr Ermenrich,» sade Akka. »Jag känner en gammal vildgås, jag, som gärna vill hindra sådana nidingsdåd.»

När Akka sade detta, lyfte storken huvudet och såg stort på henne. Och det var ju inte underligt, för gamla Akka hade varken klor eller näbb, som dugde i en strid. Och till på köpet var hon en dagfågel, och så fort mörkret kom, föll hon hjälplöst i sömn, under det att råttorna kämpade just om natten.

Men Akka hade tydligen bestämt sig för att bistå svartråttorna. Hon kallade fram Yksi från Vassijaure och befallde honom att föra gässen upp till Vombsjön, och när gässen gjorde invändningar, sade hon myndigt: »Jag tror, att det blir bäst för oss alla, att ni lyder mig. Jag måste flyga fram till det stora stenhuset, och om ni följer mig, kan det inte undgås, att gårdsfolket får se oss och skjuter ner oss. Den ende, som jag vill föra med mig på denna resa, är Tummetott. Han kan göra mig mycken nytta, därför att han har goda ögon och kan hålla sig vaken om natten.»

Pojken var i sitt trilska lynne den dagen, och när han hörde vad Akka sade, sträckte han på sig för att bli så stor han kunde och steg fram med händerna på ryggen och näsan i vädret och ämnade säga, att han visst inte ville [ 74 ]vara med om att slåss med gråråttor. Hon fick se sig om efter hjälp på annat håll.

Men i samma ögonblick, som pojken blev synlig, började storken röra på sig. Förut hade han enligt storkars vana stått med huvudet nerböjt och näbben tryckt emot halsen. Men nu hördes det gurgla djupt nere i hans strupe, som om han skulle ha skrattat. Han sänkte näbben blixtsnabbt, fattade pojken och kastade honom ett par meter upp i luften. Detta konststycke gjorde han om sju gånger, allt under det att pojken skrek och gässen ropade: »Vad tar ni er till, herr Ermenrich? Det är ingen groda. Det är en människa, herr Ermenrich.»

Till sist satte ändå storken ner pojken alldeles oskadd. Därpå sade han till Akka: »Jag flyger nu tillbaka till Glimmingehus, mor Akka. Alla, som bor där, var mycket ängsliga, när jag reste. Ni kan vara viss om att de blir mycket glada, när jag berättar för dem, att Akka, vildgåsen, och Tummetott, människoparveln, kommer efter för att rädda dem.»

Därmed sträckte storken fram halsen, slog ut med vingarna och satte åstad som pilen, när den far från en hårt spänd båge. Akka förstod, att han gjorde narr av henne, men hon lät sig ingenting bekomma. Hon väntade, tills pojken hade funnit reda på sina träskor, som storken hade skakat av honom; därpå satte hon honom på sin rygg och följde storken. Och pojken för sin del gjorde intet motstånd och sade inte ett ord om att han inte ville följa med. Han hade blivit så ond på storken, att han riktigt satt och fnyste. Det där långa rödbenet trodde, att han ingenting dugde till, därför att han var liten, men han skulle allt visa honom vad Nils Holgersson från Västra Vemmenhög var för en karl.

Ett par ögonblick därefter stod Akka i storkboet på Glimmingehus. Det var ett stort och präktigt bo. Till underrede hade det ett hjul, och däröver lågo flera varv kvistar och grästuvor. Boet var så gammalt, att många [ 75 ]buskar och örter hade slagit rot däruppe, och när storkmor låg på ägg i den runda hålan mitt i boet, hade hon inte allenast den granna utsikten över en god del av Skåne att fröjda sig åt, utan hon hade också nyponblommor och taklök att titta på.

Både pojken och Akka kunde genast se, att här försiggick något, som vände upp och ner på all vanlig ordning. På storkboets kant sutto nämligen två kattugglor, en gammal gråstrimmig katt och ett dussin utgamla råttor med förväxta tänder och rinnande ögon. Det var just inte sådana djur, som man annars får se i fredligt samkväm.

Ingen av dem vände sig om för att se på Akka eller hälsa henne välkommen. De tänkte inte på annat än att stirra efter några långa, gråa linjer, som skymtade fram här och där på de vinternakna fälten.

Alla svartråttorna höllo sig tysta. Man kunde se på dem, att de befunno sig i djup förtvivlan och väl visste, att de varken kunde försvara sina egna liv eller borgen. De båda ugglorna sutto och rullade med sina stora ögon, vredo på ögonkransarna och talade med hemska, skarpa röster om gråråttornas stora grymhet, och att de måste flytta bort ur sitt bo, därför att de hade hört om dem, att de varken skonade ägg eller dunungar. Den gamla strimmiga katten var viss om att gråråttorna skulle bita ihjäl honom, när de i så stort antal trängde in i borgen, och han grälade oupphörligen på svartråttorna. »Hur kunde ni vara så dumma och låta era bästa krigare dra bort?» sade han. »Hur kunde ni lita på gråråttorna? Det är alldeles oförlåtligt.»

De tolv svartråttorna svarade inte ett ord, men storken kunde trots sin bedrövelse inte låta bli att gäckas med katten. »Var inte ängslig, Måns huskatt!» sade han. »Ser du inte, att mor Akka och Tummetott har kommit hit för att rädda borgen? Du kan vara viss om att det skall lyckas dem. Nu måste jag ställa mig att sova, och jag gör det [ 76 ]med största lugn. I morgon, när jag vaknar, finns nog inte en enda gråråtta på Glimmingehus.»

Pojken blinkade åt Akka och gjorde ett tecken, att han ville knuffa storken ner i backen, när denne nu ställde sig att sova på yttersta kanten av boet med ena benet uppdraget, men Akka hejdade honom. Hon såg inte alls förargad ut. I stället sade hon i belåten ton: »Det vore väl dåligt, om den, som är så gammal som jag, inte skulle kunna reda sig ur värre svårigheter än denna. Om bara ugglemannen och ugglekvinnan, som kan hålla sig vakna hela natten, vill flyga bort med ett par budskap för min räkning, så tänker jag, att allt ska gå väl.»

Båda kattugglorna voro villiga, och Akka bad då ugglemannen, att han skulle fara och söka upp de bortresta svartråttorna och råda dem att genast skynda hem. Ugglekvinnan skickade hon till Flammea, tornugglan, som bodde i Lunds domkyrka, med ett uppdrag, som var så hemligt, att Akka bara med viskande röst vågade anförtro henne det.


RÅTTFÅNGAREN.

Det led framemot midnatt, när gråråttorna efter mycket sökande lyckades finna en källarglugg, som stod öppen. Den satt tämligen högt uppe på väggen, men råttorna ställde sig på varandras axlar, och det dröjde inte länge, förrän den modigaste ibland dem satt i gluggen, färdig att tränga in på Glimmingehus, utanför vars murar så många av hennes förfäder hade stupat.

Gråråttan satt en stund stilla i gluggen och väntade, att hon skulle bli anfallen. Försvararnas huvudhär var visserligen borta, men hon antog, att de svartråttor, som funnos kvar i borgen, inte skulle ge sig utan strid. Med klappande hjärta lyssnade hon efter det minsta buller, men allt förblev tyst. Då tog gråråttornas anförare mod till sig och hoppade ner i den kolmörka källaren.

[ 77 ]Den ena gråråttan efter den andra följde anföraren. Alla höllo sig mycket tysta, och alla väntade på försåt av svartråttorna. Inte förrän så många av dem hade trängt in i källaren, att golvet inte kunde rymma fler, vågade de sig vidare.

Fast de aldrig förr hade varit inne i byggnaden, vållade det dem ingen svårighet att hitta. De letade mycket snart reda på de gångar i murarna, som svartråttorna hade betjänat sig av för att komma till de övre våningarna. Innan de började klättra uppför dessa trånga och branta stigar, lyssnade de åter mycket uppmärksamt. De kände sig vida mer förskräckta över att svartråttorna på detta sätt höllo sig undan, än om de hade mött dem i öppen strid. De kunde knappt tro sin lycka, när de kommo upp i den första våningen utan missöden.

Genast vid sitt inträde möttes gråråttorna av lukten från säden, som förvarades i stora bingar på golvet. Men det var ännu inte tid för dem att börja njuta av sin seger. De sökte först med största noggrannhet igenom de dystra, nakna rummen. De sprungo upp i spisen, som stod mittpå golvet i det gamla borgköket, och voro nära att störta ner i brunnen i det inre rummet. Inte en enda av de smala ljusöppningarna lämnade de obesedd, men funno alltjämt inga svartråttor. När denna våning var helt och hållet i deras våld, började de att med samma försiktighet bemäktiga sig den nästa. Åter måste de våga en mödosam och farlig klättring genom murarna, medan de i andlös ängslan väntade, att fienden skulle kasta sig över dem. Och fast de lockades av den härligaste lukt från sädesbingarna, tvingade de sig att med största ordning undersöka de forna knektarnas pelarstödda borgstuga, deras stenbord och spisel, de djupa fönsternischerna och hålet i golvet, som man i forna dagar hade tagit upp för att därigenom kunna hälla ner kokande beck över en inträngande fiende.

Alltjämt voro svartråttorna osynliga. De grå letade sig fram till tredje våningen med borgherrns stora [ 78 ]högtidssal, som stod lika kal och naken som alla andra rum i det gamla huset, och de sökte sig till och med upp i översta våningen, som bestod av bara ett stort, ödsligt rum. Det enda ställe, som de inte tänkte på att genomforska, var det stora storkboet på taket, där just vid denna tid ugglekvinnan väckte Akka och meddelade henne, att Flammea, tornugglan, hade bifallit hennes begäran och skickat henne det hon önskade.

Sedan gråråttorna så samvetsgrant hade genomforskat hela borgen, kände de sig lugna. De förstodo, att svartråttorna hade flytt sin väg och inte tänkte på att göra motstånd, och de sprungo med glatt hjärta upp i sädesbingarna.

Men knappt hade gråråttorna sväljt de första vetekornen, förrän nerifrån gården hördes det skarpa ljudet av en liten gäll pipa. Gråråttorna lyfte huvudena från säden, lyssnade oroligt, sprungo ett par steg, som om de ämnade lämna bingen, men vände därpå om och började äta på nytt.

Åter ljöd pipan med stark och skärande klang, och nu skedde något märkvärdigt. En råtta, två råttor, ja, en hel hop råttor lämnade säden, hoppade ur bingen och skyndade på kortaste väg ner till källaren för att komma ut ur huset. Ännu voro likväl många gråråttor kvar. De tänkte på den möda; som det hade kostat dem att vinna Glimmingehus, och de ville inte lämna det. Men pipans toner nådde dem än en gång, och de måste följa dem. De störtade med vild iver upp ur bingarna, åkte ner genom de trånga hålen i murarna och tumlade över varandra i sin iver att komma ut.

Mittpå gårdsplanen stod en liten parvel, som blåste på en pipa. Runt omkring sig hade han redan en hel krets av råttor, som häpna och tjusade lyssnade till honom, och flera kommo till för varje ögonblick. En gång tog han pipan från munnen bara för en sekund för att kunna räcka lång näsa åt råttorna, och då såg det ut, som om [ 79 ]de hade haft lust att kasta sig över honom och bita ihjäl honom, men så snart han blåste, voro de under hans makt.

När parveln hade spelat alla gråråttor ut ur Glimmingehus, började han sakta vandra från gårdsplanen ut på landsvägen, och alla gråråttorna följde honom, därför att tonerna ur den där pipan ljödo så ljuvliga i deras öron, att de inte kunde stå emot dem.

Parveln gick före dem och lockade dem med sig på vägen mot Vallby. Han förde dem i alla möjliga slags ringar och krokar och bukter fram genom häckar och ner i diken, och vart han gick, måste de följa efter. Han blåste oupphörligt på sin pipa, som tycktes vara gjord av ett djurhorn, fast hornet var så litet, att det inte finns något djur i våra dagar, ur vars panna det kunde ha varit brutet. Ingen visste heller vem som hade tillverkat det. Flammea, tornugglan, hade funnit det i en nisch i Lunds domkyrkotorn. Hon hade visat det för Bataki, korpen, och de båda hade räknat ut, att det var ett sådant horn, som brukade tillverkas förr i världen av dem, som ville skaffa sig makt över råttor och möss. Men korpen var Akkas vän, och det var av honom, som hon hade fått veta, att Flammea ägde en sådan skatt.

Och det var sant, att råttorna inte kunde stå emot pipan. Pojken gick före dem och spelade, så länge som stjärnljuset varade, och hela tiden följde de honom. Han spelade i gryningen, han spelade i soluppgången, och alltjämt följde hela skaran av gråråttor efter honom och lockades allt längre och längre bort från de stora sädesloften på Glimmingehus.