Norlind Wagner 1923/3

← II.

IV. →

[ 36 ]

III.

»VAD I ALL VÄRLDEN är det som för dig till Paris? Dig, den tyske musikern från femte våningen vid en tysk landsortsgata?» Så frågar vännen R. i Wagners novell »Ett slut i Paris», och den tyske musikern svarar: »Jag kunde ej rycka mig lös från den tyska landsortens misär och direkt kasta mig in på världens förnämsta plats, där alla nationers konst sammanströmmar i en brännpunkt, där konstnärer av varje nationalitet vinna erkännande, där även jag hoppas att få den portion av ärelystnad tillfredsställd, som himlen antagligen av misstag nedlagt i mitt hjärta». Vännen finner hans ärelystnad naturlig och kan av hans utseende förstå, att han är fattig. »Jag vet, att här icke kan vara tal om räntor. Men jag måste med nödvändighet antaga, att du antingen vunnit på lotteri eller åtnjuter en så verksam protektion av någon rik gynnare eller släkting, att du åtminstone för tio år har en ständig årsinkomst garanterad.» Tysken svarar: »Jag är fattig; om några veckor skall jag inte ha en sou. Men vad gör det? Man har försäkrat mig, att jag har talang. — Här skall jag snart erfara, om jag bedrog mig, då man [ 37 ]erkände mig talang eller om jag verkligen har någon. I förra fallet skall jag snabbt och villigt låta min illusion fara och med klarhet över mig själv lugnt återvända till min hembygds låga hydda. I det senare åter skall jag i Paris få min talang hastigare och bättre betalad än på något annat ställe i världen.»

»Hur tänker du göra din talang gällande? Vad har du för planer?» — »Jag är försedd med färdiga verk, halvfärdiga verk och en otalighet av utkast i alla genrer — från den stora till den komiska operan. — Jag är förberedd på, att allt detta icke kommer att gå så fort och betraktar det blott som en basis för mina operationer. Men om jag också ej kan hoppas att så snart se någon av mina operor uppförd, så är det mig åtminstone förunnat att våga antaga, att jag snart skall få klarhet om huruvida direktionen antager mina kompositioner eller ej. — De mest betydande talanger strömma här samman och hembjuda sina verk; direktionerna äro därför tvungna att underkasta dessa en sträng prövning; för stympare måste vägen evigt vara avspärrad och blott arbeten av en särskild förtjänst kunna nå den äran att utväljas. Gott, jag har förberett mig på denna examen och begär ingen utmärkelse, som jag ej förtjänar. Vad skulle jag för övrigt ha att frukta utom denna konkurrens?» Vännen svarar, att det ej är någon talangernas utan renomméernas konkurrens allt beror på. Man skall aldrig komma att fråga efter hans verk utan blott [ 38 ]efter hans namn. Vore detta ej berömt och stode det ej på någon rentierlista, skulle talangen komma att bli obeaktad. Härpå svarar tysken, att han tänkt litet på den saken också. I Paris sattes Beethoven så högt, att man naturligtvis även sträckte sitt deltagande till försöken att sträva upp mot denna ouppnåeliga förebild. Men vännen finner detta barnsligt, det var ju Beethovens namn och ej hans konst man dyrkade. »Människorna ha här alltför ont om tid för att bekymra sig om förborgade skatter. Båda planerna kunna anses som medel att stadfästa ett redan förvärvat rykte och att draga fördel därav, men ingalunda som verksamma, när det gäller att först skaffa sig detta rykte.» Den tyske musikern ger sig ej utan förklarar, att han även hade verk med sig passande för ytlig publik, sådana kompositioner, »som även verkligt betydande konstnärer icke förmått att använda som bestickningsmedel». — »Då kommer man att svara, att verket är för ytligt för att presenteras publiken. — Har du ännu andra planer?» Det hade ju musikern visst. Han hade iakttagit, att salongerna tyckte om behagliga känslofyllda romanser. Därför hade han skrivit en del sånger efter Schubert som mönster. Dem ville han föra fram i salongerna, så skulle nog operadirektörerna beakta honom och beställa en opera. Vännen finner en sådan tro högst narraktig, men musikern invänder, att han läst så ofta om sådant i tidningarna. Tidningsnotiserna voro dock mycket vilseledande, [ 39 ]ty direktörerna hade annat att göra än höra på romanser. Tysken frågar, om det också vore oriktigt, när tidningarna omtalat, att stora sångare och sångerskor framfört och rekommenderat obekanta talangers arbeten. Vännen ville ej förneka sådant, men konkurrensen vore stor, och för att de stora konstnärerna skulle göra sig en verklig möda krävdes ytterst inflytelserik rekommendation. Musikern har ej mer att säga utan frågar blott: »Hur ha de otaliga burit sig åt, som i Paris först blivit kända och sedan berömda?» Vännen svarar likgiltigt: »Det vet jag inte». — »Ditt kalla hån skall icke se mig vika. Om ett år — minns mina ord — om ett år skall du kunna fråga varje gatpojke efter min adress eller också får du underrättelse från mig om vart du bör bege dig för att få se mig dö.»

Ingen av dessa förutsägelser slog in, han blev ej berömd i Paris, ej heller dog han. Men nöd och elände mötte honom. Han hade ibland intet att äta, ibland knappt någon bostad. I oktober 1840 kastades han till och med i skuldfängelset. Hans många planer slogo, som »vännen» i novellen förespått, alla fel. Han började med att söka beskyddare och vände sig först till Meyerbeer. Denne rekommenderade honom till Stora operan, denna hänvisade honom till en librettist, som ville ha musik till en vådevill. Wagner skrev den genast, men koristerna förklarade den outförbar och musiken uppfördes aldrig. Han fick kapellmästare Habeneck [ 40 ]vid konservatoriekonserterna att pröva Columbusuvertyren men fann själv, att den ej dugde längre. Myerbeer rekommenderade honom till musikförläggare Schlesinger, och denne gav honom i uppdrag att arrangera en opera. Även detta utförde han omedelbart. »Liebesverbot» blev antagen vid Renässansteatern, men direktören gjorde konkurs, och så grusades den förhoppningen. Han skrev tre franska sånger och tonsatte Heines dikt »De båda grenadjärerna» men fick dem endast obetydligt sjugna.

Av hans många »planer» fanns emellertid ej en: att förtjäna sitt uppehälle som skriftställare och musikkritiker. Antagligen var en sådan förtjänst ej alls förutsedd — men nödan har ingen lag. Han skrev en novell för musiktidningen Gazette musicale, och denna mottog den verkligen med stort intresse. Under året 1841 infördes sedan flera, och till och med Berlioz berömde dem. Hans första mest kända novell var »En pilgrimsfärd till Beethoven», sedan följde »Ett slut i Paris», »En lycklig afton», »Om tyskt musikliv», »Virtuos och konstnär», »Konstnären och offentligheten» med flera. Han trädde även i förbindelse med tyska tidningar och skrev för Schumanns »Neue Zeitschrift für Musik» en mängd musikkritiska brev i Heines följetongstil. Även planerade han en bok om Beethoven men kunde ej få förläggare för den.

Under tiden hade Meyerbeer flyttat till Berlin, och Wagner bönföll honom att rekommendera »Ri[ 41 ]nzi» för Dresden. Själv skrev han till Sachsens konung därom. Allt blev dock tills vidare resultatlöst.

Dock i ett hänseende blev hans vistelse i Paris ej utan resultat. Mitt under allt förödmjukande brödarbete fick han tid över att avsluta partituret till Rienzi och även utarbeta ett nytt musikverk: »Den flygande holländaren». Ämnet till detta hade han fått redan i Riga genom läsningen av en novell av Heine. På färden till Paris över England hade fartyget under en storm måst söka skydd vid Norges kust, och här fick han vidare intryck att förarbeta. I Paris utarbetade han hastigt textboken men sålde den för 500 francs. En kompositör skrev sedan musiken, och verket uppfördes — dock utan att väcka bifall.

Emellertid fick Wagner 1841 besked från Dresden, att »Rienzi» var antagen, och nu skred han genast till utarbetandet av »Flygande holländaren» och hade den inom loppet av sju veckor färdig.

Ett operaprojekt, som även sysselsatte honom, var »Die Bergwerke von Falun» (efter E. T. A. Hoffmann), ävenså en Hohenstaufenopera »Die Sarazenin», men båda lät han ligga, då han av en vän blev uppmärksamgjord på Tannhäusersagan och dikten »Sångarstriden på Wartburg».

I mars 1842 sände Wagner Meyerbeer sitt partitur till »Flygande holländaren» och äntligen lyckades han förmå sin beskyddare att antaga dramat till uppförande i Berlin. Nu hade han således två [ 42 ]hela premiärer, som väntade honom i hemlandet, och med glad förtröstan lämnade han den 7 april den franska huvudstaden — »die grosse Mördergrube», som han kallade den.