Norrland (Sehlstedt 1862)
| ← Julens ankomst |
|
Barndomsvännen → |
Norrland.
Grafström.
Jag mins ett land, der långa vinterqvällen
I mörkblå bournus stod så hemsk och kall,
Der molnen polkade på höga fjellen
Och nordan brottades med björk och tall.
Der var man glad att krypa under fällen,
Då Bore slog i knuten så det small;
Der isen låg tre alnar tjock på vågen,
Och drifvan stångades med himlabågen.
Jag mins en ”ljuslätt” punsch som värmde magen,
Då lappmudd emot kölden ej förslog,
Då solen tordes knappt på hela dagen
Sin näsa sticka öfver nordanskog,
Då ufven tjöt de ”vemodsfulla slagen”,
Och det var godt att träffa på en krog,
Der man till tröst vid brasan uppå hällen
Åt tunnbröd och surströmming hela qvällen.
Jag mins det gamla Hernösand och dalen
Med Vårdkasberget i den södra vik.
O! står han gvar ännu den gamla salen
Hos Bäckströms med sin lockande butik?
Der mången gång jag såg uti pokalen,
Hur mitt förstånd sjönk under all kritik.
Man derifrån gick stundom oförmögen,
Men gick det bra, så gick man in på Flögen.
Jag mins de gamla krogar utan ände,
Dem nykterheten än ej skurit kring.
Man Stenholms kände och man Roslings kände:
Om Wieselgren man kände ingenting.
Hvartut jag sedan mig i verlden vände,
Var Norrlands-punschen bäst på jordens ring. —
Kom broder! kom dit bort till nordanlanden!
Der kan man få en ärlig tår på tanden.
