Norrtullsligan/Kap 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Norrtullsligan
av Elin Wägner

Kapitel I.
Kapitel II.  →


[ 3 ]

I.

Stockholm 29 september.

Ingenting blir som man har tänkt sig det!

Detta var icke, vad jag väntade mig för tio år sedan, då jag läste för prästen, fick min första långa klänning och köpte mitt första paket hårnålar, som för resten ramlade ur håret med detsamma.

Det var ännu mindre, vad jag väntade för fem år sedan, då jag blev tjugu år och brann av min första och största kärlek. Jag minns, hur det var, då jag lika lycklig som brottslig smög bakgatorna till det första mötet en kväll och stannade vid var lyktstolpe för att se på klockan, medan han väntade i en park. Det skulle aldrig bli en vardag mer i mitt liv, det lovade jag mig, himmel och helvete, mest him- mel, upp och ned, en ständig rutsehbana. Och till en tid gick det, men så ett, tu, tre var det stopp, och där var jag, allra nederst. Om någon då skulle vågat säga mig att jag skulle bli kontorist, jag, som alltid skulle dö i mitten av följande vecka, men nu är jag det.

[ 4 ]Det var ingenting annat att göra. D. v. s. det var det nog, men detta låg närmast till hands. Och ibland, när man är mycket trött, griper man efter det närmaste.

Jag tycker mig just se för mina ögon en stor armé av viyellablusar och mig själv som den sistkomna tvångsrekryten. Den första oktober börjar exercisen.

En författare har sagt om oss arbetande kvinnor, att man måste göra oss den rättvisan, att det icke är kärleken till arbetet, utan den rena nöden, som tvingar oss in på mannens arbetsområde. Det är ganska sant och klokt sagt, ty det är nöden, nöden, och jag är viss, att jag kommer att hata det arbete, jag nu har fått. Min själ ryggar instinktmässigt tillbaka för kassaboken och skrivmaskinen, men vi måste kanske ändå leva, Putte och jag, isynnerhet Putte, och fast Putte ju, som han själv uttrycker sig, är änka och pupill, förslår det inte, det är så bitterligen dyrt med hans skolgång och inackordering här i Stockholm. Så har jag alltså av pliktkänsla tagit plats hos en häradshövding som kassörska och korrespondent, och alla säger, att jag kan vara himla glad, som fick den så behändigt utan betyg varken från Schartau eller Påhlman och vid mina år. Jag är då inte mer än 25, men jag har hört, att de vill ha dem unga och med föräldrar, det är billigare. Jag [ 5 ]tycker i min oskuld, att jag är billig nog: 80 kronor för 7 timmar om dagen och 50 öre för var timme jag arbetar extra. Det skall jag nog göra, och det skall bli åt Putte. Själv måste jag reda mig på de 80.

Jag kom till stan klockan 7 på morgonen som en annan stackars möbel, d. v. s. möblerna hade det bättre, de voro väl emballerade och blevo hemburna. Det blev inte jag, inte ens en levande själ var och mötte mig, men det var inte värt att känna sig modlös för det. Jag besegrade tanken på en droska och tog spårvagnen, lovande mig, att inte ens den skulle få förekomma för ofta, eftersom en biljett är lika med bröd för en hel dag, morgon- och kväll- och förmiddagssmörgåsar, om man inte gör dem för stora och för många.

Spårvagnen var full av morgonbleka och småfrusna arbetsmänniskor. När jag såg dem, försökte jag att ta tillfället i akt och höja min stämning genom att ”tänka på dem, som har det sämre än jag”. Eftersom jag skall vara på kontoret klockan 9, borde det ha gjort ovanligt gott att tänka på dem, som börjar knoget klockan 7, men det där är nog bara en av gammalt folks legender, för inte höjde 7-människorna mitt humör något nämnvärt.

Och den röda vagnen skramlade av uppför Upplandsgatan, förbi hus, hus och bara hus, [ 6 ]och när jag tänkte vi var ungefär vid Gamla Uppsala, var det Odenplan. Hela Norrtullsgatan liknade redan ett möbelmagasin och gav de intimaste inblickar i de flyttande familjernas liv. Det var nästan svårt för mig att komma in genom min port. Huset, där jag bor, är tämligen nytt, stort som ett kastell och rymmer väl ungefär ett tredje klassens pastorat. Man kommer in genom ett portvalv på den cementerade och kringbyggda gården med ingångar ända till F. — Sträcker man på sig, ser man möjligen en fyrkantig himmelsbit, stor som tyg till ett blusliv, men himmelen tyckes längre borta än vanligt. Det hela verkar en brunn, och jag tänker stundom på Josef och de ovänliga bröderna.

Vi bor fyra trappor upp, men hiss finns inte, det är ett hus för någorlunda medelklassen. Folk säger, att det skall vara nyttigt att klättra i trappor, och det gör väl, att man aldrig går hem i onödan.

När jag slutligen praktiserat mig och mitt bagage uppför alla fyra trapporna, sjönk jag andfådd ner på nedersta vindstrappsteget. Ingen hörde mina knackningar på köksdörren, då hamrade jag löst i ett anfall av raseri, så att hela huset vaknade.

— Är det Elisabeth? hörde jag innanför.

— Ja, du kan väl begripa, att inga anständiga [ 7 ]människor för ett sådant liv eller kommer så här dags.

— Ja, visst är det Elisabeth, sade jag, öppna!

Det gjorde de äntligen, men då förstod jag deras tvekan, ty de var allesammans mer eller mindre klädda i nattdräkter och papiljotter. Jag måste skratta: detta var alltså Norrtullsligan, civilisationens utpost i Vasastan! Men jag kände, att jag skulle trivas med den. Det var tur för mig, att den ena medlemmen av denna glada och berömda liga gifte sig och är lycklig i landsorten, så att jag kunde få rycka in i stället. Vi hyr två rum av en gammal fru, som har en son, sägs det, som är notarie; vi har del i hennes kök, och jag förmodar, att det är meningen, att vi skall leva av bröd allena och skölja ner det med te och kaffe utan grädde. Middag äter de andra flickorna ute, när och var och om det bär sig. Jag kommer nu att höra till den kast av människor, som ser av det s. k. hemlivet vad de kan stjäla sig till, när grannarna mittöver gatan glömt fälla ner gardinen. Om vi vore män, skulle vi vara ”uteslutande hänvisade till restaurangerna”. Det kan vara rätt lustigt, efter att ha varit familjeflicka i föräldrahemmet och andras hem, ända sen man föddes.

Eva, som är den enda jag känner förut, och som skall bli min rumskamrat, presenterade:

[ 8 ]— Här har ni det troende fruntimret med egna sängkläder, som vi annonserade efter. Jag hoppas stadsbudet kommer med sängkläderna.

Allesammans tog mig i famn och kysste om mig och hjälpte mig av med ytterkläderna, och det blev ett skratt och prat i högan sky, till dess slutligen Eva gav till ett tjut att väcka döda.

— Vad i himlens namn, Eva? sade jag.

Notarien!

En dörr hade knarrat i korridoren, och i ett nu var alla flickorna bortblåsta från köket och korridoren, utom Baby, som var nästan klädd och vaktade kaffepannan, medan hon snörde kängorna. Naturligtvis var det aldrig notarien, fast nog vore det likt en karl att vilja ställa till oro i hönsburen vid den här tiden på dagen.

Strax därpå flög jag till vid ett annat gällt nödrop:

— Flickor, klockan är tjugu minuter över 8!

Jag stod alldeles stum inför det oväsen, som följde. Det var som om en cyklon skulle dragit genom rummen. Kaffekoppar och sockerskål virvlade fram ur en byrålåda, smör och bröd slungades fram ur ett hörnskåp i köket, Baby kom skvalpande med kaffet och allesammans bredde sina byråsmörgåsar i rykande fart och skållade sig på kaffet, medan de samtidigt på ett obegripligt sätt provade på hattarna fram[ 9 ]för speglarna. Strax efter halv nio ramlade de av med kapporna trädda på ena armen och handskar, väskor och ljusröda smörgåspåsar i händerna. Det blev så plötsligt tyst, att jag studsade.

Medan jag nu väntade på stadsbudet, värmde jag en panna vatten och ställde mig att diska av frukostkopparna i köket. Det var första gången och blir nog inte den sista; mitt öde har alltid varit intimt förbundet med diskbaljan.

Nu kom verkligen notarien. Jag sköt till köksdörren och flög upp på vedlåren, så att jag kunde kontrollera genom glasrutan i dörren vad han tog sig till. Som jag anat, gick han inte direkt ut i tamburen, utan tog en lov genom våra båda rum. Han förstod ju inte annat, än att allesammans hade avlägsnat sig, som vanligt. Då klev jag ner, gick tyst som en liten ängel in i mitt rum och kom lagom för att se honom rota på Babys bokhylla. Han bara flydde fegt och presenterade sig inte; han var lång och lite tråkigt urblekt och inte i min genre.

De har redan En Man med i romanen, innan jag kommit. Vad skall det då inte bli hädanefter? Jag vet inte vilka män och andra olyckor, som väntar mig här i Stockholm, men det kan jag åtminstone på empirisk väg räkna ut, att där jag är, där församla sig ännu några år framåt alltid — — —