Norrtullsligan/Kap 02
| ← Kapitel I. |
|
Kapitel III. → |
II.
I dag har jag varit uppe och presenterat mig hos häradshövdingen; jag hade blivit tagen efter fotografi, och han såg ut, som om han känt sig lättad, då han såg, att jag har en hygglig hy också. I morgon börjar knoget, och i går installerade jag mig i våningen. Eva och jag har medelstort rum med var sitt fönster och var sin långvägg. Evas är mycket karaktäristiskt för henne och lika uppfriskande, som hon är själv. Mittöver en härlig, bred ottoman, vilken är inköpt, tack vare flera månaders försakelser av det nödvändigaste, hänger en slags inskription med orden: Män må icke under någon förevändning taga plats i damkupé! Runt kring denna klosterlika föreskrift och i djup motsats till densamma grupperar sig reproduktioner av Sindings och Vigelands djärvaste konceptioner och vidare i brokigt virrvarr skalder och aktörer och kokotter, Botticellis madonnor och hennes egna fastrar. Vid ottomanen har hon ett litet utmanande rökbord, men vid fönstret ett stort skrivbord, där hon alltid moderniserar en blus eller kantar upp en kjol eller stryker halsremsor, med ett ord, gör allting utom skriver. Mellan fönstren hänger en annan liten tänkvärd inskription, som särskilt om mornarna, då hela rummet är tillvispat, gör ett något groteskt intryck: Ordning är arbetets hävstång.
Sådana där tänkespråk är riktigt Evas vurm, har jag märkt, ty på dörrposten i korridoren står med hennes stil i blåkrita: Passera ej vägen, då notarien höres eller synes!
På min vägg har jag placerat den gamla, bussiga och omoderna röda soffan från vardagsrummet i hemmet, och så har jag satt upp ett par tavlor. Det är föräldrarnas kabinettsporträtt i ovala ramar, pappas omgivet av den gulnade doktorskransen bakom glaset. Stackars pappa, som inte ville stava kvinna med kv; det var allt gott att du fick dö, innan de fick rätt att bekläda ämbeten i statens tjänst och allt det andra. Tänk om du skulle fått en kjol i lärarekollegiet! Så har jag tre, fyra reproduktioner av Rembrandt, som jag rättroget beundrar: Hendrijke och Saskia, för vilka jag hyser en viss sympati, och två självporträtt, det ena från Saskias tid, det andra från Hendrijkes. Så har jag ett vackert och passionerat kvinnohuvud av Rosetti och ett urklipp ur en tidning: Duse med sänkt huvud och en smärtsam, utbrunnen profil.
I det andra rummet med dörr direkt in till oss bor Ligans yngsta och äldsta medlemmar: Baby eller rättare Magnhild och Emmy, bägge på samma kontor, Förenade Bolagen. Innan jag talat något med Baby, tyckte jag, att hennes lilla personlighet skymtade fram i glasen med hyacintlökar i fönstret och den lilla skålen med Sveriges jord — jorden köpt på Hötorget för 15 öre litern — där hon sått gräsfrö. Hennes är det rymliga sybordet vid fönstret med syskrinet och ett litet bläckhorn utan bläck i. På bordets nedre hylla ligger en sönderläst och avgudad Heine, Levertins diktsamlingar och Blicher-Clausens Violin, som gått upp i ryggen. På sängen ligger sirligt en kudde med Allums bild på grön satin, men hon vänder alltid hans ansikte neråt — om dagarna.
Emmy såsom den äldsta skulle väl inom Ligan representera Erfarenheten. Men jag tror inte, hon vet mycket om livet annat än dess gråa arbets- och försakelsesida. Summan av allt vad hon lärt, har hon givit i gobelinstyng mot mörkgrön botten på en bonad över sin inventionssoffa. Där står helt lakoniskt:
Lär att lida utan att klaga!
Jag sade något till Eva om den, och hon berättade med ett litet medlidsamt leende, att Emmy, så länge hon tillhört Ligan, alltid haft en precis likadan bonad i verket. Gunhild, Ligans förra medlem, som varit hennes synnerliga hjärtevän, hade fått en till lysningspresent. Förlåtligt nog, hade hon blivit alldeles förfärad, men Emmy hade sett så strålande ut och hoppats, att den skulle pryda i förmaket.
Jag var på middag hos min rika morbror vid Strandvägen i går, och alla familjens medlemmar sade: stackars liten, kom hit ofta, så ska vi se om dig. Görel, min kusin, anförtrodde mig, att hon använder lika mycket som min hela lön i månaden bara till parfymer och handskar och choklad. Men så är hon också tjock och parfymerad. Trots allt gick jag därifrån tacksam och glad över att jag inte antog mosters anbud om att dela rum med hushållsmamsellen mot att passa upp på Görel och springa med henne och prova hos Janke. När jag kom hem, var allt mörkt och tyst; vad jag njöt av att sätta nyckeln i eget lås och gå omkring och känna mig hemma!
Men rätt vad det var kom Baby och Emmy. Baby kvittrade som en fågel och Emmy smågnisslade, som hennes vana är. Men snart kom ett häftigt väder, och i det var Eva, pigg, rödkindad och strålande. Hon hade dock knappast hunnit inom dörren, förrän hon gav till ett av sina utrop av fasa: — Herre Gud, fotogenen!
— Jag skall gå, sade Baby resignerad.
— Nej, lugna er, ni, jag har ju ytterpaltorna på mig.
Och så virvlade hon ut i köket efter fotogenkannan och rakade nerför trapporna. Innan jag hann så mycket som få rätt på tändstickorna, ringde det.
— Jag måste trycka på knappen med näsan, försäkrade hon allvarligt, och hon hade verkligen alla händer fulla. Fotogenkannan i högra handen, en pilsnerbutelj inklämd under armen och ett paket ljus och en annan pilsnerbutelj i den vänstra.
— Har du gått så där på gatan? frågade jag förfärad.
— Ja, många gånger, men inte i dagsljuset. Vi har ett magasin för våra själar nere i porten, där vi köper allt möjligt, och där de i allmänhet är medgörliga med krediten. Det händer dock stundom under dåliga tider, då skatten skall svettas fram, att vi får gå på längre håll i slutet av månaden. Ni är allesammans skyldiga mig 12 och ett halvt öre var för fotogenen och pilsnern; vilket ni sedan vill hälla i er själva eller lamporna är mig likgiltigt.
— Men så fint du har fått det, Elisabeth! Fadershjärtat och Rembrandt! Men du har alltid varit exklusiv.
— I mitt val av föräldrar, åja, sade jag. Men skall vi inte få litet mat snart?
— Vill du ha dricka, skall du få ögonblickligen, sade Eva, och med sin vanliga snabbhet drog hon upp buteljen och slog i ett glas åt mig.
— Varför dricker ni inte hellre mjölk? sade jag.
— O, sade Eva och himlade sig, vad du ännu har mycket att lära. Tror du, det är bara så till att dricka mjölk? Dyr är den, och ont är det om den också, och ibland kan man inte få någon för pengar. Drick, du, det är så bra för kväljningarna.
Jag försäkrade, att jag icke kände några symptom i den vägen.
— Gör du inte? Det gör du visst, sade hon. Man får alltid kväljningar av att komma till Stockholm, innan man blir van. Du skulle sett mig för fjorton dar sedan, då jag kom tillbaka från semestern. Jag gick här som en urtagen sill och svärde…
— Eva då! sade Magnhild.
— Jo, Baby, jag svärde. Gatorna kvalde mig, att inte tala om alla de fula husen. Jag tyckte, jag skulle velat ställa mig på Odenplan och kräkas! Och jag skulle velat lägga en liten bomb under kontorstrappan. Men nu är jag van vid det. Nu tycker jag, att min byrå är den gladaste och hemtrevligaste begravningsbyrå i världen.
— Måtte jag tycka detsamma om min advokatbyrå om en tid! sade jag.
— Det gör du säkert. Kontorslivet är ett vällustigt, sakta dödande gift. Du kommer nog att bli belåten med din värld. Endast i dina bättre ögonblick kommer du att känna, att flickor icke skall vara flickor på kontor, utan gifta, med barn att springa kapp med på ängarna, och kök och vävstol och ingen kultur! Och i de ögonblicken får du det hett, det lovar jag.
— Det gör ingenting, Eva, sade jag, det är så långt mellan mina bättre ögonblick.
Baby hade under tiden försvunnit ut i köket; nu kom hon in med fasa målad i sitt ansikte.
— Vi har inget smör hemma, viskade hon.
— Jag har, förklarade jag, och det var rörande att se, hur glada de blev, när jag tog fram smör och bröd och ägg från landet. Vi hade en överdådig supé, stämningen blev hög, Baby fick fram Levertin och deklamerade mellan smörgåsarna. Sedan släckte vi lamporna, fick ljus i ampeln och rökte andäktigt var sin cigarrett.
Först klockan tio domnade skrattdyningarna av, och vi gjorde oss i ordning för natten.
När vi legat tysta en stund, sade Baby högtidligt:
— Nu går överklassen på operakällaren.
Och så somnade vi.