Norrtullsligan/Kap 16
| ← Kapitel XV. |
|
Kapitel XVII. → |
XVI.
14 mars, men kallt.
— Nu ska du få höra, sade Eva.
— Det har jag väntat länge på, sade jag.
Hon gick bort till dörren och stängde den.
— Det är en stor hemlighet, sade hon. Jag skall lämna begravningsbyrån.
— Vart skall du då ta vägen? frågade jag.
— Jag skall sluta å tjäna, sade hon stolt. Jag har fått någon, som tjänar mig i stället.
— Lilla vän, berätta, sade jag med en hemlig liten suck av avund. Varför, varför, tänkte jag, skall det vara så lätt för somliga och så sabla krångligt för mig?
— Det är en saga, sade hon.
— Ja, sade jag, ja, naturligtvis. En alldeles ny.
— Vi, ja, vi träffades för första gången, tänk du, för fem år sen. Vi gick på handelsinstitutet i Göteborg och var ungefär lika styva. Tänk du, och nu har han 4,600 i fast lön och jag har 1,000, är inte det eget?
— Jo, mycket, sade jag. Men sedan?
— Ja, du kan ju tänka dig att inte förlovar man sig precis på ett handelsinstitut, även om man tycker tillräckligt om varandra. Det kan ju då ännu komma en prins, tänker man, och vi skildes utan några löften. Jag kom ut på plats och bytte jämt, det gjorde han med, och så tappade vi spåret av varandra. Du vet hur det går.
— Jo, bevars, sade jag. Det går sönder. Vidare.
— Nu skall du inte tro, att jag glömde, sade Eva och tog upp klockan för 10:e gången, men jag mindes litet mindre bra. Och så gick jag så upp i näringsomsorgerna!
— Du, ja! Du är känd för det! Kom han så upp till Stockholm och sökte upp dig?
— Jag sade dig ju att det var en hel roman, sade Eva förnärmad. O, nej då, så enkelt var det inte, han kom till Stockholm, men han sökte inte upp mig. Visste inte, begriper du, att jag fanns här. Jag fick händelsevis höra, att han var i stan av en gammal kamrat till oss båda, som hade sett honom på Engelbrektsgatan i grå överrock. Det blir två år nu i vår, och en tid gick jag och tittade efter honom på gatorna, men alla herrar har ju grå vårrockar! Ibland när jag var ledsen, slog jag upp honom i telefonkatalogen och tittade på hans namn.
— Nej hör du, du, sade jag, nu tror du bestämt att du bara tänkt på honom hela tiden! Minns du inte herrarna i klubben, där jag träffade dig första gången, och den där på förra byrån, som du talade om så ofta? Den här har du aldrig nämnt. Du får inte inbilla dig, att han är din enda kärlek.
— Ja, du tål inte att folk har illusioner, du, sade Eva och knyckte på nacken. Du är gudbevars så illusionslös, när du själv får säga det. Vad är klockan? Varför kommer inte Baby?
— Är det verkligen Baby du väntar på? frågade jag. Du vet ju lika bra som jag, att hon har en kvällskurs i stenografi. Berätta nu mera, jag måste höra alltihop, innan han kommer. Ringde du till slut upp honom?
— Jag, inte. Jag brukade tänka, att jag inte skulle få något att göra med honom, förrän vi fick order på hans begravning hos oss. Om det burit sig skulle jag nog för resten gift mig på annat håll, det kan du ha rätt i.
— Han eller någon annan!
— Just så, ja, men nu blev det han! Det var en dag strax före jul, då ett par på kontoret var sjuka, och chefen kom och sade, att jag skulle ha middagsrast halv 4 och så komma tillbaka till kontoret. Jag var arg, men måste lyda, och gick in på Sturebyfféen som vanligt. Jag minns, att jag undrade hurudan uppsättning av middagsgäster det skulle vara vid den här tiden. Vid ena fönsterbordet satt en herre med en tidning — — —
— Kunde ändå få honom att märka dig? frågade jag. För då är han nog den rätte!
— Inte märkte han mig inte. Det var fårsteken; du vet hur såsen kallnar. Men när han fällde ner bladet, var det ändå den rätte, och han hade så vuxit till sig.
— Det blev väl en scen!
— Ingalunda. Jag gick fram bara och sade: Goddag, är det ni? Hur har ni förirrat er hit?
— Sade du ingenting annat? frågade jag.
— Nej, äsch, jo, vad du är dum! Och han var mycket röd i ansiktet och svarade: — Jag har inte förirrat mig alls, jag har mitt kontor på Stureplan och har ätit här varenda dag, nästan, i ett helt år.
— Jag med, sade jag, och så visste vi inte mer vad vi skulle säga. Men hör du, Pegg, nog är väl det gränslöst underbart? Här ha vi gått i samma dörr och ätit samma mat vid samma bord ett helt år och inte haft en aning om det. Och så händelsevis, för att en kamrat är sjuk, kommer jag tidigare, och vi upptäcker varann. Annars kanske vi kunde ätit där hela vårt liv och aldrig haft en aning om det. Men du tror ju inte på försynen, du?
— Nej, jo, d. v. s. jag vill se din fästman först. Hur dags skulle han komma? Halv åtta? Hon är sju nu. Då har vi honom här om fem minuter. Hur har ni träffats sedan?
— Han ändrade sina mattider med detsamma, så nu äter vi alltid på en gång. Och vi skall gifta oss till sommaren, han har en sådan karaktär.
— Ja, nu är du i hamn, sade jag. Men, lilla vän, tror du att du blir lycklig?
— Tror du att jag gifter mig på måfå? svarade hon stött och gick till dörren för att lyssna efter steg, så jag tänkte: Nu ha vi honom här med det första.
— Det gör man väl alltid, sade jag. Och det är inte alla, som gifter sig för att bli lyckliga med sin man.
— Usch, Pegg, så otäck du är! Tror du inte på kärleken?
— Ånej, sade jag, därtill har jag älskat för många. Tror du?
— Nej, sade Eva, jag vet den.
Det lät så barnsligt segervisst, så orubbligt och lyckosamt, att jag tyckte jag kände mig dubbelt eländig vid jämförelsen.
Och så kom han. För mig var han en djup missräkning, jag tyckte han var obehaglig som att tappa underkjolen, men det är inte lätt heller för vem som helst att uthärda jämförelse med den jag älskar. Och ett stort plus hade ju den här: sina redliga avsikter. Men jag tyckte, jag fick en aning om den förtvivlade och maktlösa känsla en far och mor måste erfara, när de ser sin flicka oförbehållsamt och blint ge sig och allt sitt åt en man, som de alls icke unnar att få henne.
— Du har inte gratulerat mig? sade Eva då han gått.
Jag försökte, men då brast rösten för mig. Om jag inte blivit så nervös av den dagliga pinan på kontoret, skulle det aldrig ha hänt mig.
— Förlåt mig, jag är bara glad, Eva, sade jag, det är glädje över dig alltsammans. Men om jag blir vild en dag och reser härifrån, vill du se till Putte, tills jag hinner ordna litet?
— Att du kan tycka om en sådan man, sade Eva, omedvetet repeterande den fråga jag i mitt hjärta ställt till henne. Han lider ju av vanlig förförelsemani.
— Å, det är inte så farligt med mitt tycka om, sade jag knappt. Det är snarare obehaget att behöva se honom ideligen. Och jag känner på mig, att jag bör ge mig av.
— Att du kan hålla av ett sådant odjur, du känner ju hans rykte.
— Jag känner väl mera än det, sade jag, men det ginge nog över bara jag sluppe se honom ideligen.
Ingen av oss hade märkt Baby, förrän hon var mitt bland oss.
— Skall Pegg resa, sade hon förfärad. Då blir det slut med Ligan.
— Du skall komma och hälsa på mig ofta, när jag blir gift, Baby, sade Eva effektfullt. Och efter de orden blev jag glömd.
Men den kvällen beseglades Ligans öde.
Eva skall lämna kontoret med nästa månads slut. Hon har nu bekvämat sig till att lära hushåll, trots alla sina försäkringar förut att det var onödigt, eftersom hon endast skulle gifta sig med en man, som förband sig att äta råbiff. Emmy kommer nog att som hon sade, ”flytta för sig själv” snart nog, och vad jag gör, det vete Gud allena. Baby har blivit erbjuden att bo hos sockerbagarens och det blir ju enda möjligheten för henne att leva, om hon inte lyckas få en bättre plats.
Hur som helst, vår korta men ärorika saga är snart all.
Allah har så velat.