Norrtullsligan/Kap 15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel XIV.
Norrtullsligan
av Elin Wägner

Kapitel XV.
Kapitel XVI.  →


[ 113 ]

XV.

Emmy kom aldrig till doktorn. Men doktorn kom till henne. När hon beställt om sitt hus, slutat sin bonad och betalt in till alla sina kassor, med ett ord beslutat sig för att bli sjuk, var det med ens slut med henne. På morgonen kunde vi inte få henne ur sängen, fullkomligt apatisk låg hon där, så snart hon inte jämrade sig svagt över värken i ryggen.

— Vi får be doktorn komma, sade Eva.

— Ja, men, sade jag, det blir bara dyrbart. Tycker du inte, det är skäl att dröja en dag och se, om hon blir så hon kan gå själv?

— Vi talar förstås vid vår doktor, så kostar det ingenting, svarade Eva, förvånad över att jag inte kunde behärska en så enkel situation. Vet du inte, vem vår doktor är?

— Nej.

— Så lustigt. Han är den snällaste doktor i Stockholm. Vi är en hel hop, som alltid går till honom, när vi har något ont, och han säger, att av fattiga kontorsflickor tar han ingenting. [ 114 ]Jag skall ringa, men tror du du kan stanna hemma och ta emot honom?

Det gjorde jag, och han kom vid halv 9-tiden. Jag öppnade tamburdörren för honom med en andakt, som jag hoppas märktes i mitt väsen. Det förvånade mig nästan, att han såg ut som en vanlig människa. En man, som av ren godhet gav oss något utan att i gengäld fordra vårt arbete, eller några andra rättigheter över vår person! Som av sig själv tänkte på, att vi hade det strävsamt och knaggligt och gjorde sig någon möda för oss! Han måste vara beskaffad på ett alldeles särskilt sätt. Men jag känner mig glad, att han finns, och när jag är bitter, skall jag tänka på honom.

Det blev en lång undersökning. Jag måste svara på doktorns frågor, Emmy orkade inte. Resultatet blev, att hon borde till Sabbatsberg ofördröjligen och opereras. Ryggvärken hade varit symptom för ett farligt inre lidande.

— Ja, det är ett ledsamt fall, men inte ovanligt, sade doktorn. Det är det onaturliga stillasittandet, som kvinnans kropp särskilt inte är skapad för, och så överansträngning och klen kost. Hon skulle bara sökt hjälp förr. Jag förstår inte, att hon dröjt så länge, ty alldeles säkert har hon haft det svårt.

Jag förstår det, tänkte jag.

— Blir hon aldrig bra, tror doktorn?

[ 115 ]Han svarade, att det vågade han inte yttra sig om. Och så såg han på mig och sade:

— Fröken ser inte så förfärligt kry ut själv.

— För all del, sade jag, jag är så ny i yrket, så jag har ingen rätt att vara det minsta dålig.

(Men faktum är, att jag nog känner yrkesvärken i ryggen, när jag skrivit för länge på maskin.)

— Sköt er i tid, fröken, i alla fall, sade doktorn med någon myndighet. För tro mig, annars räcker ni inte länge.

Jag ryckte på axlarna.

— Det gör ingenting.

— Det är många unga flickor, som svarat mig så där, sade han saktmodigt men i en ton, som om jag varit ett dumt och litet barn.

Vad är det med er allesammans? Har uni ingen levnadslust? Utan sådan kan man inte smälta maten, som ni kanske vet.

— Å, sade jag, för att smälta vår mat kan inte gå åt så värst mycken levnadslust.

Jag fick nu redogöra för vad vi brukade äta: kaffe, smörgås, choklad, smörgås, en rätt på hushållsskolan, te eller pilsnerdricka och smörgås.

Han häpnade och förmanade, gjorde upp en matordning och sade, att han skulle skriva i tidningarna. Jag tror t. o. m. att han talade om det kommande släktet, var lyrisk med ett [ 116 ]ord. När han gick, hade han en beundrare till alla de övriga. Jag hoppas, att man kan samla skatter i himmelen.

Så kom Emmy till Sabbatsberg, och det blev åter full men något vemodsslöjad harmoni inom Ligan. Vi hälsar på henne, så ofta vi kan, hon är ännu för klen för operationen. Mig ger det en sådan skräck att tänka på hennes öde; sedan mitt samtal med doktorn tycker jag, att hennes speglar mitt i framtiden. Det är inte sant, naturligtvis, att det ingenting gör. Mitt liv synes mig tvärtom dyrbart, viktigt och värt all möda man gör sig för det. Dödstanken följer mig sedan en tid som en kall skugga, och den kämpar i allt starkare tempo med lusten att leva om min själ. Jag räknar mina år och får en sådan längtan att trycka livet till mitt hjärta, om jag så skall bränna mig på det. Sak samma, ty hur jag än bär mig åt, måste jag ju ändå bli utnött och trettifem år och komma till Sabbatsberg.

Och mitt upp i denna det-gör-det-samma-stämning, måste jag säga mig själv, att jag är kär i honom, och att han vet det! Hur det kunnat gå därhän, förstår jag inte, och hur en kärlek utan fördelar eller illusioner kan bestå och äga någon makt över en, vet jag inte. Jag vet endast att situationen är ohållbar, och att jag lever i en evig nervspänning. Det är jämt [ 117 ]scener, och hade det inte varit för det här, skulle bokslutet stämt mycket fortare. Nu blev det inte klart förrän i går. Jag var där på eftermiddagen som vanligt och häradshövdingen med. Och när jag då äntligen såg, att det gick ihop för mig, så var det väl ganska naturligt och förlåtligt, att jag rusade upp och började lovsjunga:

Nu är det klaart!
Det var då inte för snaart!

Då fick jag se honom i dörren och retirerade instinktmässigt mot närmaste vägg. Där stod jag mycket stilla och såg honom rakt i ögonen, tänkande fort och redigt: Nu ger jag tappt, ty jag är en stor stackare.

När min mamma var ung, var det nog enklare att klara av männen och männens kärlek. Då var en arm om livet detsamma som en ring på fingret, en kyss detsamma som en förlovningsannons, och man höll inte i en flicka, om man inte höll av henne.

Och nu!

Han tog mig utan ett ord i sina armar och kysste mig, och jag fick icke fram ett ljud, kunde icke göra en rörelse. (— ”Sedan skall jag säga till honom, sedan — — —.”)

Så tog han, alltjämt utan att säga ett ord, in mig i sitt rum och placerade mig i en låg [ 118 ]skinnstol, men själv satt han på karmen med armen om min hals.

— Låt mig gå, sade jag utan energi.

— Det tror ni, sade han utan att röra en muskel. Nu!

Det låg så mycken säkerhet i tonen att det retade mig, vilket ur vanlig moralsynpunkt blev min tillfälliga räddning.

— Åja, sade jag. — Ännu så är det inte värt att vara för säker.

— Jag har från första stund varit säker på dig! sade han för att pigga upp mig.

Jag mindes just, att han en gång sagt, att det var roligt att se mig blixtrande ond, och därför skrattade jag bara så förargligt som möjligt och ansträngde mig för att resa upp mig. Men försök, den som kan, att komma upp ur en låg skinnstol, när någon som är stark sitter på karmen och inte ger en lov! Jag får bruka min tunga, tänkte jag, men lipa gör jag inte förrän ingenting annat hjälper.

Och hela tiden visste jag, att utgången icke berodde på honom, även om det skenbart såg ut som om han behärskade situationen, utan på mig. Men mig var en dåre och älskade honom.

Hur många gånger har jag inte sett tryckt den stereotypa frasen: vill du bli min hustru? Jag har åtskilliga gånger undrat, om den använts så mycket i verkligheten, men nu kom [ 119 ]den ändå fram, d. v. s. inte ordagrant, eftersom han avsiktligt lämnade ut hustru.

Jag skakade på huvudet.

Det inverkade alls icke på honom.

— Varför det då? sade han litet överlägset.

— Jag har ett litet, löjligt skäl, sade jag: Ni älskar mig inte.

— Bah! sade han. — Jag kunde tro, att ni skulle komma med det. Men om jag nu ”älskade” er?

Han uttalar alltid verbet med tydliga och föraktfulla citationstecken.

— Om ni gjorde det, sade jag, tror jag, att ni skulle få mig till allting!

— Hur vet du, att jag inte gör det?

— Därför att ni behandlar mig, som ni gör! sade jag. — Det skulle ni aldrig göra då.

Det blev visshet för mig i samma stund jag sade det, och jag hakade mig fast vid den vissheten med allt vad jag i hast kunde prestera av kvinnlig stolthet.

— Om jag älskade (åter citationstecken) er, skulle ni alltså göra vad jag i så fall icke skulle be er om? sade han. — Eller hur? Just en skön logik. Ni slingrar. Ni gör undanflykter. Feg som alla andra? Eller nej, det är bestämt bara en krigslist?

Det var allt vad jag vann. Han hade aldrig [ 120 ]förr visat hur litet respekt han hade för mig. Mitt mod svek mig.

— Låt mig gå, sade jag på nytt, men ömkligare.

— Var så god, svarade han kallt. Det är inga som helst hinder. — Men det var där ändå, ty när jag skulle resa mig upp, befanns det, att en knapp i hans rockärm fastnat i mitt hår.

— Bekänn, att ni ändå är fäst vid mig, sade han.

— Jag har alltid otur, sade jag och skrattade mot min vilja. — Jag fäster mig lätt vid alla möjliga odjur, som inte är en smul värda, att man frågar efter dem.

— Tack skall ni ha! sade han.

— Ingen orsak alls, svarade jag lättad och gick mot dörren.

— Ni säger inte ens adjö?

Jag vände mig om. Hans röst lät trött, och i hans blick läste åtminstone jag besvikenhet och vemod.

Och så gjorde jag om intet alltsammans.

Jag gick rakt mot honom oeh smög mig av fri vilja i hans famn.

— Elisabeth, jag visste ju det!

Jag vet inte, hur länge vi stod så, till slut viskade han något i mitt öra, som gjorde mig [ 121 ]alldeles kall av en rädsla, den jag aldrig känt förr.

Och jag flydde min väg, innan han fick tid att sansa sig, besinningslöst, med bultande pulsar.

Darrande som en galvanisk groda, gick jag hemåt och tänkte.

— Vart skall det ta vägen?

Och min själs öga såg honom i sin bil på väg till något pokerparti och läste hans tankar: nu behöver jag bara hålla ut litet så — — —

Mitt i alltihop kunde jag inte låta bli att skratta åt Eva sedan på kvällen. Hon gick som en sömngångerska omkring i rummet, utan att märka mig, utan att tänka på var hon var, eller vad hon gjorde.

— Eva! sade jag slutligen. — Vakna!

Då for hon upp och såg på mig med ögon som solar.

— Ska… ska jag häkta upp din klänning?

— Tack! sade jag darrande. — Nej, men du skall sitta här vid min säng och låta mig gråta i fem minuter, för jag är så olycklig, och det är visst bara en händelse, om det går väl för mig!