Nyårs-stump (Sehlstedt 1861)
| ← Tröst |
|
Det farliga nätet → |
Nyårs-stump.
(1861.)
Det gamla år är slut. Ja gudskelof!
Det var ett ruskigt år kring land och vatten.
Än rök ett halmtak, än förgicks ett skrof,
Peruker flögo, då man lyfte hatten.
I moln stod himlen, och vårt gamla klot
I ny och nedan hade vattusot.
Den gamla solen ingen värme gaf,
Och broms och småkryp gömde sig i mossan.
Neptun gick vresig omkring alla haf,
Och Flora kämpade hvar dag med frossan.
Likdan var vintern. Ack, ni mins det nog:
Man kom ej fram, om man ej for med plog.
Af häpnad slagen stod all verlden stum:
Italien segrar, tyrannit går under.
Och Påfvens hus med elfvatusen rum
Står klent och darrande på sina grunder.
Nu gäller det, och kommer derpå an,
Hvad Kejsarn eller Pater noster kan.
I öfrigt tyckes verlden vara lugn.
I Norge glunkas litet om baptismen.
Af oss har Danmark fått en kakelugn,
Att sätta värme i skandinavismen.
I Byssland är man artig till den grad,
Att man i Petersburg har Aftonblad.
Hos oss har tiden tagit skatt ibland:
Vi rabbla ännu opp de långa buden,
Och erkänt har till slut vårt kristna land,
Att menniska som vi, är också juden.
Nog var det rätt att han kom under tak:
Hvad gjorde det, att näsan ej var rak?
Vår kröning gick galant, och präktig var
Med guld och purpur, kronor och rubiner,
Trumpeter, riks-stånd, kåpor och standar,
Och utur grafven gamla Caroliner,
En trupp i kyller, som allvarlig red —
Jag såg dem ej, jag var ej bjuden med.
Vårt riksmuseum huggs och hamras på.
För dess fullbordan tycks man riktigt skygga
”Om Herran icke bygger huset, så
Arbetas fåfängt utaf dem som bygga”.
En ny förbistring kanske, ja, hvem vet,
Som fordomdags vid Babelska museet!
Jag kan ej finna ringaste reson
Att anse lärdom mager nu för tiden:
I Upsala vi haft en promotion,
Der hvar högvördig fått — en hatt af siden.
Och det slags lager aldrig minskas, ty
Hos Söderström man köpa kan en ny.
Vårt jernvägs-arbete har gått med fart,
Och lotteri på köpet fick nationen,
Ett frispektakel utaf egen art
Med hjul af spegelglas för reflexionen.
Der kan man se, som förr, ännu i dag,
Att öfverallt — har nöden ingen lag.
Hvem nekar, att i gamla Svea land
Den sattsen oförändrad sig behåller,
Att törst och tapperhet gå hand i hand?
Det kan man se af Enstas protokoller.
Då man kan handskas så med Sverges Lag,
O! tempofra! o, mores! suckar jag.
På många frågor ha vi ej fått svar,
Och våra riksstånd är den värsta plågan.
Upsala-rucklet står ju också qvar,
Och olöst än är medicinska frågan.
Men hon har tillgång uppå medicin —
Får hon ej lösning då, så vete hin!
Nu gudskelof! vi slippa sol och sudd,
Nu kan man köra bäst man vill och vända.
Och nu, gästgifvare! hvar är din udd,
Sen passbestyret ramlat öfverända?
En ann’ Institution har fallit se’n,
Då galgen refs, och enkan köpte sten.
Vårt land skall också folkbeväpning få.
Motion är nyttig på den svenska gröten.
Hinc robur et securitas bör stå
Som ett memento, ristadt på musköten.
Soldater bli vi i hvarenda bit:
Det blir ej godt att sticka näsan hit.
Vår stad har klagat öfver brist på ljus,
Att gasen brinner som den sämsta lampa.
Man talar ej om rep i hängd mans hus,
Jag annars talte om Carlskronas hampa.
Min sångmö har en viss belefvenhet:
Hon talar just ej om allt hvad hon vet.
Farväl, du gamla år! ditt värf är slut:
Nu kan du lugn och obekymrad vara.
Farväl, som du, jag också pratat ut:
Min sångmö skall i nyårs-ottan fara.
Förlåt, godt folk! att jag så tanklös står,
Och glömmer bort att önska godt nytt år!
