Nyårsnatten (Geijer, E. G.)
| ← Geijer, E. G. |
|
Förgät ej mig → |
Nyårsnatten.
Redan orklös Du till grafven trår
Innan månar tolf du växt och grånar.
— Så jag sade till det gamla år —
Dröj en stund: i morgon äfven går
Solen upp och ljus åt verlden lånar.
Gubben ristade sitt hvita hår,
Drifvan föll från skullran — skäggets pilar
Brusto klingande. — Han röt: jag går:
Hvita svepningen re’n täckt min bår
Alltifrån November — Tiden ilar. —
Lycklig om jag finge hvilan nå,
Och församlas lugn till mina fäder:
Jag är mätt på ljuset — Vis och grå,
Ville jag i djupet fristad få
Förr’n en näsvis dag på häln mig träder.
”Men hvart far Du?” Högst i polens vrår
Der på stilla ort ej dag, ej ljud sig sprider,
Der vi sitta, de förflutna år.
Natten öfver oss i stjernig mantel står,
Lethens sega våg vid våra fötter skrider.
Tusende den stilla böljans svall
Sög i djupet ner och evigt höljde.
Tyst och obemärkt var deras fall:
Blott en suck försvann mot klippans hall —
— Kanske af det lidande de döljde.
Många skulle önskat sådan lott,
Hvilka Gudars hämnd ur dagen följde.
Tyngde voro de af menskors brott,
Blod ur såren vällde utan mätt,
Menskoblod den hvita drägten sköljde. —
Men förgäfves tätt vid flodens brädd
Stumme sitta de, och glömskan bida.
Böljan flyr för deras möte, rädd,
Hafvet ej, om brustet ur sin bädd,
Aftvår blodets skuld, hvaraf de lida.
Stundom gramse, rista de en arm,
Häfva hufvudet och ödet banna.
Jettlikt stå de opp mot nattens barm.
Luften gnyr då af ett sällsamt larm
Och ett norrsken syns på polens panna.
”Än de år, som märks af Dygd och Frid,
Gamle, säg, hvar tror Du att de stanna?”
Yngling ifrån början af all tid
Voro de blott få. — Att Dygd och Strid
Ej på jorden skiljs, det är det sanna.
Det hvars namn var rent, som dagens glans,
Sjönk ej uti kylig natt. — De flesta
Gå i öster upp med stjernig krans,
Och, med timmarna i evig dans,
I sin faders Solens salar gästa.
Salig så blir ej min evighet,
Glömskan sjelf min trötta hamn förskjuter:
Storverk såg jag nog — af lycka jag ej vet:
Skördar gaf jag nog — men skördemannen gret,
Utaf Hoppets tröst jag endast njuter.
Ty en son står upp i mina spår,
Vintern är dess amma, snön dess läger,
Rimfrost strålar i dess ljusa hår;
Utaf bjellrors klang det späda år
Fröjdar sig och hvar man lycka säger.
Må han då lycklig bli, och bli det mer än jag,
Att hvad Naturen ger ej menskan honom röfvar.
Snart löst ur köldens band, han ser med mildt behag
Ur tusen blommors kalk emot en bättre dag,
Och språkar nöjen tyst ur lunden, som han löfvar.
Då gläds det unga år i vårens högtidsskrud
Och utaf vällust yr till kärlek verlden tänder.
Och jordens, vattnens slägt blott hylla kärleks bud,
Och skogens skumma djup blott hviskar kärleks ljud,
Och böljan smeker kär de blomsterrika stränder.
Och ynglingen i lek med sköna flickors tropp
I dansens slutna krets då sammanfläta händer.
Än öfver fältets plan flyr deras muntra lopp,
Än kring en majstångs prakt sig uti cirklar vänder.
Då sänks i älskarns bröst ett ljuft och okändt hopp,
En ljufligt smärtsam eld uti hans ådror flyger.
Snart skymmes dagens rand, på kulln står månan opp —
På vestans lena flägt i lunden Amor smyger.
Han af sin facklas brand strör gnistor från dess topp —
— Och året ler förtjust från blomsterkrönta länder
Och himlens blå sig mildt i sagta rodnad tänder.
O, att med naturens njutning nöjd,
Som så mildt den rika modern räcker,
Menskan ej till brott och villor böjd
Sökte lyckan på en vådlig höjd,
Ledd af ett begär, som ånger väcker!
Yngling, dessa dagar för mig flytt,
Äfven jag var i Arkadien buren,
Äfven jag har kärleks välde lydt:
Blotta tanken gör mig ung på nytt,
Fast åt evig natt nu dömd och svuren.
Ceres’ sköna dotter var min brud,
Och min egen brud jag måst försaka.
Grymt hon bortslets af Tartarens Gud:
Fåfängt kallade med sorgsna ljud
Ömma moder, du ditt barn tillbaka[1].
Men öfver detta rof ditt våld ej evigt rår,
Tyrann, fast åt din magt mig ödet nu upplåter;
Se nymfen återföds i dagen hvarje år,
Då blommorna slå ut och älskas af hvar vår,
Och kallar hvarje gång på jorden glädjen åter.
Då yngling ock till dig hon glädjen återför
Den gamle lofvar det, om du blott trogen blifver,
Ty vanligt älskarns ed till gamla året hör,
Inför det nya år han tusen nya gör,
Som uti glömska sänks kanske förrn det förlider.
Men den, uppå hvars tro ej tidens välde rår,
Han prisas utaf oss, de gångna år. Vi skaka
Hvarann vid knotig hand, då han sin önskan når.
Och längst till polens natt och djupets kalla vrår
En glädjestrimma far i kulna bröst tillbaka.
Minns det, när jorden ler i solens milda glans,
Och himlens klara blå ur vågens djup ses blicka,
Och bäcken störtar yr från klippans spets i dans,
Och våren smyckar sig i tusen blommors krans,
Tänk på den gamle då — Du återser din flicka.
Tolf slog klockan — Gubben tog min hand.
Is var handen. — Blott en suck jag hörde:
Jag såg upp — men han var i de mörka land;
Högt på himlen stod ett norrsken uti brand,
Och en kulen flägt till sängs mig körde.
- ↑ Har afseende på fabeln om Pluto och Proserpina. Hon var Ceres’
dotter. Men under lek med sina nymfer röfvades hon en gång af
Pluto, som gjorde henne till sin gemål och underjordens drottning.
— Ceres klagade för Jupiter, som dömde att hon hälften af året
skulle vara i underjorden och den andra hälften hos sin mor i
dagen. Fabeln uttyddes på växternas underbara lif, hvilkas efter
utseende döda frö, efter att öfver vinter ha legat i jorden, hvarje
vår uppblomstrar i ny skönhet.