Odæ Sveticæ (1674)/VI. Kärleks-prijs

[ 22–23 ]VI.

Hwad himmelsk krafft som wäcker opp
Hvart ädelt Sinne/ Siäl ock Kropp/
At hugna sig och blifwa kär/
År alt thäd gott ock wackert är!

Cantus.

All Lijfs och lefnads springekälla/ iag menar tig O kärleek reen: Hur skal iag titt beröm fram ställa? titt mästa lof är dock titt meen. En Himmelsk Tunga boorde mig/ om tig at siunga wärdelig.

Bassus. 2.

Tå ett oskapat hijsligt öde
War/ thed dock slätt als-intet war;
Gud sielf af Kärleks öfwerflöde
  Then ganska Werlden skapat haar.
  Af Gud blef Kärlek först utsänd/
  Til Gud bör han ock blifwa wänd.

3.

Hwem är som än titt lopp förmeenar/
  Hur är din Mackt så underbaar!
Jord/ Himmel/ Watten tu för-enar/
  At thäd lijf får som lijf eij haar;
  I Elden haar du ditt hemwist;
  Du äst i Werlden först ock sist.

4.

Förutan dig är alt i tystnad/
Ohyggligt/ mörkt/ ijskalt och dödt:

[ 24–25 ]

Mäd dig är alt i liuflig lystnad/
  Frögdsamligt/ täckt ock som nyfödt:
  Som Norden för all Segel-nåål/
  Ästu för all Natur ett Måål.

5.

Et urwärk snart af gången stannar/
  När thed eij haar sin tyngd och wickt:
Alt wårt beställ thäd samma sannar/
  När thed eij är af Kärlek qwickt.
  Då är wårt lijf en ork-lös Död/
  Wår hog en Dröm/ wij sielf en söd.

6.

Du äst som ädla hiertat adlar/
  Thess nedrig tancka är tin soot;
Förutan dig man bittig sadlar/
  Dock kommer aldrig foot om foot:
  Du äst en drifft uti wårt Blood/
  Du yrker/ styrcker alt wårt Mood.

7.

Til Dygd ock ähra du osz reetar/
  När Hiertat undfår dijne stick/
Med flijt ock ifwer thed arbetar/
  At föllia foort ditt råd ock skick.
  All swårheet gör du lätt som strå/
  Til thess man dock ditt mål kan nå.

8.

Til Konst och lära du osz lockar/
  Med Suckersöt wälsmakligheet:
Stoor ting förståndet underbockar/
  Med en sött-twingand lämpligheet.
  Där du ditt Tiäll haar slagit neer/
  Owett och groofhet man eij seer.

9.

Till roo du wåra tanckar böijer/
Som wist thed högsta goda är.

[ 26–27 ]

Alt hierte-gnaag ur wägen röijer/
  Som arga sinnen möta plär.
  Du äst thed starka wärldens band/
  Som sammen-håller folk och land.

10.

Omsicktigheten af dig läres/
  Råd blijr din såta föllie-slag:
Förfarenheeten af dig näres/
  Som bättrar dömet dag från dag:
  Til thess thet fast i sanning står/
  Thed onda flyr/ thed goda får.

11.

Skönheeten snart sitt wörde miste/
  All' ögons strålar woordo stumm:
Hwad gåfwor är snart ingen wiste/
  Män får man Kärlek lijte rum:
  Som blixt och åskia genom slår/
  Slijk krafft du ginast känna får.

12.

Du gör at Folk hvar-andra möta
  Med hiertefrögdig höflighet;
Du gör at wänner trohet sköta/
  I alsomstörsta liuflighet.
  Stygg' ord ock wärck/ fuult samwets solk/
  Du lemnar kölds och mörksens Folk.

13.

All werdsens Sorg du underkufwar/
  Uti dig sielfwan wederqwäckt;
Hwad ampert är/ du oss förliufwar/
  In til wår siste ande-dräckt:
  Du swalkar hettand' hierte-glöd/
  Gieer Sinnes-roo i kroppens död.

14.

Dens Blod som du haar öfwergifwit/
Är i sitt lijf fast wärr' än död;

[ 28–29 ]

Tu onskan haar från honom drifwit/
  All dygde-lust/ wårt Sinne-bröd:
  Han är sig sielf en plåge-stad/
  Hans werld ett långligt Sorge-bad.

15.

För-rottnelsen du ewigt tråszar/
  Din är och blijr ju Segren än:
Hwad Tijd och ålder sönder-kråszar/
  Hoop-samlar du til lijfs igän.
  Hwad jordiskt är/ til jord förgås/
  Af Kärlek åter wederfås.

16.

När iag en ting mig föör til sinnes/
  En nyck mitt Hierta sätter ann:
At intet gott i werlden finnes/
  Som någorleds ju skada kan.
  Ju hög'r en ting af wärde är/
  Ju större Last thesz miszbruk bär.

17.

I Soolen är ju Elden fijner/
  I jorden är han jord-bemängd;
I Gudi sielf reen kärleek skijner/
  I syndigt Hierta är han wrängd.
  Dock om Förnufft osz råda får/
  Blijr osz en stadig kärleks wåår.

18.

Ty älskom nu hwart redligt Sinne/
Thet wackert gott och ährbart är:
Haat/ Af-und/ ondska/ Sorg förswinne/
  Som Blood och Mood förtära plär.
  Så får wår hiertan sannas wijd/
  At wår Tijd är en gyllen Tijd.