Odæ Sveticæ (1674)/VII. Ächtastånds-Prijs
| ← VI. Kärleks-prijs |
|
VIII. Til en ung sielf-klook → |
En trogen wänskaps liuflighet/
Jag rätt wijd intet lijkna weet:
Om nu den fins i Ächtastand/
Hwad hiertli-liufligt hierte-band!
Hur fåfängt är alt hwad mäd ifwer I Mänsklig' Hiertan effterstå; Där Tijd ock Lycka dock kullrijfwer/ Alt hwad Ehr hog sig fäster på: En trogen wänn ock roligt Sinn/ Är aldrastörsta Skatten min.
En Kunglig Spijra kan snart wändas/
Uti en ringa Heerde-staaf.
Ährgirigheet kan aldrig ändas/
Förr än hon tränges need i graaf.
En trogen wänn och roligt sinn/
Blijr aldrastörsta ähran min.
Gullboijor meer än dyrt den köper/
Som sig til träl åt Mammon gieer;
Wällust som snarast fram-omlöper/
Som Blixten flyr/ och är eij meer:
En trogen Wän och roligt Sinn/
Är aldrastörsta Lusten min.
The Konst-wärck som Naturen påcka/
Är een skeenfager ögnefrögd:
De måste sig för Tiden båcka/
Och lemna hiertat ringa nögd!
En trogen wänn och roligt Sinn/
Taar tijden aldrig ur mitt Minn.
När iag mijn Sinnen widt utsänder/
At hämta til Förnufftet fram;
Hwad werlden täckligt före-wänder
Af alt sitt sminka' gods och kram:
En trogen wän och roligt Sinn
Blijr billigt största skatten min.
När iag min hog än längre föllier/
Hwar mig min Skatt blir uppenbaar;
På twiflans Haaf bland många böllior/
Min styrsel Himlen på sig taar;
Och förer til din blijda strand/
Du heder-wärde Äckta-stand.
Då iag orörligt huus mig bygger/
På Dygd och Trooheets fasta grund:
För all hog-rettnings anfall trygger/
Eij acktar All-mans marga fund;
Eij af-unds onske-fulla tand:
Ty prijsar iag mitt äckta-stand.
Är iag eij rijk af gyllne stycker
Som floo'n Pactólus gull-sand bär:
Mig Himlen med sin Nåd besmycker/
Och mig min deel med roo beskär.
Gott nöije är min gyllen sand/
Ty prijsar iag mitt Äckta-stand.
Naturen all will thed bejaka/
At ensamt lefwa ledsamt är:
Den minsta fogel haar sin Maka/
Den han för andra håller kär.
Alt hvad som hafwer lijf och and/
Med mig thed prijsa Äckta-stand.
Om sorge-moln mig stundom drifwer/
(Som Lufften altijd klaar eij står;)
En gång thed Soolen sönder-rifwer/
När Gud så will thed öfwer-går:
I medler tijd hans Nådes-brand/
Mig lijsar i mitt æckta-stand.
Sool-blomman rörd af Kärleks minne/
Sig skickar effter Soolen sin:
Altså ock iag med ährsamt Sinne/
Skal gå tilhanda wännen min.
Gott hiertelaag är ju thed band/
Som gör thäd rätte æckta-stand.
Hwad lust at sij/ när Kärlek drifwer
Den råda bör/ sig giee til träl!
När i twå Makars Kroppar blifwer/
En innerlig för-eenad Siäl!
En är dens andras högra hand:
O Himmels-liufwe æckta-stand!
Ack at! män thet står eij at önska/
Dy grymma död skull borto blij;
Dock skal i ewig tijder grönska
Min wänn hoos mig/ ditt wälde frij:
Så segrar öfwer mackten din/
En trogen Wänn ock roligt Sinn.