Svenska Parnassen/II/Hedvig Charlotta Nordenflycht
| ← Titel och innehåll |
|
Ode öfver Exodus → |
| Ur Svenska parnassen, band II s. 3–10 av Ernst Meyer från 1889. På Wikipedia finns en artikel om Hedvig Charlotta Nordenflycht. |
Bredvid Dalins vittra skola uppväxte vid midten af 1700-talet en annan krets af skalder, hvilka samlades omkring den begåfvade, genom sitt romantiska lif och sina dikter lika minnesvärda skaldinnan fru Nordenflycht. Dit hörde, utom åtskilliga mindre betydande författare, de snillrike diktarne Creutz och Gyllenborg, och jemte desse kan fru Nordenflycht genom sin förkärlek för den franska vitterheten anses som grundläggarinna till den poesi, som nådde höjden af sin blomstring först under ett följande tidehvarf.
Fru Nordenflychts lefnadssaga är en skaldinnas. Med en karakter känslofull ända till passion, med en vetgirighet, som vid de trånga gränser, den tiden satte för qvinnans bildning, endast i ringa mon kunde och fick tillfredsställas, och med ett sinne, som sällan belåtet med det närvarande sökte sin näring i lösningen af det fördoldas gåtor, i mystiskt filosofiska och teologiska skrifter, kunde hon aldrig ernå någon stadigvarande lycka. Dertill kommo sorgliga yttre omständigheter, förlusten af dem hon mest älskade jemte oupphörliga smärre missöden och vedervärdigheter. Hos en så rikt utrustad och känslig natur som hennes blefvo dessa olyckor dubbelt smärtsamma, och vid jemförelsevis unga år slöt hon sin oroliga och skickelsedigra lefnad genom en sorglig, måhända våldsam, död.
Sin ungdom beskrifver fru Nordenflycht sjelf i ett bref till kanslirådet v. Stiernman, hvilken 1745 anhållit om hennes biografi för att låta införa den i en tillärnad »Beskrifning om svenska lärda fruntimmer». Detta meddelande jemte hennes vän Fischerströms lefnadsteckning äro de förnämsta källor, ur hvilka hennes biografer hemtat sina uppgifter rörande hennes tidigare lefnadsår, under det Gyllenborgs sjelfbiografi (se nedan) lemnar åtskilliga värdefulla upplysningar om de sista tio åren af hennes lif.
Hedvig Charlotta Nordenflycht var dotter af kamreraren Anders Nordbohm, adlad Nordenflycht, och Christina Rosin. Hon föddes den 28 November 1718 i Stockholm. Vid fyra års ålder begynte hon lära läsa och kunde redan inom ett år flytande läsa innantill. Af sin yngre broders informator inhemtade hon vid tidiga år de första grunderna i tyska och latin. Redan under sin barndom visade hon stor lust och fallenhet för läsning, men hennes moder, som fann studier onödiga och af föga värde för en flicka, sökte på allt sätt hindra hennes böjelse för bokligt arbete för att i stället hålla henne till qvinliga slöjder, såsom söm, spånad, ritning m. m., göromål för hvilka hon dock visade föga hog, och i hvilka hon, såsom hon sjelf förklarar, gjorde ringa framsteg: »Emedan jag vid bågen och knyppeldynan alltid var försedd med en bok under förklädet, den jag, så snart min läromästarinna vände sig bort, i stället använde tiden på, vann jag icke mycket beröm af henne: tvärtom, man förundrade sig, att ett barn, som i andra mål tycktes äga qvickhet, var så långsam och litet fallen för de sysslor, som höllos för nödvändigast». Emellertid visade sig hennes läslust obetvinglig, och då föräldrarne 1730 bosatte sig på landet lemnades henne frihet att efter eget behag inrätta sitt arbete. Hon begynte då att på egen hand taga itu med ganska svårlästa böcker, mest af filosofiskt innehåll, och samtidigt pröfva sina krafter i diktning. Ett litet qväde, Högsta nöje att lära känna och älska Skaparen, skrifvet vid denna tid, har i omarbetadt skick influtit i en af hennes senare diktsamlingar och utvisar, såsom hon sjelf säger, »menniskans tillstånd, då hon först börjar tänka».
De djupsinniga böcker, som hon i sin barnsliga vetgirighet och reflexionslust tagit sig före att forska i, kunde lätt hafva slutat med att förvrida hennes lilla hufvud, och hon klagar sjelf att de, i stället för att öfvertyga henne om något visst, lemnade efter sig tvifvel i sinnet och en ny trängtan att finna sanningen, och att hon med denna lektyr lätt kunnat blifva en »sceptica». Det var under sådana förhållanden en lycka för henne, att hon gjorde bekantskap med en man, som i alla afseenden var lämplig att blifva hennes ledare, och hvilken kom att utöfva det mest bestämmande inflytande på henne under ungdomsåren. Denne var Johan Tideman, en broder till hennes förre lärare. Han var mekanikus, hade studerat under den berömde Polhem och kom nu ut till Nordenflychts landtgods för att biträda den yngre brodern vid anläggandet af manufakturier. Föröfrigt var han en man, som pröfvat skiftande öden och med en rik lifserfarenhet förenade ett redligt hjerta, en mogen omdömesförmåga och en icke ringa beläsenhet. Genom dessa egenskaper vann han snart den unga flickans förtroende och blef för henne en vän, som genom sina resonnemanger och lärdomar upplyste hennes förstånd och återgaf hennes själ dess jemvigt. Detta förhållande mellan de båda fortfor dock icke länge. I Juni 1734 dog fadern, och då han trott sig finna något mera än vänskap i sin dotters och Tidemans förhållande, uttalade han på dödsbädden den önskan, att de skulle gifta sig med hvarandra. Denna önskan var dock ingalunda välkommen för den unga flickan. Som umgängesvän hade hon satt högt värde på Tideman, och af deras inbördes samtal hade hon haft mycken nytta och tillfredsställelse, men att gifta sig med en man, hvilken som han var ful, ofärdig och dessutom föga soignerad i sin klädsel, derpå hade hon sannerligen aldrig tänkt. »Såsom filosof», säger hon, »var han mig kär att höra, men som fästman odräglig att se. Hans ansigte var icke så obehagligt, emedan hans fysionomi var mycket ren; men ett olyckligt fall, som tillskyndat honom en knyla på ryggen, hans torra åtbörder och släta drägt, voro inga medel att uppväcka tycke hos ett femton års fruntimmer.»
Emellertid visade Tideman, som uppriktigt älskade henne, så mycken ömhet och välvilja samt tillika så stor finkänslighet och tillbakadragenhet, att han uppväckte hennes medlidande, så att hon slutligen »af kärlek till vishet och dygd så väl som lydnad för sin faders yttersta vilja» beslöt sig för att »öfvervinna de hinder, som ungdomstycket kastade i vägen» och räckte honom sin hand. De själsstrider hon dervid genomkämpade hade dock varit starka nog att för en kort tid nedlägga henne på sjukbädden.
Förbindelsen med Tideman blef dock af kort varaktighet, ty denne, som alltid haft en svag helsa och en sjuklig kropp, insjuknade två år derefter och afled efter ett års lidanden, under hvilka han varit ständigt sängliggande och med ömhet vårdats af sin trolofvade (1737).
Oaktadt det fullkomligt lidelsefria förhållandet mellan Tideman och fröken Nordenfiycht sörjde hon honom dock uppriktigt vid hans död. Då han nu icke mera fans till, framträdde för hennes fantasi hela hans ädla uppoffrande vänskap, under det hon glömde sin motvilja mot en äktenskaplig förening med honom, och hon plågade sig med sjelfförebråelser att ej tillräckligt hafva uppskattat denne man, som dock varit så mycket för henne.
Ungefär ett år efter Tidemans död förde ödet henne tillsammans med en man, som på hennes framtid kom att utöfva ett ännu större inflytande än denne. Då hon under sina läroår, oaktadt mångsidiga studier, försummat det franska språket, som vid denna tid betraktades såsom en nödvändig förutsättning för bildning och literaturkännedom, beslöt hon att genom ett grundligt studium af detta språk inhemta det försummade. Till detta ändamål anmodade hon sin slägting och intime vän, akademisekreteraren Klingenberg, som en tid undervisat henne deri, men nu genom sin afresa till Upsala ej längre kunde fortsätta dessa lektioner, att skaffa henne en lärare. Valet föll på en prest vid namn Fabricius, förut anstäld vid franska församlingen i Stockholm. Denne var en man af lyckliga naturgåfvor, ett fördelaktigt utseende samt vidsträckta kunskaper; äfven inom diktningen hade han med framgång försökt sig, hvarpå åtskilliga prof bevaras i den samling, benämnd »Amaranther», som fru Nordenflycht utgaf efter hans död. Ett ömmare förhållande utbildade sig snart mellan lärare och elev, och efter ett års tid gaf hon honom sin hand och sitt hjerta. Hennes slägtingar, stolte öfver sitt nyförvärfvade adelsskap, ville emellertid ej veta af denna förbindelse med en ofrälse, och i fyra år måste de unga tu bida, innan de genom den slägtings bortresa, som företrädesvis motarbetat deras förening, ändtligen 1743 kunde träda i brudstol. Samma år flyttade de till Karlskrona, der Fabricius utnämnts till amiralitetspastor.
Denna den lyckligaste tid i fru Nordenflychts lif blef ej heller den långvarig, ty redan i slutet af året insjuknade mannen och dog efter 9 dagar. Detta var ett hårdt slag. Efter lång och hopplös väntan hade hon ändtligen nått det efterlängtade målet, och knappt hunnen dit, hade hon åter förlorat det käraste hon ägde. Man kan lätt förstå hennes gränslösa förtviflan, hvilken åter nedlade henne på sjukbädden, och under 11 veckors tid sväfvade hon mellan lif och död. Tillfrisknad återvände hon till hufvudstaden, men den djupa sorgen öfver den lidna förlusten samt en försvagad och efter denna tid aldrig- fullständigt återvunnen helsa framkallade hos henne en leda vid lifvet, som snart förmådde henne att utbyta hufvudstadens buller mot landsbygdens enslighet. Det var ett litet torp på Lidingön, som hon utvalde till sin vistelseort, och der hon inrättade sin enkla boning. Här egnade hon sin tid åt poesien och utgaf en diktsamling Den sörjande Turturdufvan (1743). Fortfarande hemsökt af kroppsliga lidanden, måste hon efter ett års förlopp begifva sig till staden för att söka läkarhjelp. Emellertid hade hennes första diktsamling haft framgång, och hon fortsatte nu i Stockholm sin poetiska verksamhet. Utom en mängd religiösa dikter, visor och qväden, lefnadsbeskrifningar, romaner och öfversättningar, af hvilka flera numera äro förlorade, utgaf hon med korta mellantider en poetisk årsskrift Qvinligt tankespel af en Herdinna i Norden (1744—50), Tankar om Skaldekonstens nytta (1744) och en fosterländsk glädjedikt i 5 sånger, Det frälsta Svea (1746). »Panegyriska skrifter har jag svårast att skrifva, bekänner hon helt naivt i sin sjelfbiografi. Detta hindrade henne dock ej från att författa åtskilliga sådana och att äfven genom poetiska böneskrifter förskaffa sig det statsanslag af 600 dlr s.-m., hvilket tillerkändes henne af riksens ständer 1752 och utgjorde en välkommen tillökning i hennes små och af tillfälliga missöden svårt medtagna tillgångar.
Det rykte fru Nordenflvcht ernått genom sina dikter lockade många af samtidens författare att söka hennes umgänge. I det literära ordenssamfund, som under namn af »Tankebyggarorden» 1753 stiftades af kongl. sekreteraren i utrikesdepartementet Ekleff, ingick hon under namn af Uranie såsom dess förnämsta medlem, och deri deltogo jemte henne bland andre de unge skalderne Creutz och Gyllenborg. De båda sistnämnde jemte några få andre föredrogo snart att i en mindre krets med fru Nordenflycht som medelpunkt samlas för att obesvärade af ordensregler i ett mera förtroligt umgänge utbyta tankar och meddela hvarandra sina dikter. Gyllenborg skildrar i sin lefnadsteckning dessa små literära konferenser. »Våra sammankomster hos Aspasie (fru N.) slutade merendels med en super, der hon visade sig lika behaglig, som hon varit vid skrifbordet, alltid intagande sitt rätta ställe, hvarheldst man kunde finna henne. Timmarne försvunno under ett roligt skämt och infall, som icke voro studerade.» »Vi ansågo hvarandras foster likasom våra egna, logo åt våra misstag och voro de första som erkände dem. Rättelsen meddelades utan högmod och antogs med nöje utan förödmjukande.»
Genom skaldevännernas inflytande hade äfven arten af fru Nordenflychts poesi undergått en märkbar förändring. Hon hade börjat sin skaldebana i de gamla karolinske poeternas stil, med tillfällighetsvers i Runii, Lucidors och Rudéens maner och sedermera utvecklat sin diktning, under påverkning synnerligast af den känslofulle Frese, till en hög grad af melodisk skönhet, enkel, graciös och tillika nationell. Efter sitt sammanträffande med Creutz och Gyllenborg vänder hon sig i likhet med dem hufvudsakligen till den franska vitterheten och antager ett mera retoriskt manér, på samma gång hon visserligen gör stora framsteg i versifikationens ledighet och korrekthet. Under det visan och idyllen förut varit hennes älsklingsformer, griper hon sig nu an med större ämnen och vidlyftigare kompositioner. Så framkom i täflan med Gyllenborg hennes stora men torra dikt om tåget öfver Bält: Försök till en Caroliade, vidare Fruentimrets Försvar, Ode Öfver Konung Carl XII:s seger, då han gick öfver Dunaströmmen, Till Storfursten Paul Petrowitz m. fl., hvilka finnas införda i de af de 3 skalderna utgifna Vitterhetsarbeten och sedermera i hennes Utvalda arbeten. Det har ofta blifvit ifrågasatt, huruvida skaldinnan i och genom det sista skedet af sin poetiska utveckling gjort något verkligt framsteg. Oss förefaller det, som de oförnekliga formella framstegen i de senare diktverken ej motsvarades af innehållets poetiska värde, och att många af de smådikter, som skrefvos under den förflutna perioden, öfverträffa hennes senare mera braskande arbeten.
Under sina senare år hade skaldinnan åter utvalt landsbygden till sin stadigvarande vistelseort. Något af de första åren af 60-talet hade hon arrenderat ett litet landställe, beläget vid Mälaren under herresätet Skokloster, i hopp om att der i lugn och ro få framlefva sina dagar fjerran från det bullrande Stockholmslifvet. Denna förhoppning gick dock ej i uppfyllelse. Hennes sista lefnadsöden äro förknippade med en ny kärlekshistoria, till sina följder än mera olycksdiger än de föregående och säkerligen en medverkande orsak till hennes död. En ung man vid namn Fischerström, äfven han författare och vitterhetsälskare, hade tillhört Tankebyggarorden och sedermera fru Nordenflychts enskilda krets. Ehuru öfver 40 år hade hon med sitt passionerade lynne fattat en häftig och lidelsefull kärlek till den då 25-årige mannen. Han å sin sida tyckes aldrig hafva betraktat sin ställning till henne annat än som ett förhållande af tillgifvenhet och vördnad för den snillrika qvinnan och den välvilliga beskyddarinnan. Vid ett tillfälle då Fischerström utan att ana hennes passion inför henne yppade sin böjelse för en annan qvinna, skall hon hafva gifvit utbrott åt sina känslor. Ett bref, i hvilket hon på det mest lidelsefulla sätt förklarar honom sin kärlek, bestyrker tillfullo hennes sinnesförfattning gentemot honom. Att denna obesvarade passion gaf anledning till hennes död, är mer än sannolikt; huru åter dervid tillgick, är ej fullt klart. Gyllenborg i sin sjelfbiografi antyder, att hon efter en häftig scen med föremålet för Fischerströms böjelse insjuknat af grämelse och kort derefter aflidit: Ficherström sjelf, som beskrifvit hennes lefnad, berättar, naturligtvis utan att omnämna något kärleksförhållande, att hon dött af vattusot. En tradition, som bestyrkes af en skriftlig, möjligen samtidig relation, befintlig på Upsala bibliotek, uppgifver deremot, att hon i förtviflan öfver sin obesvarade kärlek gjort försök att kasta sig i vattnet, men i tid hejdats och återförts, samt derigenom ådragit sig en förkylning, som ändade hennes lif. Tillräckliga skäl att antaga det så tillgått finnas dock ej. Den 29 Juni 1763 var hennes dödsdag och den 3 Juli begrofs hon i Skoklosters kyrka.
Fru Nordenflychts sorgliga slut har bidragit att kasta ett egendomligt, äfventyrligt skimmer öfver hennes lefnadssaga. Af de närmast efterföljande generationerna blef hon mycket olika bedömd. Somlige, synnerligen de qvarlefvande af hennes umgängeskrets, höllo hennes minne kärt och kände medlidande med hennes olyckor; andre, såsom den store Kellgren, skydde ej att angripa henne med löjets vapen.
Som skaldinna var hon högt uppburen af sin samtid. Hennes dikter voro ej allenast kända och spridda i vårt land; äfven till utlandet trängde hennes rykte. Hennes och hennes vänners skaldskap banade, såsom ofvan påpekats, vägen för de gustavianska skaldernas verksamhet, men uppskattades dock föga under den följande perioden; det har varit vår tid förbehållet att inse hennes betydelse och hennes storhet.