Ode till Naturen
| ← Menniskans Nöjen och Elände |
|
Vinterqväde → |
| Ur Svenska parnassen, band II, sid. 171–174 av Ernst Meyer från 1889. |
Ode till Naturen.
Natur, du dolda kraft! dig helgas dessa qväden:
Du har mitt hjerta fylt, du har min stämma väckt.
Med offer för er mor, I årets tider! träden
I hennes skilda drägt.
Hon i er alla käns, hon blott sin målning skiftar:
Hon är af våren prydd, af sommarn kungligt klädd;
Än bär hon höstens frukt och än sitt läger stiftar
I vinterns djupa bädd.
Hon i den enas famn den andras början danar
Och tyst och hemlig är och långsam i sin gång.
Men på sin skådeplats, när tiden henne manar,
Hon bryter alla tvång.
Af frö, som inom frö i massan inneslutes,
Hon sig försäkrad ser mot undergång och fall.
Ett för det andra flyr, som fram i dagen skjutes
Af det som följa skall.
Det som vi kalla död, hvars rätta namn oss felar,
Är ett och samma lif, som har sitt rum förbytt,
Ett ljus som aldrig släcks, men ständigt sig fördelar,
Att tända sig på nytt.
Omäteliga kraft! som verlden återföder
Af hennes strödda mull, som har förvandlat sig,
Som riktas af förlust och skapnader föröder,
Men bibehåller dig;
Hvad är du? Jag dig ser försedd med evig styrka
Och frågar hvad du är. — I varelsernas band
Hvem röjer ej en Gud? I dig vi honom dyrka,
Du verkan af hans hand!
I din varaktighet jag dig med undran prisar,
Gudomeliga eld! — men jag er skilja kan.
Ombytliga natur! hvart ögonblick bevisar,
Att du är icke Han.
Du är det återsken, som honom uppenbarar,
Af sin oändlighet från oss för vida skild.
För ögon som dig se hans aftryck du bevarar
Och lyser af hans bild.
För den fåkunnige din varelse du döljer
Och går med solen opp och går med solen ner.
Med bindeln för sin syn han kedjan slafviskt följer
Och ej dess lagar ser.
En halflärds falska vett på verldens tron dig målar
Som ödets blinda gud och böjer knä för dig.
Hvad är då denna hamn, som sprider gudastrålar
Och sjelf ej känner sig?
Du snillets gudason! som offrar dina stunder
Uti naturens tjenst att vörda hennes spår,
Att läsa hennes bok och känna hennes under
Du nya ögon får.
För dig hon öppnad är, du hennes ordning följer
Till gränsen af det mål hon för vårt öga satt,
Och i det dystra moln, der hon sitt ursprung döljer,
Du vördar hennes natt.
Men i en blottad rymd, hvars rikedom du skattar,
Du sprider nya ljus, ej någon fördoms träl.
Din tanke vidgas ut och verldens omkrets fattar,
Som rymmes i din själ.
Än himlens höga ljus dig lik en Newton kröna;
Du stiftar deras lopp med dragningskraftens lag.
Än du med Buffon går att jordens skiften röna
Ifrån dess första dag.
Än dig till Jofurs tron Franklin vid handen leder,
Der han ur örnens klor har dundrets viggar ryckt.
Än du i själens djup med Locke dig tränger neder
Till tankens första flygt.
Du endast mäktig är att stiga i det höga
Och helgedomen nå, der sig naturen stängt.
Åt mig, att henne se, i stället för ditt öga
Har hon ett hjerta skänkt.
Ett medfödt verldsförakt, en afsky för att trängas
På lyckans skådeban, der hopen skockar sig.
En smak för enslighet, att fjerran utestängas
Från arga dårars krig.
Hvad gudar i mitt tjäll min enslighet förnöjde!
Etyden, sanningen och framför allt den gud,
Hvars spel Olympen rör; men snart jag äfven röjde
En tomhet i hans ljud.
Jag skilde mig vid allt. — Natur! jag i ditt sköte
Den första sällhet rönt, som himlen mig beskärt.
Du förde mig på nytt i mina gudars möte,
Som blef mig dubbelt kärt.
Hvar råkade jag dig? I filosofens hydda
Har jag dig mulen sett och vanstäld i palats.
Än saknade den gud, som skulle mig beskydda,
Sin rätta skådeplats.
Min oro bröt sig lös ur städers trånga näste,
Och vid mitt första steg jag i ditt tempel var.
Dess altare vår jord, dess tak var himlens fäste
Och du mitt gudasvar.
Jag andades en luft, som lif och styrka närde,
Jag hörde hjertats språk och älskade din lag.
Ibland ett menlöst folk jag såg mitt slägtes värde
I dina första drag.
Förnöjd jag märkte då hvad orätt jag dig gjorde,
När jag det höga sökt, der du ej ägde del;
Och att jag till ditt lof min sångmö helga borde,
Att bättra hennes fel.
Af falska dygders sken hos lyckans stolta söner
En skald med eldadt bröst förvillas mången gång,
Men snart bedrägerit med stilla sinnen röner
Och rodnar för sin sång.
Afgudadyrkare! hvad vänten I for ära?
Vid foten af er gud ert rökverk sig förtär;
Natur och sanning blott den ädla låga nära,
Hvars klarhet evig är.
Frid! oskuld! utom er hvad kan vår åtrå mätta?
Hvad nöje är väl rent och köpes utan qval?
Till er jag flyktat har, att lifvets sorger lätta,
Och glädt mig åt mitt val.
Jag i ert sälla skygd naturens enfald prisat;
Hon har min lyra stämt och tecknat mina slag.
Hon af en årstid klädd mig alla gånger visat
Förnyade behag.
»Gå ej», har hon mig sagt, »att konstens prål mig läna
»Och tränga färger hop, som strida mot hvarann.
»Låt min förklädda bild till fåfäng prydnad tjena,
»Der jag ej kännas kan.
»Det i din landsbygd är jag älskar innefattas
»Bland stilla tidsfördrif uti en menlös prakt.
»Var i din teckning sann och märk, när snillet mattas,
»Att du för mycket sagt.
»Var laggrann utan tvång, jag vill med lätthet röras.
»Låt ögat leda dig och se mig som jag är.
(Hon skänkte mig en blick) »Låt nu din stämma höras!
»Jag ser dig rörd och kär.»