Vinterqväde

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Vinterqväde
av Gustaf Fredrik Gyllenborg
Ur Svenska parnassen, band II, s. 174–184 av Ernst Meyer från 1889. Dikten anses var ett svar på Creutz' Sommarqväde,


[ 174 ]

Vinterqväde.

Du får då, landtbygd! åter hysa
Din fosterson och gamla vän.
Nu dina täcka gömmen frysa,
Men dina nöjen trifvas än.
Du redan mig din frihet lemnar,
Än mer, du mig en vällust ämnar,

[ 175 ]

Som sjelfva sommarn okänd är.
Hvar årstid dina hyddor gläder,
I en förnyad prakt sig kläder
Och offer i ditt sköte bär.

Du, som din svenska merg försvagar
I södra länders veklighet,
Du öfver nordens vintrar klagar
Och ej din himmels förmon vet.
Dess rena köld oss helsan delar,
Och vädret, som kring fälten spelar,
Förfriskar både luft och blod,
Det snällt i sunda ådror rinner,
I muntra ögon styrkan brinner
Och vittnar om behjertadt mod.

Af denna luft och styrka närde,
De forne göter ammats opp,
Som under denna himmel lärde
Att fylla ärans högsta lopp.
Med frihetsandan ifrån norden
De kufvat enväld, hämnat jorden,
När Rom dess stolta drottning var,
Men sig i lustans armar söfde,
En myndig styrsel sjelf behöfde
Och ok af raska händer bar.

Du land, som varit hjeltars moder,
Blif aldrig trälars usla bo.
Den dygd, dig vunnit ärestoder,
Låt evigt i ditt sköte gro.
Än bör du verlden dygder lära;
Låt fosterbrödratro och ära
I helgd hos svenska hjertan bli.
Dens namn låt evigt mörker gömma,
Som född i Sverge vågar glömma
Sig vara född att lefva fri.

Jag andas frihet i ett läger,
Der om min tid jag ensam rår,
Der jag mig sjelf, min tanke äger
Och mina nöjen idka får.

[ 176 ]

De köpas ej med andras möda
Och tarfva endast för sin föda
Det öga jag naturen ger.
Jag hennes bild i skuggan följer
Och gudatycket, som hon höljer,
I nya strålar åter ser.

Mitt öga villas i en öken,
Der hösten jordens yta dränkt
Och mellan storm och djupa töcken
Naturen i sin dvala sänkt.
Än nalkas mera mörka tider,
Den snö, som nordans anda sprider,
Har afskilt verlden från min syn.
Att mig mot vinterns anfall skydda
Är jag begrafven i min hydda
Inunder fall af frusna skyn.

Men nordan sina vingar sänker;
Min nakna torfva vinterklädd
I dagens ljus försilfrad blänker
Och yfves af sin hvita bädd.
Vid strålars glinder på dess yta
Jag drifvan ser i tårar flyta
Och nya floder hota mig.
En lycklig frost dem sammantvingar,
Den klara is på fälten bringar,
Der jord och himmel spegla sig.

Ej mer de grymma böljor rasa,
Den vilda styrkan fängslad är.
Du haf! de lätta seglens fasa,
De tyngsta bördor tåligt bär.
Förgäfves du mot kölden stretar
Och dina hätska vågor retar,
De stelna midt i deras lopp.
Du tyst och spak i bojan hvilar,
Och sjelfva nordans skarpa ilar
Ej väcka dig ur dvalan opp.

Dig redan djerfva fålen trampar,
Som på din rygg sig skyndar fram;

[ 177 ]

Han ilsken först mot marken stampar
Då luften fylls af fruset dam.
Men snart han ned mot isen hastar,
Hur lätt han blanka föttren kastar!
Hur stolt han prydda betslet rör!
En hastig takt af bjellror klingar,
Som bergens frusna genljud tvingar
Och våta Necken häpen gör.

En skönhet sig i slädan hvilar
Och sig åt älskarns vård betror,
Som lik den stolta örnen ilar,
När dufvan fångas i hans klor.
Från vittnen skild, som gjort hans plåga,
Han yttrar högt sin ömma låga
I trots af alla stränga bud.
Den blyga nymfen låts ej höra,
Men af en hufva hvilket öra
Kan täppas för ett älskadt ljud?

En ledig töm i älskarns händer
Ej mer af fålen vördad är,
Men frågar man, hvarthän det länder,
När den är med, som man har kär?
Ett lyckligt par sig blott betraktar,
Ej bråda djup, ej höjder aktar,
Der slädan som en ljungeld far.
I drifvan ändtligt båda hvälfva,
Men förr än nymfen hunnit skälfva,
Ett famntag henne räddat har.

Se, fram på detta vida hala,
Hvad för en snäll och dristig fart!
Se, hur de yra gossar skala!
Här röjer sig en kittslig art:
En fram om skaran söker hinna,
Han på sin skridsko tycks försvinna,
Men halkar midt i loppet kull.
Hans ofärd andra segren gifver,
Man gäck med fallna hjelten drifver,
Och stranden blir af löje full.

[ 178 ]

Nu modet hos de äldre jäser,
Den krama snö i händren trycks,
I vädret lätta kulan hväser,
Af hastig fart till målet rycks.
Här, af en pilt, som söker hämnas,
Åt täflarns panna bollen ämnas
Och slås med ifrig uppsyn till.
Der, flickan står i mjugg och tittar,
Om hennes boll det hjertat hittar,
Som hon så gerna såra vill.

Nu bonden färdas, hvilken skara!
På vinterns bädd, hvad slipad stig!
Se, främling, huru lätt vi fara,
När du i leran släpar dig.
Hvad muntra ljud på fältet höras,
Der varor fram och åter föras
Och vexlas mellan stad och land.
Allt Sverge som en myrstack vimlar
Och råkas under nya himlar
Med bröst mot bröst och hand i hand.

Ett skepp af vind i seglen hastadt
Så fort ej vågen genomskär
Som lappen, när han akjan lastat
Och som en ljungeld föres der.
På drifvan, som af kölen plöjes,
Hans snabba ren af pilen röjes
Och syns i en bevingad flygt
Än sig till björnens ide sträcka
Och än de branta klippor räcka,
Der falken har sitt näste byggt.
 
När snön i skyfall vägen höljer,
Der hästarne begrafna bli,
Och drifvan oss för dagen döljer,
Norrlänningar, hur färdens I?
Med väpnad fot och armars åror
Er skida går med långa fåror
På fjellets rygg ur djupet opp.
Hon under vädrens vilda yra
Förmår er lätta kosa styra
Och trampar molnen i sitt lopp.

[ 179 ]

Jag målar er, I stilla länder,
Der verldens äldsta spår jag ser.
Mot våld af lystna menskohänder
Har polens granskap skyddat er.
Se’n konsten segrat öfver jorden,
Naturen, bannlyst, högst i norden
Ännu en älskad fristad har.
Af sjöar, strömmar, fält och lunder
En skiftad målning alla stunder
Vårt öga med beundran drar.
 
Sitt välde vintern fåfängt stiftar
Och öfvar ut sin stränga makt,
Sin skådeplats naturen skiftar
Emellan bergens vilda prakt.
Här alstrar hennes brutna hvila
De stormar, som kring jorden ila,
Hvars yta käns ej mer igen;
Och här hon andas i de strömmar,
Som rusa ner med lösta tömmar,
Att vittna det hon lefver än.

Med bäfvan jag de rum besöker,
Der hon sin dolda verkstad har,
Och flodens dimma kring mig röker,
I det hans fängsel öppnadt var.
Ur is och snö, som hjessan hölja,
Hans silfvervågor trappvis skölja
En klippa, som till molnen går.
Jag skyndar öfver svall och hällar
Och mellan brott af hvita fjällar
Cyklopers svarta läger når.

Hvad dån af vädrens skarpa läte,
Af strömmars fall och tordöns slag,
I vinterns famn och djupa säte
Hvad lågor födas natt och dag!
Här odlas Sverges guld och styrka,
Det jern en svensk är född att yrka,
Som väpnat oss mot tyranni,
Vårt rykte fört i andra länder.
Ack, måtte det i svenska händer
Som fordom, evigt vördadt bli!

[ 180 ]

Mitt öga in i skogen bryter,
Som, fast af hvita tält betäckt,
Ännu af sommarns målning skryter
Uti sin evigt gröna drägt.
Hvad hugg dess tysta boning skakar!
En reslig tall vid roten brakar,
Och jorden darrar vid hans fall.
Han måste dö, att sedan äras,
Han får af stolta böljan bäras
Och hamnars prydnad blifva skall.

För dagens ljus härinne döljes
En björn, som i sitt ide väcks.
Han af ett mordeskri förföljes,
Af hundra munnars sorl förskräcks.
Han bister fram på fältet rusar,
Men omges der af vilda busar,
Som törsta efter bjessens blod.
En i sitt gap han redan sugar,
En med sin ram till marken trugar,
Men såras sist af jägarns lod.

En ädel ifver honom bränner,
Han mot sin stolta ovän går,
Sin död han re’n i bröstet känner,
Men krafter af sin plåga får.
Af hämnd hans mörka ögon brinna,
Han i sin död vill segrar vinna
Och få ett hjeltevärdigt slut.
Han vård och skärmar söker tvinga,
Men hvassa spjut hans hjerta stinga,
Der sista ifvern forsar ut.

Hvad krig på närmsta sjö beredes!
Med väpnad hand är böljan väckt:
En not, som under isen ledes,
Har sina vida armar sträckt.
En braxen der förgäfves döljes,
Han ner i lägsta djup förföljes
Och med sitt sällskap fångas opp.
Lik Sparten[1], som gaf aldrig vika,
Han heldre fängslas vill tillika
Än skiljas från sin kära tropp.

[ 181 ]

Nu fram i dagen noten tågar,
Som vatturiket plundrat har,
Men lufts och böljans kyla plågar
Den hand, som tunga nätet drar.
Att värmen väg till fingren leta
Och opp ur friska hjertat reta,
Man händer nu mot händer slår.
Du yngling, mångens afund blifver,
Som eldad af en ljuflig ifver
Din älskarinna värma får.

En yfvig gran ur jorden ryckes
Och släpar der sin fälda topp,
Hans vida rot i vaken tryckes,
Der svenska cedern reses opp.
Med ärestoder isen siras,
I hafvets grottor freden firas,
Dess ungdom, som man gifvit fri
Med böljans slägte oss försonar;
Men hvad en mäktig granne skonar
Skall nya segrars ämne bli.
 
Vår sol i skogen gått att döljas,
Förrän jag dagen ändad tror;
De hvita fälten öfverhöljas
I aftonskuggans glesa flor.
I spåren, som till hyddan leda,
Sitt täcke natten börjar breda,
Der jag om vägen oviss far.
Men nu ett ljus man fjerran skådar,
Och snart en bunden husvakt bådar,
Att skenet ej bedrägligt var.

Jag föres i en landtmans hydda,
Som i palats sig aldrig trängt,
Men glädes att en nödstäld skydda —
För den sin port han aldrig stängt.
I verldens vrå ännu man möter
Hos er, I barn af tappra göter,
Den gästfrihet, de gamles dygd,
Som fåfängt lyser hos den rika,
Men går från hjertat ut tillika
I famnen af vår stilla bygd.

[ 182 ]

En klufven gran här inne sprakar,
Och rummet af dess sken förgylls.
Man sig kring vida spiseln makar,
Med glam och sagor tiden fylls.
En sig en älskad granne väljer,
Och när han hårda björken täljer,
Han hennes namn i virket skär.
En hemlig blick hon honom sänder,
När ullen mellan hennes händer
I hundra lyckor virkad är.

Men ljusen tändas, julen firas
Med sparsam lefnads öfverflöd;
En landtmans bord för vänner siras,
Med dem han delar nöjd sitt bröd.
Kom, matta stadsbo, kom att blandas
Med bygdens folk, om du vill andas
En glädje, okänd i din verld;
Men lemna der ditt falska löje,
Och smitta ej ett menlöst nöje
Med smaken af din tomma flärd.

Den skörd, som varit åkerns heder,
Men under slagan blifvit mjuk,
Man på den hårda tiljan breder
Och dansar på den gula duk.
Än hvarje par sig särskildt svingar,
Än i en ring sig skaran tvingar,
Och än man sväfvar i en rad,
Som sig i hundra hvirflar kröker;
Man spelets ljud med sången öker,
Att göra dansen mera glad.

Af hvad för sken är jag betagen?
Hvad dager går i norden opp?
Hvad låga, kring om polen dragen,
Med färger skiftar nattens lopp?
Vid himlens bryn ett moln sig höjer,
Jag der en flammig båge röjer,
Hvars låga brister häftigt ut;
Strax ser jag hela molnet tändas
Med strålar, som mot strålar vändas
Och kastas liksom blanka spjut.

[ 183 ]

Men snart din fulla prakt du hyser,
Du låga, som min undran väckt.
En krona högst på fästet lyser
Med sken åt alla ändar sträckt[2].
Rubiner och smaragder stråla
Från hennes ring och himlen måla,
Som sig i nattens sköte ser
Med ljusets mantel öfverdragen
Och missnöjd vid en rand af dagen
Sin rika prydnad öfverger.
 
Du glesa sken, som lyser polen
Och syns beströdd med nattens bloss,
Du är en ånga ifrån solen,
Att i dess afstånd tjena oss.
Hvad annat sken kan strålar sprida?
Hvad annat mörkrets makt bestrida?
Hvad annat i en präktig dag
Kan nordens långa natt förbyta,
Med himlabågens färger skryta
Och teckna snön med deras drag?

Med mindre prakt sig månen visar;
Men du, vår trogne ledare!
Hvem ej din stilla klarhet prisar,
Ej fägnas att dig återse?
Vi glömma glindret i det höga
Och finna för ett tröttadt öga
Med glädje fridens bild igen.
Så, när ett hof vår undran mättat,
Vårt hjerta är behagligt lättadt
I hvilans möte hos en vän.
 
Men hvem är den, som ljuset sprider?
Hvem lyser månens mörka kropp?
Det är ej mer än en, som strider
Mot nattens våld och blinda lopp.
En bortgömd sol vår saknad fyller,
I det hon med sin glans förgyller

[ 184 ]

Det klot, som hennes ställe tar,
Men snart sitt eget intet tyder,
Än hvalfvet blott med hornen pryder,
An sig för ögat undandrar.
 
Fly, matta bloss! låt jorden sänkas
I mörkrets famn; min djerfva syn
Skall i ett haf af solar dränkas
I den omäteliga skyn.
Hvi klagar jag, att du dig döljer,
Min Skapare! jag stjernan följer
Till höjden af ditt majestät.
Oändligheten mig omgifver
Och i den skugga synlig blifver,
Der ödet fängslat mina fjät.

Än ville jag en himmel skåda,
Som tanken höga ämnen ger,
Men dvalans tid begynner råda
Och tynger mina ögon ner.
Jag i min lugna hydda hastar,
Mig på det lena dunet kastar,
Der söta hvilan väntar mig.
Det är ej blott när plågor trycka,
Men äfven i den största lycka
En vällust att få glömma sig.




  1. Sparten = spartanen.
  2. Norrskenet i dess största prakt visar sig såsom en krona midt på himmelen.