Odjur, människor och gudar/En farlig granne
| ← Ett fiskafänge |
|
Islossning → |
EN FARLIG GRANNE
Jakten blev alltmera lönande och nöjsam, när våren gav nytt liv åt allting. I morgongryningen var skogen uppfylld av läten, som voro främmande och omöjliga att identifiera för en stadsbo. Orrtuppen spelade och sjöng sin kärlekssång från cederträdens högsta grenar som hyllning till den gråa orrhönan, som gick och krafsade i det fallna lövet på marken. Det var mycket lätt att komma i närheten av denne fullfjädrade Caruso och med ett skott förpassa honom från hans poetiska till mera matnyttiga uppgifter. Det blev en lätt och stilla död för honom, ty han var kär och hörde ingenting. Där skogen var glesare, stredo tjädertupparna med varandra, med sina utbredda, spräckliga vingar, under det att tjäderhönorna kråmade sig i närheten, sträckte på halsarna och snattrade, antagligen något skvaller om sina kämpande älskare, som de följde med beundrande blickar. Längre bort hördes hjortarna kalla på varandra med sträva och djupa läten, men ändock fulla av ömhet och kärlek, under det att från klippbranterna högre upp kommo stenbockens korta och hesa ljud. Bland buskarna gjorde hararna sina språng, och ofta sågs i deras närhet en röd räv ligga tryckt utmed marken och avvakta ett gynnsamt tillfälle. Jag hörde aldrig några vargar, och de förekomma för övrigt icke i allmänhet i Sibiriens skogs- och bergstrakter.
Men jag hade ett annat odjur till granne, och en av oss måste försvinna. När jag en dag kom tillbaka från min jakt med en stor orrtupp, fick jag plötsligt bland träden se en svart klump röra sig. Jag stannade, och vid närmare efterseende urskilde jag en björn, som var i färd med att böka i en myrstack. Han vädrade min närhet, frustade våldsamt och lunkade mycket hastigt sin väg, varvid snabbheten i hans otympliga gång förvånade mig. Följande morgon, medan jag ännu låg under min päls, uppmärksammade jag ett ljud bakom min jordkula. Mycket försiktigt tittade jag ut och upptäckte björnen. Han stod på bakbenen, fnös bullersamt och var tydligen i färd med att söka utforska vad det var för någon levande varelse som lagt sig till med björnarnas vana att gå i ide för vintern under kullfallna träd. Jag gav till ett rop och slog yxan mot tekitteln. Min morgongäst gav sig i väg med största fart, men hans besök behagade mig icke. Detta hände mycket tidigt på våren, och björnen borde icke ha vaknat ur sin vintersömn ännu. Det var en så kallad »myrätare», ett abnormt björnexemplar, som saknade sitt släktes vanliga belevenhet.
Jag visste, att »myrätarna» voro mycket lättretade och djärva, varför jag genast gjorde mig beredd på både försvar och anfall. Mina förberedelser voro ej vidare invecklade. Jag filade av kulspetsarna på fem av mina patroner, så att de blevo riktiga dum dumkulor, ett ganska begripligt bevismedel mot en så ovälkommen gäst. Sedan jag tagit på mig min rock, gick jag till det ställe, där jag första gången sett björnen och där det fanns många myrstackar. Jag gick runt hela berget och undersökte alla klyftor, men kunde ej upptäcka min besökande. Missbelåten och trött närmade jag mig mitt krypin utan att vara på min vakt, då jag helt plötsligt fick se skogens konung i egen hög person just komma ut från mitt ide och stanna fnysande vid ingången. Jag sköt, och kulan trängde in i sidan. Han gav till ett rytande av smärta och ilska och reste sig på bakbenen. När det ena av dessa bröts genom det andra skottet, föll han omkull, men han försökte omedelbart resa sig igen och rörde sig med släpande ben framåt för att anfalla mig. Ett tredje skott, som träffade i bringan, avlivade honom. Jag uppskattade hans vikt till minst ett hundra kilogram, och köttet var mycket välsmakande. Bäst var det i form av kotletter, men icke mindre delikat som stekar, vilka jag rullade och rostade på upphettade stenar samt såg svälla upp till stora bollar, som voro lika läckra som de finaste suffléer och omeletter vi brukade få på restaurang »Medved» i Petrograd. På detta välkomna tillskott i mitt visthus livnärde jag mig sedan, till dess marken blev torrare och vattnet föll tillräckligt i floden för att jag skulle kunna bege mig nedåt utmed den till de av Ivan angivna trakterna.
Med den allra största försiktighet färdades jag till fots nedåt utmed floden och bar från mitt vinterkvarter alla mina husgeråd och övriga tillhörigheter inlagda i hjorthuden, varav jag gjort en säck genom att så gott sig lät göra binda tillhopa benen. Med denna börda vadade jag över bäckarna och plumsade genom träsken, som lågo i min väg. Efter att ha tillrygglagt omkring åttio kilometer på detta sätt kom jag till en trakt, som kallades Sifkova, där jag påträffade bonden Tropovs stuga, belägen alldeles intill skogen, som alltjämt skulle bli min närmaste omgivning. Hos honom uppehöll jag mig under någon tid.
När jag nu i en omgivning av lugn och trygghet, som jag då knappast kunnat drömma om, gör en sammanfattning av mina erfarenheter från den sibiriska skogsbygden, kommer jag till följande slutsatser. Hos varje andligen sund individ i våra dagar framkalla olika nödlägen de för den ursprungliga människan, jägare och krigare, utmärkande dragen, varigenom det blir henne möjligt att uthärda i kampen för tillvaron. I detta avseende är den intellektuellt och i bildning överlägsne lyckligare lottad än den stora hopen, som ej besitter tillräckligt med kunskaper och viljekraft för att icke duka under. Men det hemskaste för den kultiverade människan är, att det icke finns något värre för henne än den absoluta ensamheten och medvetandet om fullständig isolering från sällskap med andra människor och allt vad intellektuell och estetisk kultur heter. Det behövs blott ett felaktigt steg, ett ögonblicks svaghet för att man skall råka in i vansinnets natt och obetingat gå sin undergång till mötes. Jag tillbragte förfärliga dagar i kamp mot köld och hunger, men jag upplevde än ohyggligare dagar, då min viljekraft måste söka bekämpa farliga, förslappande tankar. Minnet av dessa dagar isar mitt hjärta och sinne, och till och med nu, då de vid nedskrivandet av mina upplevelser stå så tydligt framför mig, försätta de mig tillbaka i ett tillstånd av ängslan och bävan. Dessutom känner jag mig uppfordrad att påpeka, att i högt civiliserade länder alltför liten uppmärksamhet fästes vid utbildning i sådant som är nyttigt att vara hemmastadd i under primitiva förhållanden, till exempel att kunna reda sig i kampen för tillvaron. Däri ligger den enda riktiga vägen att erhålla en ny generation av starka och sunda människor, som på samma gång besitta känsliga sinnen.
Naturen tillintetgör den svage, men hjälper den starke genom att i hans sinne uppväcka egenskaper, som förbli slumrande under nutida samhällsförhållanden.