Hoppa till innehållet

Odjur, människor och gudar/Islossning

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  En farlig granne
Odjur, människor och gudar
av Ferdinand Ossendowski
Översättare: Thorsten W. Törngren

Islossning
Genom Sovjet-Sibirien  →


[ 34 ]

ISLOSSNING


Min vistelse i Sifkovatrakten räckte icke länge, men jag utnyttjade den på bästa sätt. Först och främst skickade jag en person, som jag hade förtroende till och som jag ansåg för pålitlig, till mina vänner i den stad jag lämnat och erhöll från dem underkläder, skodon, pengar och en liten låda med förbandsartiklar och nödvändigaste medicin samt — något som var allra viktigast — ett pass i en annan persons namn, eftersom jag var död för bolsjevikerna. För det andra var jag under dåvarande relativt gynnsamma omständigheter upptagen av planer för vad jag skulle företaga mig hädanefter. I Sifkova berättades inom kort, att en bolsjevikkommissarie skulle infinna sig för att anskaffa boskap för den röda armén. Det var sålunda farligt att stanna kvar längre, och jag inväntade endast, att Jenisej skulle mista sin väldiga isboja, som höll floden fjättrad länge efter det de mindre vattendragen blivit isfria och träden iklätt sig sin vårskrud. För tusen rubel fick jag en fiskare att samtycka till att fortskaffa mig åttioåtta kilometer uppför floden till en övergiven guldgruva, så snart floden, som dittills endast delvis gått upp, blivit alldeles fri från is. Äntligen hörde jag en morgon ett öronbedövande brakande likt en fruktansvärd kanonad, och då jag rusade ut, fann jag, att floden lyft sitt tunga istäcke och börjat göra sig fri därifrån. Jag störtade vidare, ner till stranden, där jag blev vittne till ett skräckinjagande, men storartat skådespel. Floden hade tagit med sig den väldiga ismassa, som brutits loss nere i södern, och förde den norrut under det tjocka lager, som ännu täckte delar av strömmen, till dess denna ismängd slutligen genom [ 35 ]sitt tryck sprängt vinterfördämningen mot norr och alltsammans gav sig i väg mot Ishavet. Jenisej — »Fader Jenisej», »Guden Jenisej» — är en av Asiens längsta floder, djup och storslagen, i synnerhet i den mellersta delen av sitt lopp, där den liksom i en ravin flyter fram mellan tornhöga stränder. Den väldiga strömmen hade fört med sig milslånga sträckor av is, krossat den i forsarna och mot enstaka klippor, låtit den snurra runt i skummande virvlar, kastat upp delar av de mörka vintervägarna och släpat med sig de vägmärken, som varit uppsatta för de vintertid från Minussinsk till Krasnojarsk på den frusna floden framtågande karavanerna. Understundom blev det stopp i flödet, och ett dånande uppstod, när ismassorna klämdes ihop och tornades upp, ibland till en höjd av nästan tio meter. Då dämdes vattnet upp, så att det hastigt steg och rann ut över lågt liggande trakter, uppkastande massor av is på stränderna. Sedan segrade styrkan i den ökade vattenmängden över den upptornade dammen och bröt ned den med ett ljud, som om det varit glas som krossats. Vid krökar av floden och runt större klippor uppstod ett förskräckligt kaos. Väldiga isblock trängdes och rände emot varandra, kastades högt upp i luften, krossades emot andra sådana eller slungades mot utskjutande klippor och ryckte loss klippblock, jord och träd högt uppe på strandsluttningarna. Utmed de låga stränderna kastade denna jättelika naturkraft med en våldsamhet, inför vilken människan blott är en dvärg i styrka, upp en väldig, fem till sex meter hög isvall, som befolkningen kallar »zaberega» och genom vilken man icke kan komma fram till floden utan att hugga ut en väg åt sig. Ett fast otroligt kraftprov såg jag denna naturmakt utföra, då ett flera kvadratmeter stort och några meter tjockt isblock kastades upp i luften, som, när det föll ned, krossade buskar och mindre träd mer än femton meter från stranden.

När jag betraktade denna isens ståtliga avfärd, uppfylldes jag av fasa och förtrytelse vid åsynen av det hemska byte Jenisej släpade med sig vid denna sin islossning. Detta utgjordes av liken efter avrättade kontrarevolutionärer — officerare, soldater och kosacker från den armé, som stått under befäl av amiral Koltjak, vilken under sig samlat allt vad i [ 36 ]Ryssland fanns av motstånd mot bolsjevismen. Här såg jag offren för »tjekans» i Minussinsk blodiga verksamhet. Dessa lik med avhuggna huvud och händer, med stympade ansikten och halvbrända kroppar eller med krossade huvudskålar flöto i hundratal bland ismassorna i väntan på att finna sina gravar, eller ock kastades de omkring i de rasande virvlarna bland de vassa isblocken och maldes sönder till formlösa massor, som floden liksom av vämjelse över vad den utfört spydde ut över öarna eller de utskjutande sandbackarna. På hela den del av Jenisejs mellersta lopp som jag passerade mötte jag ständigt dessa ohyggliga, i förruttnelse stadda påminnelser om bolsjevikernas dåd. På ett ställe vid en krök av floden såg jag en stor mängd hästar, som blivit uppkastade av isen och strömmen, till ett antal av icke mindre än trehundra. En verst längre ner fylldes jag av outhärdlig avsky, när jag upptäckte en grupp pilträd utmed stranden, vilka sträckte sig ut över den orenade floden och i sina nedhängande, fingerliknande grenar höllo människokroppar i alla möjliga skepnader och ställningar, vilka lik hade ett så naturligt utseende, att en outplånlig bild därav inristades i mitt beklämda sinne. Denna beklagansvärda, ohyggliga samling räknade jag, och den utgjordes av sjuttio individer.

Äntligen hade all is passerat, och de uppsvällda, gyttjiga vattenmassorna medförde kullfallna träd, stockar och mängder av lik. Fiskaren och hans son togo mig och mina saker i sin ökstock, som bestod av en urhålkad asp, och stakade uppför strömmen utmed den ena stranden. Att staka emot en stark ström är ett mycket tungt arbete, och i skarpa krökar voro vi nödsakade att ro samt på somliga ställen till och med gripa tag i klipporna och giva båten fart föröver endast genom att taga fast i berget och långsamt draga den framåt. Ibland tog det oss en lång stund att komma fram bara fem eller sex meter genom dessa strida forsar. Efter två dagar voro vi framme vid vår resas mål. Jag tillbragte flera dagar vid guldgruvan, där en vaktare bodde med sin familj. Som de hade knappt om livsmedel, hade de ingenting att avvara åt mig, och följaktligen fick jag med mitt gevär skaffa mig mitt livsuppehälle och även bidraga till mitt värdfolks. En dag uppenbarade sig här en examinerad agronom. [ 37 ]Jag gömde mig icke, emedan jag under min vinter i skogarna fått ett så präktigt helskägg, att antagligen icke ens min egen mor skulle känt igen mig. Vår gäst var emellertid mycket slug och avslöjade mig genast. Jag hyste dock ej någon fruktan för honom, emedan jag förstod, att han icke var någon bolsjevik, vilket antagande senare fick sin bekräftelse. Vi funno, att vi hade gemensamma bekanta och likadana synpunkter beträffande tidens händelser. Han uppehöll sig helt nära guldgruvan i en liten by, där han övervakade statsarbetena. Vi beslöto att fly tillsammans från Ryssland. Jag hade länge funderat härpå, och nu var min plan färdig. Som jag kände till förhållandena i Sibirien och landets geografi, insåg jag, att den bästa vägen till friheten gick på Jenisejs vattensystem genom Urianhai-området, som är Mongoliets nordligaste del, och därefter genom Mongoliet ut till yttersta östern och Stilla havet. Före Koltjaks störtande hade jag fått i uppdrag att verkställa noggranna undersökningar beträffande Urianhai och västra Mongoliet, och då hade jag mycket uppmärksamt studerat alla kartor och böcker jag kunde komma över, vilka berörde detta område. Till att utföra min plan sporrades jag av förhoppningen om min egen räddning.