Odjur, människor och gudar/En vit fribytarkår

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Oroliga dagar
Odjur, människor och gudar
av Ferdinand Ossendowski
Översättare: Thorsten W. Törngren

En vit fribytarkår
Mysterium i ett litet tempel  →


[ 154 ]

EN VIT FRIBYTARKÅR


Vi ankommo till Narabanchi sent en kväll efter tre dagars färd. Då vi närmade oss, sågo vi några ryttare, som, så snart de fingo syn på oss, skyndsamt galopperade tillbaka till klostret. En stund spejade vi efter den ryska truppstyrkans läger utan att kunna upptäcka något sådant. Mongolerna förde oss till klostret, där hutuktun genast välkomnade mig. I hans jurta satt Chultun Beyli, som förärade mig hatykar och sade till mig: »Det är Gud själv som sänt er hit till oss i denna svåra stund.»

Det visade sig, att Domojirov tagit de båda handelskammarepresidenterna till fånga och hotat att skjuta furst Chultun. Varken Domojirov eller Hun Boldon hade några aktstycken, som bemyndigade dem till deras åtgöranden. Chultun Beyli beredde sig på att börja strid med dem.

Jag bad att bli förd till Domojirov. I mörkret urskiljde jag fyra stora jurtor och två mongoliska skiltvakter med ryska gevär. Vi stego in i den ryske överstens tält, där en mycket egendomlig syn mötte oss. I jurtans mitt brann fyrfatet, och på den för altaret vanliga platsen stod en tron, på vilken den långe, magre, gråhårige överste Domojirov satt. Han hade endast underkläderna och strumporna på sig, var synbarligen litet berusad och berättade historier. Runt elden lågo tolv unga män i olika pittoreska ställningar. Den officer, som ledsagade mig, omtalade för Domojirov vad som inträffat i Uliassutai, och under samtalet frågade jag Domojirov, var hans truppstyrka hade sitt läger. Han svarade skrattande och slog ut med handen: »Det här är min truppstyrka.» Jag påpekade för honom, att hans order till [ 155 ]oss i Uliassutai kommit oss att tro, att han förfogade över ansenliga stridskrafter, och därför meddelade jag honom, att överstelöjtnant Michailov beredde sig på att med vapenmakt inlåta sig i strid med den bolsjevikstyrka som nalkades Uliassutai.

»Vad?» utropade han förskräckt och häpen. »De röda?»

Vi stannade över natten i hans jurta, och när jag skulle lägga mig, viskade min officer till mig:

»Det är bäst, att ni har revolvern till hands», varpå jag svarade skrattande:

»Men vi är ju mitt ibland en vit styrka och följaktligen i fullkomlig trygghet.»

»Hm!» var det enda svaret från min officer, under det han slöt till det ena ögat.

Nästa dag anmodade jag Domojirov att följa med mig ett slag ut på slätten, och där talade jag mycket öppet med honom om de händelser som timat. Han och Hun Boldon hade av baron Ungern endast fått order att sätta sig i förbindelse med general Bakitj, men i stället för att göra det hade de börjat plundra kinesiska firmor utmed sin väg, och han hade beslutit att bliva en stor erövrare. Härunder hade han träffat samman med några av de officerare, som övergivit överste Kazagrandi, och bildat sin strövkår. Jag lyckades förmå Domojirov att komma överens med Chultun Beyli på fredligt sätt och icke kränka det avslutna fördraget, varpå han omedelbart begav sig till klostret. På min återväg mötte jag en lång mongol med vilt utseende, iförd en kappa av blått siden. Det var Hun Boldon. Han sade vem han var och tilltalade mig på ryska. Sedan hade jag knappt tagit av mig ytterrocken i Domojirovs tält, förrän en mongol kom inspringande för att kalla mig till Hun Boldons jurta. Fursten bodde strax bredvid i en präktig blå jurta. Som jag kände till mongoliskt skick och bruk, kastade jag mig upp i sadeln och red de tio stegen till hans tält. Hun Boldon tog emot mig högdraget och kallt.

»Vem är det där?» frågade han tolken och pekade på mig med sitt finger.

Jag förstod, att han önskade förolämpa mig, och svarade därför på samma sätt, sträckte fram mitt finger mot [ 156 ]honom och riktade samma fråga till tolken med en smula ännu obehagligare ton:

»Vem är det där? En hög furste och krigare eller en herde och skojare?»

Boldon miste genast besinningen och med skälvande röst och mycket upprörd i hela sitt sätt kastade han åt mig, att han inte ämnade tåla, att jag lade mig i hans affärer, och att han skulle skjuta varenda en, som vågade motsätta sig hans befallningar. Han dunkade i det låga bordet med knytnäven samt reste sig därpå och tog fram sin revolver. Men jag kände väl till nomaderna och hade studerat dem grundligt, både furstar, lamaer, herdar och stråtrövare. Jag fattade mitt ridspö och slog det med all kraft i bordet och sade till tolken:

»Säg honom, att den han har äran tala med inte är vare sig mongol eller ryss, utan en utlänning och medborgare i en stor och fri stat. Säg åt honom, att han först måste lära sig att uppträda som människa och att han sedan kan besöka mig, så att vi får talas vid.»

Jag vände mig om och gick ut, och tio minuter senare kom Hun Boldon till min jurta och bad om ursäkt. Jag förmådde honom att förhandla med Chultun Beyli och att inte förolämpa det fria mongoliska folket med sitt handlingssätt, och allt blev ordnat redan samma kväll. Hun Boldon sände i väg sina mongoler och begav sig själv till Kobdo, medan Domojirov med sin skara ställde kosan till Jassaktu Khan för att ordna mongolernas mobilisering där. Med Chultun Beylis tillstånd skrev han en uppfordran till Wang Tsao-tsun att avväpna sitt vaktmanskap, eftersom alla kinesiska trupper i Urga behandlats på det sättet, men det brevet ankom först sedan Wang köpt kameler i stället för de stulna hästarna och var på väg mot gränsen. Senare sände överstelöjtnant Michailov ett detachement på femtio man under befäl av löjtnant Strigine för att upphinna Wang och mottaga vapnen.