Odjur, människor och gudar/Mysterium i ett litet tempel
| ← En vit fribytarkår |
|
Dödens andedräkt → |
MYSTERIUM I ETT LITET TEMPEL
Furst Chultun Beyli och jag voro färdiga att lämna Narabanchi Kure. Medan hutuktun förrättade en gudstjänst till styresmannens ära i Välsignelsens tempel, strövade jag omkring genom de trånga prången mellan husväggarna. Där bodde lamaer av alla grader: »gelongs», »getuls», »chaidje» och »rabdjampa»; där funnos skolor, i vilka undervisning meddelades av någon lärd teologie doktor, »maramba», eller medicine doktor, »ta lama»; där voro bostäder för studerande, »bandi», samt förrådsmagasin, arkiv och bibliotek. När jag återkom till hutuktuns jurta, var han därinne. Han förärade mig en stor hatyk och föreslog en promenad genom klostret. Han såg ut att vara försjunken i djupa tankar, varav jag drog den slutsatsen, att det var något varom han ville tala med mig. När vi kommo ut ur jurtan, slöto sig den frigivne presidenten för den ryska handelskammaren och en rysk officer till oss. Hutuktun förde oss till en liten byggnad alldeles bakom en ljusgul stenmur.
»I den här byggnaden bodde Dalai Lama och Bogdo Khan en gång, och vi målar alltid de hus gula, där dessa heliga personer bott. Stig in!»
Huset var praktfullt inrett. På nedre bottnen låg matsalen, möblerad med rikt snidade, massiva kinesiska bord av ebenholts och skåp med porslin och konstverk av brons. Ovanpå funnos två rum, av vilka det ena var en sängkammare med tunga gula sidendraperier. En stor kinesisk lykta, rikt besatt med mångfärgade stenar, hängde i en smal bronskedja från en skulpterad takbjälke. I detta rum stod en stor, fyrkantig säng, på vilken lågo kuddar, madrasser och filtar av siden. Sängens resning var av kinesisk ebenholts och var, i synnerhet på stolparna, som uppburo den takliknande sänghimmeln, vackert utsirad, huvudsakligen med det vanliga motivet: draken som slukar solen. Bredvid sängen stod en dragkista, helt täckt med sniderier, som föreställde religiösa bilder. Fyra bekväma länstolar fullbordade möblemanget för att icke tala om en låg österländsk tron, som stod på en upphöjd plats vid ändan av rummet.
»Ser ni den där tronen?» sade hutuktun till mig. »En vinternatt kom flera ryttare ridande till klostret och tillsade alla ’gelongs’ och ’getuls’ att med hutuktun i spetsen samlas i detta rum. Därpå tog en av främlingarna av sig sin ’bashlyk’ eller mössliknande huvudbonad. Alla lamaer föll på knä när de igenkände den man, som långt förut blivit omtalad i Dalai Lamas, Tashi Lamas och Bogdo Khans heliga skrivelser. Han var den man, som hela världen tillhör och som trängt in i naturens mysterier. Han bad en kort tibetansk bön, välsignade alla sina åhörare och profeterade sedan för det kommande halva seklet. Detta är nu trettio år sedan, och hittills har alla hans förutsägelser besannat sig. Under hans böner inför den lilla helgedomen i rummet bredvid öppnades denna dörr, kandelabrarna och ljusen framför altaret tändes av sig själva, och de heliga fyrfaten utsände, utan att några kol funnos på dem, stora moln av rökelse, som uppfyllde rummet. Därpå försvann helt oförmodat Världens konung och hans följeslagare från oss. Efter honom fanns inte något spår med undantag av vecken på de sidenbonader, som låg på tronen, och dessa utslätades av sig själva, så att det inte syntes, att någon suttit på dem.»
Hutuktun trädde fram inför helgedomen, knäböjde, lade händerna för ögonen och började bedja. Jag såg på den gyllene buddhabildens lugna, likgiltiga ansikte, på vilken det fladdrande lampskenet kastade skiftande skuggor, och riktade sedan blicken på tronen. Det var underbart och svårt att tro, men där såg jag verkligen den kraftiga, muskulösa gestalten av en man med ett mörklagt ansikte med stelt och allvarligt uttryck omkring mun och kinder och klart lysande ögon. Tvärs igenom hans i en vit klädnad draperade, genomskinliga kropp såg jag de tibetanska inskrifterna på tronens ryggstycke. Jag tillslöt ögonen och öppnade dem åter, och då syntes där ingen, endast den bonad, som låg på tronen, tycktes röra sig.
»Det är nerverna», tänkte jag. »Abnorm och överkänslig mottaglighet till följd av de ovanliga omgivningarna och ansträngningarna.»
Hutuktun vände sig till mig och sade: »Giv mig er hatyk. Jag har en känsla av att ni är orolig för dem, som ni håller kära, och jag vill bedja för dem. Och ni måste också bedja, åkalla Gud och rikta er själs blick till Världens konung, som var här och helgade denna plats.»
Hutuktun lade min hatyk över buddhabildens axel, kastade sig framstupa på mattan framför altaret och framviskade sina böner. Sedan reste han sig upp och vinkade till mig med en lätt handrörelse.
»Rikta er blick på den mörka platsen bakom buddhabilden, och guden skall uppenbara er älskade för er.»
Jag lydde villigt hans med låg stämma uttalade tillsägelse och stirrade in i den mörka nischen bakom buddhabilden. Inom kort började i mörkret synas rökstrimmor eller genomskinliga trådar. De strömmade ut i luften och blevo allt tätare och talrikare, tills de småningom bildade flera personers gestalter och konturerna av olika föremål. Jag såg ett för mig okänt rum, och i det fanns min familj, omgiven av en del för mig bekanta personer och en del obekanta. Jag kände till och med igen den dräkt min hustru bar, och varje drag i hennes kära ansikte var synligt. Efter hand blev uppenbarelsen otydligare, upplöstes i rökstrimmor och genomskinliga trådar och försvann. Bakom buddhabilden fanns ingenting annat än det tomma mörkret. Hutuktun steg upp, tog min hatyk från buddhabildens axlar och räckte den åt mig med de orden:
»Lyckan skall alltid följa er och er familj, och Guds godhet skall icke övergiva er.»
Vi lämnade denne okände världskonungs hus, i vilket han uppsänt böner för hela mänskligheten och förutsagt nationers och staters kommande öden. Jag blev mycket förvånad över att erfara, att mina följeslagare också sett samma syn som jag, och att höra dem i minsta detalj beskriva de personers utseende och kläder, som jag sett i den mörka nischen bakom buddhabildens huvud.[1]
Mongolofficern berättade också för mig, att Chultun Beyli dagen förut bett hutuktun att tälja honom hans öde vid detta viktiga tillfälle av hans liv och i denna hans fosterlands kris, men hutuktun hade blott gjort en avböjande åtbörd med handen, under det uttryck av bävan fanns på hans ansikte. När jag frågade hutuktun om anledningen till hans vägran och framhöll för honom, att det skulle kunna lugna och hjälpa Chultun Beyli, liksom synen av min älskade hade bragt mig styrka, rynkade hutuktun pannan och svarade:
»Nej! Uppenbarelsen skulle inte vara angenäm för fursten. Hans öde är mörkt. I går sökte jag tre gånger läsa det på ett fårs brända skulderblad och i dess inälvor, och varje gång utföll det på samma förfärliga sätt, samma förfärliga sätt! …»
Han fullföljde icke vad han hade att säga, utan höll förfärad händerna för ansiktet. Han var övertygad om att Chultun Beylis öde var svart som natten.
En timme därefter hade vi bakom oss de låga kullar, som dolde Narabanchi Kure för vår syn.
Fotnoter
- ↑ För att jag skulle ha andra personers vittnesbörd om denna utomordentligt gripande uppenbarelse, bad jag de andra uppsätta protokoll eller intyg om vad de sett. Detta gjorde de, och jag har nu dessa förklaringar i min besittning.