Odjur, människor och gudar/Oroliga dagar

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Ett blodigt straff
Odjur, människor och gudar
av Ferdinand Ossendowski
Översättare: Thorsten W. Törngren

Oroliga dagar
En vit fribytarkår  →


[ 143 ]

OROLIGA DAGAR


Än en gång befunno vi oss mitt uppe i händelsernas virvel. Under de fjorton dagar vi varit borta hade åtskilligt inträffat. Den kinesiske residenten Wang Tsao-tsun hade sänt elva budbärare till Urga, men ingen av dem hade kommit tillbaka. Ställningen i Mongoliet var synnerligen oklar. Det ryska elementet hade förökats genom ankomsten av nya kolonister, och deras olovliga tillstädesvaro fortfor i hemlighet, ehuru kineserna voro underkunniga därom genom sitt allestädes närvarande system av spioner. I staden lämnade ingen ryss eller annan utlänning sitt hus, och alla höllo sig beväpnade och färdiga till strid. Om nätterna funnos beväpnade vakter på alla gårdar. Det var kineserna som gåvo anledning till dessa försiktighetsmått. På befallning av deras resident beväpnade alla kinesiska handlande, som hade förråd av gevär, sin personal med sådana och överlämnade vad som blev över till myndigheterna, vilka därmed uppsatte och utrustade en styrka av två hundra kulier till en särskild garnison av slynglar. Sedan lade de beslag på den mongoliska arsenalen och utdelade de sålunda erhållna skjutvapnen bland de kinesiska grönsakshandlandena i »nagan hushun» (grönsakskvarteret), där det alltid fanns en rörlig befolkning av kinesiska arbetare av sämsta sort. Denna kinesiska drägg kände sig nu stark, samlades till hetsiga överläggningar och förberedde uppenbarligen något våldsamt utbrott. Nattetid förflyttade kulierna en mängd lådor med patroner från de kinesiska handelsbodarna till »nagan hushun», och den kinesiska pöbelns hållning blev outhärdligt oförsynt. Dessa kulier och slynglar hejdade och visiterade på det [ 144 ]oförskämdaste sätt folk på öppen gata och sökte framkalla slagsmål, som skulle ge dem tillfälle att taga vad de ville. Genom hemliga meddelanden, som vi erhöllo från visst kinesiskt håll, erforo vi, att kineserna förberedde en pogrom på alla ryssar och mongoler i Uliassutai. Vi voro alldeles på det klara med att det blott behövde sättas eld på ett enda hus i lämplig del av staden för att hela klungan av trähus skulle bliva lågornas rov. Hela befolkningen gjorde sig i ordning för att försvara sig, ökade vakternas antal på gårdarna, tillsatte anförare för de olika stadsdelarna, upprättade en frivillig brandkår och höll hästar, vagnar och livsmedel i beredskap för en brådstörtad flykt. Situationen blev ännu värre, när underrättelser ingingo från Kobdo om att kineserna där ställt till med en pogrom, varvid en del invånare dödats och hela staden blivit bränd efter en vild plundringsorgie. Största delen av invånarna hade givit sig av till skogarna på de kringliggande bergen, men detta hade skett om natten och naturligtvis utan varma kläder och utan proviant. Under de följande dagarna hördes i dessa berg runt omkring Kobdo många olyckligas och döendes veklagan, och av den svåra kölden och hungern omkommo kvinnor och barn under bar himmel i den mongoliska vintern. Detta fingo kineserna i Uliassutai snart veta. De hånskrattade och ställde snart till med ett stort möte i »nagan hushun» för att diskutera ett förslag om att släppa löst slöddret i staden.

En ung kines, son till kocken hos en av kolonisterna, meddelade oss denna nyhet, och vi beslöto genast att företaga en undersökning. En rysk officer och min vän förenade sig med mig för att med den unge kinesen som vägvisare göra en expedition till stadens utkanter. Vi låtsades, som om vi endast tänkte ta en promenad, men hejdades av en kinesisk vaktpost i den delen av staden, som leder till »nagan hushun», med en ohövlig tillsägelse, att ingen fick lämna staden. Medan vi talade med honom, uppmärksammade jag, att kinesiska skiltvakter voro utposterade utmed hela vägen mellan staden och »nagan hushun» samt att en ström av kineser gick i den riktningen. Vi sågo genast, att det var omöjligt att komma fram till platsen för mötet på denna väg, varför vi beslöto försöka uppnå den från ett annat håll. [ 145 ]Vi gingo ut ur staden i dess östra del och passerade utmed det lager, där de mongoler uppehöllo sig, som ruinerats genom de kinesiska pålagorna. Även där var man tydligen i orolig väntan, hur förhållandena skulle utveckla sig, ty trots den sena timmen hade ingen gått till vila. Vi smögo oss ut på isen och togo oss fram utmed floden till »nagan hushun». När vi kommit ut ur staden, började vi krypa mycket försiktigt och begagnade oss av varje möjlighet att hålla oss dolda. Vi voro beväpnade med revolvrar och handgranater och visste, att en liten truppstyrka hölls i beredskap i staden för att komma till vår hjälp, om vi skulle råka i fara. Först smög sig den unge kinesen fram, och som av en skugga åtföljdes han av min vän, som oavlåtligt lät honom veta, att han skulle bli strypt som en råtta, om han gjorde minsta försök att förråda oss, och jag är rädd för att den unge vägvisaren ej var vidare förtjust över denna utflykt tillsammans med min jättelike vän, som flåsade hörbart till följd av den ovanliga ansträngningen. Äntligen fingo vi syn på planket kring »nagan hushun», och mellan oss och det låg öppna fältet, på vilket vår lilla skara med lätthet kunnat upptäckas, varför vi beslöto att krypa fram en i sänder, utom det att kinesen fick stanna i min betrodde väns sällskap. Lyckligtvis fanns det flera högar med frusen gödsel på fältet, som vi använde som betäckning, under det vi togo oss fram till vårt mål, planket kring inhägnaden, I skydd av detta smögo vi oss fram till gårdstomten, dit rösterna från den upphetsade hopen lockade oss. Medan vi intogo lämpliga platser i mörkret för att lyssna och göra iakttagelser, lade vi märke till två egendomliga omständigheter i vårt omedelbara grannskap.

Jämte oss fanns ännu en osynlig åskådare av den kinesiska sammankomsten. Han låg på marken med huvudet i en grop, som hundar krafsat upp under planket. Han höll sig alldeles stilla och hade tydligen icke hört oss komma. I diket strax bredvid fanns en vit häst med ombunden nos, och något längre bort stod en annan sadlad häst bunden vid planket.

Inne på gården rådde häftigt oväsen. Omkring tvåtusen människor skreko, disputerade och svängde omkring sig med [ 146 ]armarna i vilda åtbörder. Nästan alla voro beväpnade med gevär, revolvrar, sablar och yxor. Bland hopen rörde sig unga slynglar, som pratade i ett, delade ut papper, förklarade och övertygade. Till sist steg en stor, bredaxlad kines upp på brunnskaret, svängde geväret över sitt huvud och lät höra ett högljutt och hetsigt ordsvall.

»Han försäkrar dem», sade vår tolk, »att det är nödvändigt att här göra detsamma som kineserna gjort i Kobdo och av residenten utverka löftet om en order till vakten att inte förhindra utförandet av deras planer. Dessutom måste den kinesiske residenten avfordra ryssarna alla deras vapen. ’Sedan skall vi ta hämnd på ryssarna för deras illdåd i Blagovestjensk år 1900, då de dränkte tretusen kineser. Ni stannar här, medan jag går till residenten och talar med honom.’»

Han hoppade raskt ner från brunnen och begav sig mot den utgång, som vette åt staden till. Med detsamma sågo vi mannen, som låg med huvudet under planket, krypa baklänges ut ur sin grop, taga upp sin vita häst ur diket och därpå springa bort och lösgöra den andra hästen samt leda dem båda tillbaka åt vår sida, som låg åt motsatt håll mot staden. Sedan lämnade han den andra hästen och gömde sig bakom ett hörn av »nagan hushun». Mannen som talat gick ut genom porten, och när han fick se sin häst på andra sidan om gårdstomten, slängde han geväret på ryggen och skyndade fram till hästen. Han hade kommit ungefär halvvägs, då främlingen bakom planket plötsligt galopperade fram och i en handvändning formligen slängde den andre upp från marken över sadelknappen, där vi sågo honom binda en tygtrasa för munnen på den till hälften strypte kinesen och sedan ila bort med honom västerut från staden.

»Vem tror du det kunde vara?» frågade jag min vän, som ögonblickligen svarade: »Det måste varit Tushegoun Lama …»

Hela hans utseende påminde starkt om denne mystiske, hämnande lama, och det sätt varpå han behandlade sin fiende var alldeles som om Tushegoun skulle gjort det. Senare på natten fingo vi höra, att någon stund efter det talaren gått sin väg för att utverka residentens medverkan i [ 147 ]företaget, hade hans huvud blivit inkastat mitt bland den väntande skaran och att åtta unga glopar försvunnit på vägen från »nagan hushun» till staden utan att lämna det bittersta spår efter sig. Denna händelse satte skräck i den kinesiska pöbeln och lugnade dess upphetsade sinnen.

Följande dag fingo vi en mycket oväntad hjälp. En ung mongol anlände i sporrsträck från Urga med sönderriven päls, håret alldeles i oordning och fallande ner över axlarna samt en revolver framstickande ur bältet. Han red direkt fram till salutorget, där mongolerna alltid voro samlade, och utan att stiga av hästen ropade han högt:

»Urga är intaget av våra mongoler och ’chiang chun’ (generalen) baron Ungern! Bogdo Hutuktu är återigen vår khan! Mongoler, slå ihjäl kineserna och plundra deras handelsbodar! Vårt tålamod är slut!»

Från hopen steg ett skri av hänförelse. Ryttaren omgavs av en ivrigt spörjande skara. Den förre mongoliske styresmannen, Chultun Beyli, som blivit avsatt av kineserna, fick meddelande om nyheten och begärde, att budbäraren skulle föras till honom. Sedan han förhört mannen, arresterade han honom för att han uppmanat folket till upplopp, men han vägrade att utlämna honom till de kinesiska myndigheterna. Jag var personligen närvarande hos styresmannen vid tillfället och hörde hans beslut i saken. När den kinesiske residenten, Wang Tsao-tsun, hotade styresmannen för olydnad, fingrade den gamle mannen helt enkelt på sitt radband och sade:

»Jag tror vartenda ord av denne mongols berättelse, och jag är övertygad om att förhållandet mellan er och mig snart skall bli omkastat.»

Jag märkte, att även Wang Tsao-tsun ansåg mongolens berättelse riktig, eftersom han icke vidhöll sina yrkanden. Från denna stund försvunno kineserna från Uliassutais gator, som om de aldrig funnits där, och samtidigt intogs deras plats av patruller av ryska officerare och vår utländska koloni. Paniken bland kineserna blev än värre, när ett brev ingick med underrättelse om att mongoler och tatarer från Altai under befäl av den tatariske officeren Kaigorodov förföljde kineserna, som begåvo sig i väg med sitt byte från [ 148 ]plundringen av Kobdo, samt upphunno och nedsablade dem på stränderna av Sinkiang. En annan del av brevet meddelade, att general Bakitj och de sex tusen man, som tillsammans med honom blivit internerade av de kinesiska myndigheterna vid floden Amyl, erhållit vapen och givit sig i väg för att förena sig med hetman Annenkov, som varit internerad i Kuldja, och att alla dessa hade för avsikt att ansluta sig till baron Ungern. Detta rykte visade sig emellertid vara oriktigt, ty varken Bakitj eller Annenkov hade någon sådan avsikt, och den sistnämnde hade av kineserna förts långt in i Turkestan. I varje fall framkallade underrättelserna verklig bestörtning bland kineserna.

Just vid denna tid anlände till den ryske bolsjeviken överste Bourdukov tre bolsjevikagenter från Irkutsk vid namn Saltikov, Freimann och Novak, som satte i gång en agitation bland de kinesiska myndigheterna för att förmå dem att avväpna de ryska officerarna och utlämna dem till de röda. De övertalade den kinesiska handelskammaren att hos sovjet i Irkutsk begära, att en röd styrka sändes till Uliassutai för att skydda kineserna mot de vita. Freimann hade med sig kommunistiska ströskrifter på mongoliska och order att börja iståndsätta telegraflinjen till Irkutsk. Dessa fyra lyckades mycket bra i sina förehavanden och fingo snart Wang Tsao-tsun på sin sida. Ännu en gång började vi befara en pogrom i Uliassutai, De ryska officerarna förutsågo, att försök skulle göras att få dem arresterade. Representanten för en av de amerikanska firmorna och jag begåvo oss till residenten för att förhandla med honom. Vi framhöllo för honom det oriktiga i hans handlingssätt att träda i förbindelse med bolsjevikerna, vartill han icke var bemyndigad av sin regering, som ej heller erkänt sovjetregeringen. Wang Tsao-tsun och hans närmaste man Fu Hsiang blevo uppenbarligen överraskade av att vi kände till deras hemliga mellanhavanden med bolsjevikernas agenter. Han försäkrade, att hans vaktmanskap var i stånd att förhindra en sådan pogrom. Detta var utan tvivel mycket dugligt, bestod av väl övat och disciplinerat folk och hade till anförare en allvarlig och väluppfostrad officer, men vad kunde väl åttio soldater utföra gentemot en hop på tre tusen [ 149 ]kulier, ettusen beväpnade köpmän och två hundra gatslynglar? Vi framställde med bestämdhet våra farhågor och besvuro honom att undvika varje blodsutgjutelse, i det vi påpekade, att utlänningarna och den ryska befolkningen voro beslutna att försvara sig till det yttersta. Wang gav genast order om skärpt vakthållning på gatorna, som sedan erbjödo en mycket intressant tavla med alla de ryska, utländska och kinesiska patrullerna tågande fram och tillbaka genom hela staden. Då visste vi icke, att ytterligare en vakt på trehundra man fanns i beredskap, nämligen Tushegoun Lamas folk, som höll sig gömt bland bergen i närheten.

Än en gång förändrades situationen högst väsentligt och mycket hastigt. Den mongoliske styresmannen erhöll underrättelser genom lamaerna i det närmaste klostret, att överste Kazagrandi efter en strid med kinesiska friskaror intagit Van Kure och där uppsatt tre rysk-mongoliska kavalleribrigader, sedan mongolerna mobiliserats efter befallning av Den levande Buddha och ryssarna på order av baron Ungern. Några timmar senare blev det bekant, att kinesiska soldater tagit livet av den ryske kaptenen Barsky i det stora klostret i Dzain och att med anledning härav en avdelning av Kazagrandis trupper anfallit platsen och drivit kineserna därifrån. Vid intagandet av Van Kure togo ryssarna en koreansk kommunist till fånga, som var på väg från Moskva, försedd med guld för att driva propaganda i Korea och Amerika. Denne korean tillsammans med hans guld sändes av överste Kazagrandi till baron Ungern. Sedan befälhavaren för den ryska avdelningen i Uliassutai erhållit dessa upplysningar, arresterade han alla bolsjevikagenter samt dömde dem och familjen Bobrovs mördare. Kanine, fru Pouzikov och Freimann skötos. Beträffande Saltikov och Novak uppstodo vissa betänkligheter, och för övrigt rymde den förre och blev icke anträffad, under det att Novak på inrådan av överstelöjtnant Michailov fick bege sig västerut. Chefen för den ryska truppavdelningen utgav order om de ryska kolonisternas mobilisering och tog Uliassutai öppet under sitt beskydd med tyst medgivande av de mongoliska myndigheterna. Den mongoliske styresmannen, Chultun Beyli, sammankallade de mongoliska furstarna [ 150 ]från närliggande trakter, och den inflytelserikaste bland dessa var den kände mongoliske patrioten Hun Jap Lama. Furstarna beslöto genast uppfordra kineserna att fullständigt utrymma det distrikt, över vilket Chultun Beyli var styresman. Härigenom uppkommo förhandlingar, hotelser och slitningar mellan de olika kinesiska och mongoliska elementen. Wang Tsao-tsun framlade sitt förslag till frågornas ordnande, vilket antogs av en del av de mongoliska furstarna, men i det avgörande ögonblicket kastade Jap Lama det kinesiska dokumentet på golvet, drog sin kniv och svor, att han förr skulle dö för egen hand än underteckna en sådan förrädisk överenskommelse. Härav blev följden, att de kinesiska förslagen förkastades, och motståndarna gjorde sig beredda på strid. Alla stridbara mongoler inkallades från Jassaktu Khan, Sain-Noion Khan och Jahantsi Lamas distrikt. De kinesiska myndigheterna uppställde sina fyra maskingevär och beredde sig på att försvara fästningen, och ändlösa överläggningar höllos av både kineser och mongoler. Till sist kom vår gamle bekante Tzeren till mig i min egenskap av neutral utlänning och framförde till mig en gemensam anhållan från Wang Tsao-tsun och Chultun Beyli, att jag skulle söka förlika de båda parterna och åstadkomma en antaglig överenskommelse mellan dem. Liknande framställning gjordes hos representanten för en amerikansk firma. Följande afton höllo vi det första förlikningssammanträdet med de kinesiska och mongoliska ombuden. Det blev stormigt och allt annat än lidelsefritt, så att vi utlänningar miste allt hopp om framgång för vårt uppdrag. Vid midnatt när pratmakarna tröttnat hade vi likväl uppnått enighet i två punkter. Mongolerna förklarade nämligen, att de inte ämnade gå till väpnat anfall, utan önskade ordna saken på sådant sätt, att vänskapen bibehölles med den stora kinesiska nationen, medan den kinesiske residenten åter medgav, att Kina brutit de fördrag, varigenom fullt oberoende blivit behörigen tillförsäkrat Mongoliet.

Dessa båda punkter tjänade som underlag för nästa sammanträde och gåvo oss en utgångspunkt för att påskynda försoningen. Överläggningarna fortsatte i tre dagar och togo till sist den vändningen, att vi utlänningar kunde [ 151 ]framlägga våra förslag till en överenskommelse. Dennas viktigaste villkor voro, att de kinesiska myndigheterna skulle lämna ifrån sig den förvaltande makten, återlämna till mongolerna deras vapen, avväpna de tvåhundra gatslynglarna och lämna landet samt att mongolerna å sin sida skulle låta residenten med sin beväpnade vakt om åttio man avtåga ur landet obehindrat och med hedersbetygelser. Detta kinesiskt-mongoliska fördrag i Uliassutai undertecknades och beseglades av de kinesiska residenterna Wang Tsao-tsun och Fu Hsiang, av de båda mongoliska styresmännen, av Hun Jap Lama och övriga furstar samt av presidenterna i de ryska och kinesiska handelskamrarna och oss utländska skiljemän. De kinesiska ämbetsmännen med sin eskort började genast packa ihop sina tillhörigheter och ordna för avresan. De kinesiska köpmännen kvarstannade i Uliassutai, emedan styresmannen Chultun Beyli, som nu hade full auktoritet och makt, garanterade dem trygghet. Dagen för Wang Tsao-tsuns expeditions avresa var inne, kamelerna stodo redan lastade på residensets gård, och männen inväntade blott, att deras hästar skulle komma från fälten, då plötsligt det budskapet spred sig över hela platsen, att alla hästarna bortstulits under natten och förts söderut. Av två soldater, som utsänts för att följa spåren efter djuren, kom blott den ene tillbaka, och han omtalade, att den andre blivit dödad. Bestörtning spred sig över hela staden, och bland kineserna uppstod formlig panik, som ökades än mera, när några mongoler, som ankommo från en avlägsen poststation österut, meddelade, att de på olika platser utmed vägen till Urga sett sexton lik efter soldater, som Wang Tsao-tsun avsänt med brev till Urga. Hemligheten med dessa händelser kommer strax att avslöjas här nedan.

Chefen för den ryska truppavdelningen erhöll ett brev från en kosacköverste V. N. Domojirov, innehållande order om att genast avväpna den kinesiska garnisonen, arrestera alla kinesiska ämbetsmän och föra dem till baron Ungern i Urga, taga kommandot i Uliassutai med våld om så krävdes och draga till sig förstärkningar. Samtidigt kom ett ilbud från hutuktun i Narabanchi med ett brev, som omtalade, att en rysk styrka under befäl av Hun Boldon och överste [ 152 ]Domojirov från Urga plundrat några kinesiska firmor och dödat köpmännen samt kommit till klostret och begärt hästar, föda och husrum. Hutuktun begärde undsättning, emedan Hun Boldon, Kobdos vilde erövrare, mycket lätt kunde plundra det avsides belägna och oskyddade klostret. Vi uppmanade överstelöjtnant Michailov att icke kränka det nyss ingångna fördraget och gäcka alla de utlänningar och ryssar, som haft del i dess tillkomst, samt att icke följa bolsjevikernas exempel och göra sveket till ledande princip för alla statshandlingar. Detta inverkade på Michailov, och han svarade Domojirov, att Uliassutai redan var i hans händer utan svärdsslag, att på den förra ryska konsulatbyggnaden var hissad den trefärgade ryska flaggan och att pöbeln var avväpnad samt att de andra orderna icke kunde utföras, emedan, om så skedde, skulle det nyss i Uliassutai undertecknade kinesiskt-mongoliska fördraget kränkas. Dagligen kommo bud från hutuktun i Narabanchi till Uliassutai, och underrättelserna blevo allt mera oroande. Hutuktun rapporterade, att Hun Boldon mobiliserade de mongoliska tiggarna och hästtjuvarna samt beväpnade och övade dem, att soldaterna stulo klostrets får, att Domojirov ständigt var drucken och att alla protester besvarades med hånande skymford. Budbärarna lämnade mycket svävande uppgifter beträffande truppstyrkans storlek, i det att somliga uppskattade den till trettio man, medan åter andra påstodo, att Domojirov sagt, att han hade åttahundra. Vi blevo icke kloka på saken, och snart upphörde buden att komma. Alla styresmannens brev förblevo obesvarade, och de, som skickats med dem, kommo icke tillbaka. Det tycktes icke vara något tvivel om att de blivit dödade eller tillfångatagna.

Furst Chultun Beyli beslöt att själv bege sig dit samt tog med sig presidenterna för den ryska och den kinesiska handelskammaren och två mongoliska officerare. Tre dagar förgingo utan att någon underrättelse ingick från honom, och mongolerna började bli oroliga. Då riktade den kinesiske residenten och Hun Jap Lama en hemställan till utlänningarnas grupp, att vi skulle sända någon person till Narabanchi för att söka slita tvisten där och förmå Domojirov att [ 153 ]respektera fördraget och icke tillåta en sådan förolämpning som kränkandet av ett mellan två stora nationer ingånget avtal. Vår grupp bad mig att åtaga mig detta uppdrag »pro bono publico». Jag tillförsäkrade mig som tolk en präktig ung rysk kolonist, en brorson till den mördade Bobrov, framstående ryttare samt en lugn och modig karl. Överstelöjtnant Michailov gav mig därjämte en av sina officerare till följeslagare. Försedda med en speciell order om förtursrätt till hästar och vägvisare, färdades vi snabbt på denna för mig numera välbekanta väg till min gamle vän Jelib Djamsrap Hutuktu i Narabanchi. Ehuru det låg djup snö pä en del ställen, tillryggalade vi etthundrasextio till etthundraåttiofem kilometer om dagen.