Odjur, människor och gudar/Krigets fasa!
| ← »Döden från den vite mannen skall stå bakom er» |
|
I levande gudars, trettio tusen prästers och sextio tusen munkars stad → |
KRIGETS FASA!
I dagbräckningen följande morgon leddes den präktiga vita kamelen fram åt mig, och avfärden ägde rum. Mitt sällskap bestod av de båda kosackerna, två mongoliska soldater och en lama jämte två packkameler för tältet och provianten. Jag befarade alltjämt, att baronen hade för avsikt att icke göra sig av med mig inför mina vänner där i Van Kure, utan att han ordnat denna färd för mig såsom en täckmantel, under vilken det skulle bli lätt att röja mig ur vägen. En kula i ryggen och allt vore slut. Följaktligen höll jag mig beredd att på ögonblicket gripa till min revolver och försvara mig. Jag lagade hela tiden, att jag hade kosackerna antingen framför mig eller vid sidan. Vid middagstiden hörde vi på avstånd ljudet av en automobil och sågo en liten stund därpå baron Ungern susa förbi oss med full fart. Han hade med sig två adjutanter och furst Daichin Van. Baronen hälsade mycket vänligt på mig och ropade:
»Vi ses igen i Urga!»
»Jaså!» tänkte jag. »Till Urga kommer jag tydligen. Då kan jag vara lugn under vägen dit, och där har jag många vänner, förutom att där finnas de modiga polska soldaterna, som jag samarbetade med i Uliassutai och som kommit före mig på denna resa.»
Sedan baronen kört förbi oss, blevo mina kosacker mycket uppmärksamma mot mig och sökte förströ mig med berättelser. De talade om för mig om sina mycket svåra strider med bolsjevikerna i Transbaikalien och Mongoliet, om kampen med kineserna i närheten av Urga, hur man funnit kommunistiska pass från Moskva hos kinesiska soldater, om baron Ungerns oförskräckthet och hur han kunde sitta och röka och dricka te vid lägerelden alldeles i eldlinjen utan att någonsin bli träffad av en kula. I en strid gingo sjuttiofyra kulor genom hans kappa, sadel och sadelfickor, men lämnade honom som vanligt orörd. Detta är en av orsakerna till hans stora inflytande över mongolerna. De berättade, att före striden hade han tillsammans med en enda kosack företagit en rekognoscering i Urga och på återvägen dödat en kinesisk officer och två soldater med sin bambukäpp eller »tashur», att hans enda ekipering var en omgång underkläder och ett extra par stövlar, att han alltid var lugn och skämtsam i striden och hård och surmulen under de sällsynta fredliga dagarna och att han fanns överallt där hans folk kämpade.
I min tur berättade jag för dem om min flykt från Sibirien, och under dylikt samspråk gick tiden mycket fort. Våra kameler travade hela tiden, så att i stället för de vanliga tjugunio till trettiotvå kilometerna per dag tillryggalade vi nära åttio. Min kamel var den snabbaste av dem alla. Det var ett stort vitt djur med en präktig, tjock man. Baron Ungern hade fått den i gåva av någon furste i Inre Mongoliet tillsammans med två svarta sobelskinn, som voro fastbundna vid tygeln. Det var en öknens lugne, starke, modige jätte, på vars rygg jag kände mig som om jag klättrat upp på taket av ett hus. På andra sidan Orkhon-floden sågo vi det första liket av en kinesisk soldat, som låg mitt på vägen med ansiktet uppåtriktat och utsträckta armar. När vi passerat Burgut-bergen, kommo vi in i floden Tolas dalgång, i vilken Urga är beläget längre upp. Vägen var översållad med kappor, skjortor, stövlar, mössor och bleckkärl, som kineserna kastat ifrån sig under sin flykt, och vidare lågo där många av deras döda. Längre bort gick vägen genom ett träsk, där på ömse sidor funnos högar av lik efter män, hästar och kameler samt söndriga åkdon och spillror av alla slags militära persedlar. Där hade baron Ungerns tibetaner upprivit den flyende kinesiska trängen, och det var en egendomlig och hemsk kontrast anblicken av högar av lik erbjöd mitt i vårens nyvaknade, brusande liv. I varje vattensamling summo vildänder av olika slag omkring. I det höga gräset trådde tranorna sin trolska kärleksdans. På sjöarna gungade svanar och gäss i mängd, och i sumpiga trakter flögo parvis likt ljusstrimmor de färgrika, heliga mongoliska fåglarna, »turpan», eller »lama-gässen». På högre belägna, torra platser hoppade och kämpade sins emellan skaror av den vilda kalkonen, under det de sökte sig sin föda, och flockar av »salga»-rapphöns flögo visslande förbi. Under tiden lågo vargar på bergssluttningarna ej långt därifrån och sträckte sig lättjefullt i solvärmen, gnyende och stundom skällande som lekfulla hundar.
Naturen vet icke av något annat än liv. Döden är för den endast en tilldragelse, vars spår den utplånar med sand och snö eller sådana utsmyckningar som yppig grönska och färgrika buskar och blommor. Vad angår det naturen, om en moder i Tsji-fu eller på Jangtsekiangs stränder offrar sin skål ris med brinnande rökelse på något altare och ber för sin sons återkomst, viiken okänd för alla tider stupat på slätterna utmed floden Tola, där hans ben skola vitna under strålarna från naturens förintande eld och av dess vindar spridas över stäppens sand? Den är stortartad denna naturens likgiltighet för döden och dess starka livsträngtan.
På den fjärde dagen kommo vi efter mörkrets inbrott fram till stranden av Tola. Vi kunde ej hitta det riktiga vadstället, och i avsikt att söka ta mig över floden utan någon ledning, tvang jag min kamel att ge sig ner i vattnet. Som tur var råkade jag på ett grunt, fastän något gyttjigt ställe, och vi kommo lyckligt över. Detta är något att vara tacksam för, när man skall vada över en flod med en kamel, ty när den finner vattnet för djupt och märker, att den sjunker ner till huvudet, sträcker den icke ut och simmar, som en häst skulle göra, utan lägger sig på sida och flyter, vilket är högst obehagligt för ryttaren. På den andra stranden reste vi vårt tält.
Tjugufyra kilometer längre bort passerade vi ett slagfält, där den tredje striden för Mongoliets självständighet utkämpats. Där drabbade baron Ungerns trupper samman med sextusen kineser, som begivit sig från Kiachta till Urgas undsättning. Kineserna ledo ett fullständigt nederlag och fyratusen fångar togos. Emellertid gjorde dessa tillfångatagna kineser ett försök till flykt under natten. Baron Ungern sände transbaikalska kosacker och tibetaner för att förfölja dem, och det var dessas verk vi sågo på detta dödens fält. Där lågo ännu omkring femtonhundra obegravna lik, och minst lika många hade blivit jordade enligt uppgift av våra kosacker, som deltagit i denna strid. Ohyggliga sabelhugg syntes på de döda kropparna, och överallt lågo utrustningspersedlar och andra spillror kringströdda. Mongolerna med sina hjordar hade lämnat trakten och deras plats intagits av vargarna, som gömde sig bakom varje sten och i varje grop, när vi passerade. Skaror av förvildade hundar kämpade med vargarna om bytet.
Äntligen lämnade vi denna bloddränkta plats åt krigets avskyvärda demoner. Kort därefter nalkades vi en grund, strid ström, där mongolerna stego ner från sina kameler, togo av sig sina mössor och började dricka. Det var ett heligt vattendrag, som rann fram i närheten av Den levande Buddhas vistelseort. Från denna slingrande dal kommo vi plötsligen in i en annan, där en hög bergsrygg, bevuxen med tät, mörk skog, reste sig framför oss.
»Heliga Bogdo-Ol!» utropade laman. »Hemvist för de gudar, som skydda vår levande Buddha.»
Bogdo-Ol är den väldiga bergsknut, i vilken tre bergskedjor löpa samman, Gegyl från sydväst, Gangyn från söder och Huntu från norr. Detta med urskog bevuxna berg är Den levande Buddhas egendom. Skogarna äro uppfyllda av nästan alla de olika slags djur som finnas i Mongoliet, men jakt är icke tillåten. Varje mongol, som bryter mot detta förbud, dömes till döden, under det att främlingar bli utvisade. Att passera över Bogdo-Ol är vid dödsstraff förbjudet. Den ende, som överskridit detta förbud, var baron Ungern, som gick över berget med femtio kosacker, framträngde till Den levande Buddhas palats, där översteprästen i Urga hölls fången av kineserna, och bortförde honom.