Odjur, människor och gudar/Seklers damm

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tusen fröjders lustgård
Odjur, människor och gudar
av Ferdinand Ossendowski
Översättare: Thorsten W. Törngren

Seklers damm
Underverkens böcker  →


[ 244 ]

SEKLERS DAMM


Har ni någonsin sett de dammiga spindelvävarna och möglet i kälkarna på något gammalt slott i Italien, Frankrike eller England? Det är seklers damm. Det har kanske vidrört en romersk kejsares, Ludvig den heliges, Galileis eller kung Rikards ansikten, hjälmar och svärd. Ert hjärta sammandrar sig ofrivilligt, och ni känner vördnad för dessa vittnesbörd från svunna tider. Samma intryck fick jag i Ta Kure, kanske ännu djupare, ännu verkligare. Där fortsätter livet nästan på samma sätt som det fortgått i åtta århundraden. Där lever människan endast i det förflutna, och det nuvarande gör det normala livet blott mera invecklat, och verkar störande på det.

»I dag är det en betydelsefull dag», sade Den levande Buddha en gång till mig. »Det är årsdagen av buddhismens seger över alla andra religioner. För lång tid tillbaka kallade Kublai Khan på denna dag lärda av alla religioner till sig och befallde dem att förklara, vari deras tro bestod. De prisade sina gudar och sina överstepräster. Meningsutbyten och tvistigheter uppstod. Endast en lama höll sig tyst. Till sist log han hånfullt och sade:

’Store härskare! Befall var och en att ådagalägga sina gudars makt genom att göra ett underverk! Sedan får du bilda dig ditt omdöme och göra ditt val!’

Kublai Khan befallde därpå alla de lärda, att visa honom ett underverk, men de tego alla och blevo förvirrade och maktlösa inför honom.

’Nu’, sade kejsaren till den lama, som framställt detta förslag, ’nu måste du visa makten hos dina gudar.’

[ 245 ]Laman såg länge under tystnad på kejsaren, vände sig om och stirrade på hela församlingen, varefter han lugnt sträckte fram sin hand mot de närvarande. I samma ögonblick höjde sig kejsarens bägare från bordet upp till dennes läppar, utan att någon synlig hand förde den. Kejsaren kände med välbehag doften av ett härligt vin, och alla voro slagna av häpnad. Kejsaren yttrade:

’Jag väljer att bedja till dina gudar, och till dem måste alla mina undersåtar bedja. Vilken är din religion? Vem är du och varifrån kommer du?’

’Min religion är den vise Buddhas lära. Jag är Pandita Lama, Turjo Gamba, från Sakkias avlägsna och vittberömda kloster i Tibet, där i mänsklig gestalt finns förkroppsligad Buddhas ande, hans vishet och hans makt. Kom i håg, kejsare, att de folk, som omfattar vår tro, skall behärska hela västerlandet och under åttahundraelva år utbreda sin religion över hela världen.’

Detta inträffade just på denna dag för flera hundra år sedan. Lama Turjo Gamba återvände inte till Tibet, utan slog sig ner här i Ta Kure, där det på den tiden endast fanns ett litet tempel. Härifrån begav han sig till kejsaren i Karakorum och sedan tillsammans med honom till Kinas huvudstad för att stärka honom i tron, förutsäga statens öden och upplysa honom om Guds vilja.»

Den levande Buddha var tyst en stund, framsade med låg röst en bön och fortsatte därpå:

»Urga, buddhismens gamla hemvist … Med Djingis Khan följde oleterna eller kalmuckerna på hans härnadståg mot Europa. De kvarstannade där i nära fyrahundra år, bosatta på Rysslands stäpper. Sedan återvände de till Mongoliet, emedan de gula lamaerna påkallade deras hjälp för att bekämpa Tibets konungar, de »röda mössornas» lamaer, som förtryckte folket. Kalmuckerna bistod den gula tron i striden, men insåg, att Lhasa var för avsides beläget från den övriga världen för att kunna utbreda vår religion över jorden. På grund härav förde kalmucken Gushi Khan hit en helig lama från Tibet, Undur Gheghen, som hade besökt Världens konung. Från den dagen har Bogdo Gheghen oavbrutet levat i Urga såsom en beskyddare av Mongoliets [ 246 ]frihet och av de kinesiska kejsarna av mongolisk härkomst. Undur Gheghen var den förste i mongolernas land, som bar titeln Den levande Buddha. Till oss, sina efterträdare, överlämnade han Djingis Khans ring, som av Kublai Khan sänts till Dalai Lama såsom tack för det av Turjo Gamba utförda underverket, vidare överdelen av en hemlighetsfull svart undergörares från Indien huvudskål, som konung Strongtsan av Tibet använt som dryckeskärl vid tempelceremonier för ettusen sexhundra år sedan, samt en gammal stenbildstod av Buddha, hitförd från Delhi av Paspa, som grundade den gula tron.»

Bogdo klappade i händerna, varpå en av sekreterarna ur en röd duk tog fram en stor nyckel av silver, varmed han låste upp skrinet med sigillen. Den levande Buddha sträckte ned handen i skrinet och hämtade upp en liten ask av utskuret elfenben, ur vilken han framtog och visade mig en stor guldring, i vilken fanns infattad en härlig rubin med svastikans tecken inristat.

»Den här ringen bars alltid på högra handen av Djingis Khan och Kublai Khan», sade Bogdo.

När sekreteraren stängt skrinet, befallde honom Bogdo att hämta hans mest betrodde maramba, som han tillsade att läsa upp några sidor ur en gammal bok, som låg på bordet. Laman började läsa med entonig röst:

»När Gushi Khan, herre över alla oleter eller kalmucker, hade bragt kampen mot ’rödmössorna’ i Tibet till slut, förde han bort med sig den hemlighetsfulla ’svarta stenen’, som sänts till Dalai Lama av Världens konung. Gushi Khan ville i västra Mongoliet grunda en huvudstad för den gula tron, men oleterna voro vid den tiden i krig med kejsarna av Mandju-dynastien om tronen i Kina och ledo det ena nederlaget efter det andra. Oleternas siste khan, Amur-sana, flydde till Ryssland, men dessförinnan sände han den heliga ’svarta stenen’ till Urga. Så länge den förblev i Urga och Den levande Buddha kunde välsigna folket med den, hemsöktes mongolerna och deras boskap aldrig av sjukdomar och olyckor. För omkring etthundra år sedan bortrövade emellertid någon den heliga stenen, och sedan dess [ 247 ]söka buddhisterna den över hela världen. Efter det den försvann, har det mongoliska folket börjat småningom dö ut.»

»Nog!» befallde Bogdo Gheghen. »Våra grannar hyser förakt för oss. De glömmer, att vi en gång varit deras herrar, men vi bevarar våra heliga traditioner, och vi vet, att segerns dag skall upprinna för de mongoliska stammarna och för den gula tron. Vi har buriaterna, vår religions beskyddare. De är de trognaste väktarna över Djingis Khans testamente.»

Så talade Den levande Buddha, och så ha de gamla böckerna talat!