Odjur, människor och gudar/Tusen fröjders lustgård

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  »Mannen med ett huvud likt en sadel»
Odjur, människor och gudar
av Ferdinand Ossendowski
Översättare: Thorsten W. Törngren

Tusen fröjders lustgård
Seklers damm  →


[ 237 ]

TUSEN FRÖJDERS LUSTGÅRD


I Mongoliet, underverkens och mysteriernas land, lever väktaren över allt som är hemlighetsfullt och ouppdagat, Den levande Buddha, hans helighet Djebtsung Damba Hutuktu Khan eller Bogdo Gheghen, överstepräst i Ta Kure. Han är inkarnationen av den odödlige Buddha och representanten för den obrutna, på ett hemlighetsfullt sätt fortsatta raden av andliga kejsare, som härska sedan år 1670 och ha inom sig förborgade den städse luttrande anden av Buddha Amitabha i förening med Chan-ra-zi eller »bergens medlidsamma ande». I honom finnes allting, till och med solsagan och de indiska pagodernas sägner om förtrollningen hos Himalajas hemlighetsfulla toppar, det allvarliga majestätet hos de mongoliska erövrarna — kejsare över hela Asien — och de kinesiska visas gamla, dunkla legender, brahminernas fördjupade tankar, munkarnas av »kyskhets-orden» stränga levnadsordning, hämnden från de evigt vandrande krigarna, oleterna, med deras khaner Batur Hun Taigi och Gushi, Djingis Khans och Kublai Khans stolta testamenten, lamaiternas reaktionära klerikala psykologi, Tibets mystiska konungar ända från Srong-Tsang Gampo samt grymheten hos Paspas gula sekt. Hela Asiens dunkla historia, Mongoliets, Pamirs, Himalajas, Mesopotamiens, Persiens och Kinas historia, omger den levande guden i Urga, Det är icke förundransvärt, att hans namn hålles i ära vid Volga, i Sibirien och Arabien, mellan Eufrat och Tigris, i Indokina och vid Ishavets kuster.

Under mitt uppehåll i Urga besökte jag Den levande Buddhas bostad flera gånger, talade vid honom och iakttog [ 238 ]hans liv. Hans mest betrodda lärda »marambas» gåvo mig långa berättelser om honom. Jag såg honom ställa horoskop, jag hörde hans förutsägelser, jag genomgick hans samlingar av gamla böcker och manuskript, som innehöllo alla hans företrädares levernesbeskrivningar och förutsägelser. Lamaerna voro mycket öppenhjärtiga och oförbehållsamma mot mig, på grund av att jag genom hutuktuns i Narabanchi brev vunnit deras förtroende.

Den levande Buddhas personlighet är dubbel, liksom allting i den lamaitiska religionen har två sidor. Han är klok, skarpsinnig och kraftfull, men på samma gång hänger han sig åt dryckenskap, som förorsakat hans blindhet. När han blev blind, råkade prästerna i ett tillstånd av förtvivlan. Några av dem förfäktade den åsikten, att Bogdo Khan borde förgiftas och en annan förkroppsligad buddha intaga hans plats, under det andra framhöllo de stora förtjänster översteprästen hade i mongolernas ögon och hos anhängarna av den »gula tron». Det beslöts till sist att söka blidka gudarna genom att bygga ett stort tempel med en jättelik staty av Buddha. Detta räddade emellertid icke Bogdos syn, men hela tilldragelsen gav honom anledning att påskynda en övergång till ett högre liv för dem bland lamaerna, som visat alltför mycken radikalism i det sätt de föreslagit för lösningen av hans problem.

Han grubblar ständigt över religionen och Mongoliets angelägenheter, men samtidigt tycker han om att befatta sig med de onyttigaste småsaker. Han är mycket road av artilleri. En pensionerad rysk officer förärade honom två gamla kanoner, vilket hade till följd, att givaren fick titeln »tumbaiir hun», d. v. s. »furste, kär för mitt hjärta». På högtidsdagar saluterades med dessa kanoner till den blinde mannens stora förnöjelse. Automobiler, grammofoner, telefoner, porslin, tavlor, parfymer, musikinstrument, sällsynta fåglar och andra djur, såsom elefanter, björnar från Himalaja, apor, indiska ormar och papegojor — allt detta fanns i »gudens» palats, men alltsammans blev snart undanflyttat och bortglömt.

Till Urga strömma pilgrimer och presenter från hela den lamaitiska och buddhistiska världen. En gång förde mig [ 239 ]chefen för palatsets skattkammare, den välborne Balma Dorji, till det stora gemak, där alla skänker förvaras. Det var ett högst unikt museum av dyrbara klenoder. Där funnos samlade sällsynta föremål, som äro obekanta för museerna i Europa. När han öppnade en med ett silverlås försedd kista, sade han till mig:

»Det här är klimpar rent guld från Bei Kem. Här ser ni svarta sobelskinn från Kamtsjatka och undergörande hjorthorn. Denna låda kom från orochon-mongolerna fylld med värdefulla ginseng-rötter och doftande mysk. Här är ett stycke ambra från kusterna av den ’frusna sjön’, och det väger 124 ’lan’ (omkring 4½ kilogram), och här ser ni ädla stenar från Indien, välluktande ’zebet’ och elfenbenssniderier från Kina.»

Han förevisade föremålen och talade om dem länge, uppenbarligen med stor tillfredsställelse. Och de voro verkligen underbara! Framför mig lågo packor av sällsynta pälsverk såsom vit bäver, svart sobel, vit, blå och svart räv samt svart panter, små fint utskurna askar av sköldpadd, i vilka lågo nio till fjorton meter långa »hatykar» av indiskt siden, tunna som spindelväv, små med pärlor fyllda börsar av guldtråd, vilka voro skänker av någon indisk raja, dyrbara ringar från Kina och Indien med safirer och rubiner, stora stycken nefrit och oslipade diamanter, elefantbetar besatta med guld, pärlor och ädla stenar, lysande klädespersedlar, broderade med guld- och silvertråd, valrossbetar med sniderier i bas-relief utförda av primitiva konstnärer vid kusterna av Berings hav och mycket annat som jag ej minns eller kan anföra. I ett särskilt rum funnos kistor med buddhabilder av guld, silver, brons, elfenben, korall, pärlemor och ett sällsynt, färgat och välluktande träslag.

»Ni vet, att när erövrare intränger i ett land, där gudarna äras, vräker de omkull och slår sönder dessas bilder. Så skedde för mer än trehundra år sedan, när kalmuckerna kommo in i Tibet, och detsamma upprepades i Peking år 1900, då de europeiska trupperna plundrade den staden. Men vet ni, varför man går till väga på det sättet? Tag och undersök en av de här bilderna!»

Jag lyfte på en, som var närmast till hands, en [ 240 ]buddhabild av trä, och började undersöka den. Inuti den fanns någonting löst som skramlade.

»Hör ni?» frågade laman. »Det är ädla stenar och bitar av guld, gudens inälvor. Där finns förklaringen till att erövrarna genast slå sönder gudabilderna. Man har funnit många dyrbara ädla stenar i gudabilderna i Indien, Babylonien och Kina.»

Några rum voro inredda för biblioteket, där manuskript och volymer från skilda tider, på olika språk och i varjehanda ämnen fyllde hyllorna. En del av dem hålla på att falla sönder och förvandlas till stoft, varför lamaerna, för att skydda vad som finns kvar mot luftens förstörande inverkan, bestryka dem med en lösning, som delvis stelnar till ett gelé. Där såg jag också lertavlor betäckta med kilskrift, tydligen härstammande från Babylonien, kinesiska, indiska och tibetanska böcker jämte de mongoliska, arbeten över den gamla, äkta buddhismen, de »röda mössornas» eller den förfalskade buddhismens böcker, den »gula» eller lamaitiska buddhismens böcker samt böcker med sägner, legender och liknelser. Flera präster voro sysselsatta med att genomläsa, studera och avskriva dessa böcker och bevarade och spredo på det sättet förfädernas visdom för sina efterkommandes räkning.

En avdelning är ägnad åt de mystiska böckerna om svartkonst, historiska skildringar av huru alla de trettioen heliga män, som haft hederstiteln »Den levande Buddha», levat och verkat samt därjämte bullorna från Dalai Lama, översteprästen från Tashi Lumpo, hutuktun i Utai i Kina, Pandita Gheghen i Dolo Nor i Inre Mongoliet och Kinas hundra visa män. Endast Bogdo Hutuktu och maramban Ta-Rimpo-Cha få inträda i detta åt mystisk visdom helgade rum. Nycklarna till detsamma förvaras i skrinet i Bogdos privata arbetsrum tillsammans med Den levande Buddhas sigill och Djingis Khans rubinring med svastikans tecken.

Hans helighets person är omgiven av femtusen lamaer. De äro indelade i många klasser, från enkla tjänare till »Guds rådsherrar», vilka sistnämnda utgöra regeringen. Bland dessa rådsherrar finnas Mongoliets alla fyra khaner och de fem förnämsta furstarna.

[ 241 ]Av alla lamaer äro tre klasser av särskilt intresse, om vilka Den levande Buddha talade med mig, när jag tillsammans med Djam Bolon besökte honom.

»Guden» var allvarligt bedrövad över det demoraliserade och yppiga leverne lamaerna föra, vilket gör, att antalet spåmän och fjärrskådare bland dem hastigt förminskas, och sade härom:

»Om inte klostren i Jahantsi och Narabanchi noga bevarade sin levnadsordning och sina statuter, skulle Ta Kure inte haft några profeter och spåmän längre. Barun Abaga Nar, Dorchiul-Jurdok och andra heliga lamaer, som hade förmågan att skåda vad som var fördolt för vanliga människors ögon, har gått hädan med gudarnas välsignelse.»

Denna klass av lamaer är av stor vikt, emedan varje mera betydande person, som besöker klostret i Urga, föres, utan att han själv vet något därom, till en »tzuren» eller tecken-tydare för ställande av sitt horoskop, vilket meddelas Bogdo Hutuktu för att denne skall veta, hur han bör behandla sin gäst och vilken politik han skall iaktta gentemot honom. Dessa spåmän äro för det mesta gamla män, skinntorra, kraftlösa och strängt asketiska, men jag har sett några, som voro unga, ja, nästan gossar. Dessa äro s. k. hubilgan, »förkroppsligade gudar», blivande hutuktuer och gheghens vid de olika mongoliska klostren.

Den andra klassen utgöres av läkarna eller »ta lama». De iaktta växters och vissa animaliska ämnens verkan på människor, tillreda tibetanska botemedel och studera anatomi mycket omsorgsfullt utan att dock begagna sig av vivisektion och kirurgiska ingrepp. De behandla benbrott med skicklighet, äro goda massörer och ha en ingående kännedom om hypnotism och animal magnetism.

Den tredje klassen omfattar de förnämsta läkarna, vilka huvudsakligen äro tibetaner och kalmucker. De äro giftblandare och kunna sägas vara »doktorer i politisk medicin». De leva för sig själva utan några medhjälpare och äro ett kraftigt, tystlåtet vapen i Den levande Buddhas hand. Man berättade mig, att de till stort antal äro stumma. Jag såg en sådan doktor — samme man för övrigt som förgiftade den kinesiska läkare, vilken av kejsaren av Kina blivit sänd för [ 242 ]att »avveckla» Den levande Buddha — en liten, blek gubbe med djupa rynkor i ansiktet, en krans vitt skägg runt hakan och mycket livliga ögon, som ständigt irrade spörjande åt alla håll. Så snart han kommer till ett kloster, upphör platsens »gud» att äta och dricka av fruktan för vad denna mongoliska Locusta kan ta sig till. Men icke ens det kan rädda den dödsdömde, ty en förgiftad huvudbonad eller skjorta eller sko eller ett radband, en tygel, böcker eller någonting annat, som fuktats med en giftig vätska, skall med säkerhet fullborda Bogdo Khans avsikter.

Den djupaste vördnad och religiösa underkastelse omger den blinde översteprästen. Alla falla ner på sina ansikten inför honom, och khaner och hutuktuer nalkas honom på sina knän. Allting omkring honom är dunkelt och uppfyllt av orientalisk forntid. Den berusade blinde mannen, som lyssnar på grammofonens slagdängor eller ger sina tjänare en elektrisk stöt från sin dynamo, den grymme gubben som förgiftar sina politiska motståndare, laman som håller sitt folk i mörker och bedrar det med sina profetior och spådomar — han är dock icke alldeles en vanlig man.

En dag satt jag i Bogdos rum, och furst Djam Bolon översatte för honom, vad jag berättade från det stora kriget. Den gamle mannen hörde på mycket noga, men plötsligen blevo hans ögon vidöppna, och han började fästa sin uppmärksamhet vid några ljud som trängde in i rummet utifrån. Hans ansikte fick ett ödmjukt, bönfallande och förfärat utseende.

»Gudarna kallar mig», sade han lågmält och gick långsamt in i sin bönekammare, där han bad med hög röst i omkring två timmar, under det han knäböjde orörlig som en bildstod. Hans böner äro samtal med de osynliga gudarna, på vilkas frågor han ger sina svar. Han kom tillbaka blek och utmattad, men lycklig och belåten. Detta var hans personliga bön. Under den ordinarie tempelgudstjänsten deltar han icke i bönerna, ty då är han själv »gud». Sittande på sin tron bäres han fram till altaret och placeras på det, och där bönfalla prästerna och folket inför honom. Han endast mottager folkets böner, förhoppningar, tårar, klagan och förtvivlan, under det han orörlig stirrar ut i rymden med sina skarpa och klara, men blinda ögon. Vid skilda tillfällen [ 243 ]under gudstjänsten iföra prästerna honom olika skruder i gult och rött och byta om hans huvudbonader. Gudstjänsten slutar alltid med det högtidliga momentet, då Den levande Buddha med sin tiara på huvudet uttalar den översteprästerliga välsignelsen över församlingen, under det han vänder ansiktet mot de fyra väderstrecken och till sist sträcker sina händer mot nordväst, det vill säga mot Europa, dit enligt den »gula tron» den vise Buddhas lära skall utbreda sig.

Efter innerliga böner eller långa tempeltjänster synes översteprästen vara djupt skakad och kallar ofta på sina sekreterare för att för dem diktera ned sina uppenbarelser och profetior, vilka alltid äro mycket invecklade och aldrig åtföljas av några förklaringar från honom.

Med orden »deras andar vilja meddela sig» tar han ibland på sig sin vita mantel och går in för att bedja i sin bönekammare. Då stängas palatsets alla portar, och en högtidlig, mystisk bävan bemäktigar sig alla lamaer. Alla försjunka i bön, under det de tumma sina radband och framviska orden: »Om! Mani padme hung!» (Hell, store lama i lotusblomman!), eller också vrida de på bönehjulet under böner och besvärjelser. Spåmännen ställa sina horoskop, och fjärrskådare skriva ner sina uppenbarelser, under det att marambas söka med hjälp av de gamla böckerna tyda Den levande Buddhas ord.