Odjur, människor och gudar/Världens konung inför Guds ansikte
| ← Det underjordiska riket |
|
Verklighet eller religiös fantasi? → |
VÄRLDENS KONUNG INFÖR GUDS ANSIKTE
Under mitt uppehåll i Urga försökte jag finna en förklaring på denna legend om Världens konung. Naturligtvis skulle av alla Den levande Buddha kunna omtala det mesta, och därför sökte jag förmå honom att lyfta på förlåten. Vid ett samtal med honom nämnde jag Världens konung. Den gamle översteprästen vände hastigt huvudet mot mig och fäste sina orörliga, blinda ögon på mig. Jag teg ofrivilligt. Vår tystnad blev långvarig, och efter den fortsatte översteprästen samtalet på ett sätt som lät mig förstå, att han icke önskade ge sig in på ämnet. På de övriga närvarandes ansikten märkte jag, vilken häpnad och bävan mina ord framkallat, och i synnerhet var detta fallet med vårdaren av Bogdo Khans bibliotek. Det är lätt att förstå, att allt detta blott gjorde mig ännu angelägnare att fortsätta mina efterforskningar.
När jag lämnade Bogdo Khans arbetsrum, mötte jag bibliotekarien, som gått ut före mig, och jag frågade honom, om han ville visa mig Den levande Buddhas bibliotek. Därvid använde jag mig av ett ganska enkelt, men slugt knep.
»Vet ni, min bäste lama», sade jag, »när jag en gång red över stäppen, inföll just ett sådant tillfälle, då Världens konung talade med Gud, och jag fick då ett mycket djupt intryck av det högtidliga ögonblicket.»
Till min förvåning svarade den gamle laman mycket lugnt: »Det är inte rätt av buddhisterna och vår gula tro att hålla saken hemlig. Erkännandet av tillvaron av denna den allra heligaste och mäktigaste man, av det saliga konungariket och av den heliga vishetens stora tempel är en sådan hugsvalelse för våra syndiga hjärtan och våra lastbara liv, att det är en synd att fördölja denna tillvaro för mänskligheten … Nåväl, hör på!» fortsatte han. »Hela året igenom leder Världens konung panditernas och goros verksamhet i Agharti. Blott understundom beger han sig till det grott-tempel, där hans företrädares balsamerade kropp ligger i en svart kista av sten. Denna grotta är alltid mörk, men när Världens konung träder in i den, synes flammande ränder på väggarna, och eldtungor utgår från kistans lock. Den äldste goron står framför honom med huvud och ansikte betäckta och med armarna korslagda över bröstet. Denne goro blottar aldrig sitt ansikte, ty hans huvud utgöres av en kal skalle med levande ögon och en tunga som talar. Han står i förbindelse med alla förut avlidnas själar.
Världens konung ber en lång stund, går därpå fram till kistan och sträcker ut sin hand. Eldtungorna på kistlocket brinner med klarare låga, och flammorna på väggarna försvinner och återkommer, flätar sig om varandra och bildar mystiska tecken av alfabetet ’vatannan’. Från kistan börjar genomskinliga strimmor av knappast skönjbart ljus utströmma. Dessa är företrädarens tankar. Snart står Världens konung omgiven av en av detta ljus bildad gloria, och med eldskrift tecknas oavlåtligt på väggarna Guds önskningar och befallningar. I det ögonblicket står Världens konung i kontakt med alla deras tankar, som övar inflytande på hela mänsklighetens livsöden, med konungar, tsarer, khaner, härförare, överstepräster, lärda och andra mäktiga män. Han uppfattar alla deras tankar och planer. Om dessa behagar Gud, kommer Världens konung att osynlig understödja dem. Om Gud åter finner dem misshagliga, gör konungen dem om intet. Denna makt är given Agharti genom den hemlighetsfulla kraften i ordet ’Om’, varmed vi börjar alla våra böner. ’Om’ var namnet på den första helige mannen, den förste goron, som levde för trehundratrettiotusen år sedan. Han var den förste, som kände Gud och som lärde människorna att tro, hoppas och strida mot ondskan. Sedan gav Gud honom makt över alla krafter, som styr den synliga världen.
Efter sitt samtal med sin företrädare sammankallar Världens konung ’Guds stora råd’, dömer över stora mäns gärningar och tankar, understödjer dem eller förintar dem. Mahytma och Mahynga prövar dessa gärningars och tankars överenstämmelse med de principer, efter vilka världen styres. Sedan inträder Världens konung i det stora templet och ber i ensamhet. Eld synes på altaret, vilken småningom sprider sig till alla andra altare i närheten, och genom flammorna framträder efter hand Guds ansikte. Världens konung frambär i ödmjukhet inför Gud det stora rådets beslut och domar och får därefter emottaga den allsmäktiges höga befallningar. När Världens konung träder ut ur templet, strålar gudomligt ljus från honom.»