Oliver Twist/28
| ← KAP. 27 |
|
KAP. 29 → |
KAP. 28.
Hvad som hade händt Oliver Twist.
»Må vargen ta er!» brummade Sikes och skar tänderna. »Om jag bara hade fatt i en af er, nog skulle han få tjuta sig hes!» Han lade den sårade gossen öfver sitt böjda knä och vände ett ögonblick på hufvudet och såg sig om efter förföljarne. Det var så mörkt och dimmigt, att man nästan ingenting kunde se. Men höga rop vibrerade genom luften, och från alla håll hörde man hundar skälla.
»Stanna, din fege hund!» skrek Sikes efter Toby Crackit, som hade begagnat sina långa ben väl och redan hade fått ett duktigt försprång. »Kom hit och hjälp mig med pojken!»
Toby var icke alldeles säker på, att han var utom skotthåll, och han hörde, att Sikes nu ej var att leka med. Han stannade därför och kom dröjande ett par steg närmare.
»Rappa dig!» skrek Sikes, i det han lade ner gossen i ett uttorkadt dike och drog upp pistolen ur fickan. »Försök inte att spela lanter med mig!»
Nu kom larmet närmare. Då Sikes åter såg sig om, varseblef han, att förföljarne höllo på att klättra öfver grinden till det fält, där han stod, och att ett par af hundarna voro ett stycke före dem.
»Det är ingenting att göra, Bill!» ropade Toby. »Släpp pojken och schappa!» och som Toby hällre ville utsätta sig för att möjligen bli skjuten af sin vän än att oundvikligt bli fasttagen af fienderna, gjorde han helt om och sprang allt hvad han orkade.
Sikes bet ihop tänderna, såg sig hastigt omkring, bredde ut kappan, som Oliver hade haft på sig, öfver hans, som det tycktes, liflösa kropp, sprang sedan (för att leda förföljarne på villospår) utmed en häck, stannade ett ögonblick framför en annan häck, som skar denna i rät vinkel, svängde pistolen högt i luften, tog sats öfver häcken och försvann.
»Se — se — se där!» ropade en darrande röst ett stycke därifrån. »Hector! Chasseur! Kom hit!»
Hundarna, hvilka tycktes vara lika litet intresserade af denna jakt, som deras herre, lydde genast. Och tre män, som emellertid hade kommit ett stycke ut på fältet, stannade för att lägga råd. »Jag anser — eller rättare sagdt, jag befaller», sade den tjockaste af dem, »att vi vända om nu och gå hem.»
»Ja, när herr Giles säger det...» sade en något mindre, men likväl ingalunda spenslig figur. Han var mycket blek och ofantligt artig, som man gärna blir, då man är rädd. »Det tillkommer inte mig att motsäga herr Giles — jag känner gudskelof sittationen!» Han tycktes ej finna »sittationen» tilltalande, ty tänderna skallrade i hans mun.
»Du är rädd, Brittles», sade Giles.
»Visst inte», svarade Brittles.
»Visst är du rädd!»
»Det är osanning, herr Giles.»
Den tredje i sällskapet gjorde helt filosofiskt ett slut på tvisten. »Jag skall säga er, hur det är», sade han. »Vi ä’ rädda alla tre. Nog är jag det!»
»Ja, jag med!» tillstod Brittles. »Men det är inte artigt att så där säga en det midt i synen.»
Dessa öppna bekännelser mildrade herr Giles, som genast tillstod, att han också var litet rädd. Hvarefter klöfverbladet i den skönaste endräkt gaf sig till att kila hemåt, till dess Giles (som var mest andfådd och därtill lastad med en hötjuga) föreslog, att man skulle hålla en kort rast. Tillsammans med de bägge andra gaf han sig nu till att undersöka, hvarför man plötsligt hade blifvit rädd.
Den ene af karlarne var en kringvandrande kopparslagare, som hade legat och sofvit i ett uthus och som man hade väckt för att han skulle deltaga i förföljelsen med sina bägge hundar. Herr Giles tjänade som hofmästare hos den gamla damen, som ägde villan. Och Brittles förrättade allt det mera underordnade arbetet i huset. Han hade redan som barn kommit i fruns tjänst, hvarför han ännu betraktades som en lofvande gosse, fastän han var öfver trettio.
Dessa tre uppmuntrade nu hvarandra genom samtal, men höllo sig på samma gång tätt tillsammans och sågo sig ängsligt omkring, hvarje gång en vindfläkt kom grenarna att prassla. De rusade bort till ett träd, bakom hvilket de hade satt sin lykta, för att ej ljuset från den skulle ge inbrottstjufvarne en anvisning, i hvad riktning de skulle skjuta. De ryckte till sig lyktan och stöflade sedan i väg igen i skarpt traf. Ännu en stund sedan deras mörka gestalter glidit ut i dimman, sågs lyktan blänka och dansa på afstånd.
Det blef kallare, allt efter som dagen grydde. Som en tät rök böljade dimman öfver jorden. Gräset var vått, gångstigar och diken voro idel gyttja. En ohälsosam blåsts fuktiga andedräkt dref långsamt fram, doft stönande. Oliver låg fortfarande medvetslös och orörlig, där Sikes hade lagt honom.
Morgonen bröt fram, luften blef skarpare, föremålen framträdde allt tydligare ur mörkret. Det började ösregna. Oliver hörde och kände ingenting.
Till sist afbröts tystnaden af ett kväfdt skrik af smärta, och innan Oliver utstötte det, vaknade han. Hans vänstra hand, som hade blifvit helt slarfvigt förbunden med en halsduk, hängde ner tung och orörlig; blodet hade trängt igenom bindeln. Han var så matt, att han knappast kunde sätta sig upp. Han såg sig om efter hjälp och kved af smärta, gjorde en ny ansträngning att resa sig, men dignade åter till marken.
En underligt smygande ångest sade honom emellertid om en stund att han skulle dö, om han fortfor att ligga där. Med stor möda kom han upp och försökte gå. Det gick rundt för honom, han raglade som om han vore drucken. Men han höll sig ändå upprätt, och med matt nedsänkt hufvud vacklade han framåt, han visste ej hvart. Då och då hvirflade förvirrade och skrämmande föreställningar genom hans hufvud. Än tyckte han att han gick tillsammans med Sikes och Toby, än att han var ensam med Bill. Han tyckte sig höra högröstade rop, ljus glimmade och försvunno för hans ögon. Och midt under dessa halfvakna drömmar hade han hela tiden en dof, pinsam förnimmelse af smärta.
Helt och hållet mekaniskt hade han vacklat fram genom grindar och öppningar i häckar och kommit ut på en landsväg. Där bragte regnet honom åter till medvetande. Han såg sig omkring: ett stycke bort låg ett hus, dit kunde han kanske släpa sig. Människorna därinne skulle måhända ha medlidande med honom. Han uppbjöd sina sista krafter och tog så långa steg han kunde. Då han kom närmare, tyckte han, att han hade sett det huset förr, det var någonting hos det, som föreföll honom så bekant. Den där trädgårdsmuren, var det inte innanför den som han i natt hade fallit på knä och tiggt Bill och Tom om barmhärtighet? Det var samma hus, som de hade ämnat plundra!
Han blef till den grad förfärad, att han till och med ett ögonblick glömde sitt värkande sår och endast tänkte på att fly. Fly?! Han kunde nästan icke hålla sig upprätt, och hvart skulle han för resten ha flytt? Han stötte emot gallerporten. Den var icke stängd, den gick upp. Han vacklade öfver gårdsplanen, kröp med ansträngning uppför trappan till förstugan och knackade på dörren. Men så sveko krafterna honom, och han sjönk ner utmed den närmaste pelaren.
Giles, Brittles och kopparslagaren sutto händelsevis just nu nere i köket och styrkte sig efter nattens fasor och strapatser med smörgås och en kopp te. Giles brukade eljes icke umgås med det lägre tjänstfolket, om icke med ett slags välvillig nedlåtenhet, som erinrade om hans högre sociala ställning. Men dödsfall, eldsvåda och inbrott göra alla människor lika. Alltså satt nu herr Giles framför spiseln med bredt utspärrde ben, och med den vänstra armen stödd mot bordet. Med högra handen illustrerade han omständligt en berättelse om inbrottet, som hans åhörare, i synnerhet köksan och huspigan, åhörde med andlös spänning.
»Klockan kunde väl vara half tre», sade han, »då jag vaknar och vänder mig om i sängen (han vände sig om på stolen och drog en flik af duken öfver sig, som om den varit ett sängtäcke). Och så hör jag ett buller — som om någonting sprängts sönder...»
»Det var mera som när man skrapar med en spik på ett rifjärn», inföll Brittles.
»Så var det kanske, då du hörde det», invände Giles. Då jag hörde det, lät det som om något sprängdes sönder. Jag viker upp täcket (han sköt undan duken litet), sätter mig upp i sängen och lyssnar.»
Köksan och huspigan utropade på samma gång: »Herre min skapare!» och de sköto sina stolar närmare tillsammans.
»Det är någon», fortfor Giles, »som bryter upp en dörr eller ett fönster, tänkte jag. Hvad skall du göra? Väcka den stackars Brittles, annars blir han mördad i sin säng. De skära kanske halsen af honom från det ena örat till det andra, innan han vet ordet af.»
Allas blickar fästes på Brittles, som åter fäste sin blick på Giles och stirrade på honom med gapande mun och med den allra djupaste fasa.
»Jag kastar täcket af mig helt och hållet», fortfor Giles, i det han sköt duken långt ifrån sig och fixerade pigorna skarpt, »smyger mig tyst ur sängen, drar på mig ett par...»
»Det är damer närvarande, herr Giles!» mumlade kopparslagaren.
»Drar på mig ett par skor», fortsatte Giles med en tillrättavisande blick på kopparslagaren och stark tonvikt på ordet »skor» — »tar den laddade pistolen, som alltid ligger ofvanpå korgen med silfret, smyger mig in till Brittles, ruskar honom vaken och säger till honom: Brittles säger jag, bli nu inte förskräckt!»
»Ja», medgaf Brittles med skälfvande röst, »det sa’ ni!»
»Nå, blef han inte förskräckt?» frågade köksan.
»Inte ett spår!» förklarade Giles. »Han var alldeles lugn, nästan lika lugn som jag själf. — Ja, så togo vi en blindlykta, som står där inne på bordet, och trefvade oss utför trappan i kolmörker.»
Han hade rest sig och gick ett par steg framåt med tillslutna ögon, för att låta sin beskrifning åtföljas af behörig aktion. Men plötsligt ryckte han till, liksom hela sällskapet, och sprang tillbaka till sin stol. Pigorna uppgåfvo ett skrik.
»Det var någon, som knackade!» sade han slutligen och ansträngde sig att låta lugn. »Gå och öppna, någon af er!»
Ingen rörde sig.
»Det är besynnerligt, att det knackar så tidigt på morgonen», mumlade han, och såg sig omkring på de andra, som voro lika bleka som han. »Men öppnas måste det. Nå, hör ni inte?»
Han såg på Brittles. Men denne unge man var af naturen mycket anspråkslös, så att han förmodligen tänkte, att dessa ord omöjligt kunde gälla honom. Därefter såg Giles på kopparslagaren. Men denne herre hade plötsligt somnat. Och om pigorna kunde det naturligtvis ej bli fråga.
Det uppstod en liten paus. »Ja, om Brittles hällre vill öppna i vittnens närvaro», sade Giles, »så är jag villig att vara ett af vittnena.»
»Det är jag med!» förklarade kopparslagaren och vaknade lika plötsligt som han hade somnat.
På dessa villkor kapitulerade Brittles. Och då man hade fått upp fönsterluckorna och sett, att det var stora ljusa dagen, och vid den upptäckten hade fått litet mera mod, begaf man sig af med hundarna i spetsen och med pigorna (hvilka voro rädda för att vara ensamma) som eftertrupp. Enligt Giles’ råd talade de allesamman högt för att underrätta illasinnade personer utanför dörren, att de voro manstarka. Och enligt en af samme uppfinningsrike herre utfunderad ypperlig krigslist nöp man hundarna i svansen, så att de började skälla. Därpå grep Giles hårdt tag om kopparslagarens arm (för att han inte skulle springa sin väg, anmärkte herr Giles skämtsamt) och gaf befallning, att farstudörren skulle öppnas. Brittles lydde. Och då man nu ängsligt tittade öfver hvarandras axlar, var allt det förfärliga man fick sikte på — den stackars lille Oliver Twist, som blek och utmattad vädjade till deras barmhärtighet med en stum blick.
»Det är en pojke!» utbrast herr Giles, i det han behjärtadt sköt undan kopparslagaren. »Hvad är det med dig? — Nej, hör nu, Brittles, titta! Känner du inte igen —?»
Brittles, som hade stått gömd bakom dörren, uppgaf ett igenkännande rop. Giles grep gossen i det ena benet och den ena armen (lyckligtvis icke den sårade) och halade sedan in honom på stengolfvet, så lång han var. »Här är han!» skrek han, ofantligt upphetsad, uppåt trappan. »Här är en af tjufvarne, frun! En af tjufvarne, fröken! Han som blef sårad, fröken! Det var jag, som sköt honom, fröken! Brittles höll ljuset!»
»I en lykta!» tillade Brittles förklarande. Han höll den ena handen bredvid munnen, för att hans röst så mycket säkrare skulle tränga dit upp.
Pigorna störtade uppför trappan för att underrätta herrskapet, att Giles hade fångat en af tjufvarne, och kopparslagaren hade försökt väcka Oliver till lif igen, så att han inte skulle lägga sig att dö, innan han blef hängd. Midt under allt detta larm hördes uppifrån trappafsatsen en mild kvinnoröst, som ögonblickligen åstadkom lugn. »Giles!» ropade rösten.
»Ja, fröken!» svarade Giles. »Ni skall inte vara rädd, fröken! Jag är just inte svårt skadad. Han gjorde inte något särdeles förtvifladt motstånd, han märkte genast, att jag var hans öfverman.»
»Tyst!» sade den unga damen. »Ni skrämmer ju tant lika mycket som tjufvarne gjorde! — Är den stackaren svårt sårad?»
»Ja, han är gräsligt sårad!» förklarade Giles med obeskrifligt välbehag.
»Han ser ut, som om han skulle till att kola af», skrek Brittles och höll åter handen upp till munnen. »Vill ni inte komma ner och se på honom, fröken, innan han dör?»
»Tyst, skrik då inte så!» afbröt den unga damen. »Vänta ett ögonblick, så skall jag fråga tant.»
Med steg, lika lätta och mjuka som hennes röst, skyndade hon bort och kom strax därefter tillbaka med det beskedet, att den sårade skulle försiktigt bäras upp i Giles’ rum. Brittles skulle ta ponyn och rida bort och hämta en konstapel och doktorn.
»Men vill ni inte se honom först, fröken?» frågade Giles så stolt, som om Oliver varit en sällsynt praktfågel han hade skjutit.
»Inte för allt i världen!» svarade den unga damen. »Den stackaren! Tag varsamt i honom, Giles! Gör det för min skull!»
Den gamle tjänaren såg upp efter henne, då hon gick, med en så varm och beundrande blick, som om hon varit hans eget barn. Sedan böjde han sig ner öfver Oliver och hjälpte till med kvinnligt öm försiktighet att bära upp honom.