Oliver Twist/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  KAP. 4
Oliver Twist
Samhällsroman
av Charles Dickens
Översättare: Ernst Lundquist

KAP. 5
KAP. 6  →


[ 25 ]

KAP. 5.

I ny omgifning. — På begrafning.

Då Oliver blef ensam i boden, satte han lampan ifrån sig på en hyfvelbänk och såg sig rysande omkring. Midt på golfvet stod, på ett par svarta bockar, en halffärdig likkista, och hvarje gång han såg dit bort, kom det öfver honom en skräck för, att någon fasaväckande skepnad skulle långsamt höja sitt hufvud ur den. Utmed väggarna stodo bräder ordentligt uppställda i led; de liknade i den osäkra belysningen högaxlade spöken med händerna i byxfickorna. Likkistplåtar, spånor, blanka spikhufvud och bitar af svart kläde lågo strödda på golfvet, och på väggen bakom disken hängde en mycket treflig tafla föreställande två likbärare med styfva halsdukar stående utanför en öppen dörr, medan en likvagn dragen af fyra svarta hästar kommer körande på afstånd. Och öppningen under disken, där hans madrass var instucken, påminde om en graf. Då han kröp in till sitt trånga läger, önskade han, att det varit hans kista och att han finge lägga sig till lugn och långvarig sömn ute på kyrkogården, där det höga gräset vajade blidt öfver honom och den gamla kyrkklockans djupa toner vaggade honom till sömns.

På morgonen väcktes han af väldiga sparkar på dörren, hvilka upprepades allt häftigare och häftigare minst tjugu gånger, innan han kastat kläderna på sig. Först då han började ta bort säkerhetskedjan, upphörde fötterna att sparka, och en röst ropade: »Kan du inte öppna?»

»Genast» ... svarade Oliver, i det han vred om nyckeln.

»Du är väl den nya pojken?» frågade rösten genom nyckelhålet.

»Ja.»

»Hur gammal är du?»

»Tio år.»

»Då skall jag klå dig, när jag kommer in», sade rösten, »lita på, att jag håller ord, ditt fattighjon!» och så började han hvissla.

Oliver hade så ofta varit underkastad den behandling, hvarpå det nyssnämnda enstafviga verbet syftade, att han ej hyste det minsta tvifvel på, att röstens egare nog skulle veta att infria sitt löfte på frikostigt sätt. Darrande öppnade han dörren och stirrade sedan [ 26 ]uppåt gatan och nedåt gatan och tvärsöfver gatan. Den okände, som talat till honom genom nyckelhålet, hade förmodligen gått sin väg, ty han kunde ej upptäcka någon annan än en groflemmad friskolpojke, som satt på en afvisare utanför huset och med sin fällknif skar en smörgås i bitar lika stora som hans mun, hvarpå han högst behändigt förtärde dem.

»Ursäkta», sade Oliver slutligen, då han ej kunde se till någon annan, »var det kanske ni, som bultade?»

»Jag sparkade», svarade friskolpojken.

»Ni vill kanske ha en likkista?» frågade Oliver i sin oskuld.

Den andre gaf honom en fruktansvärdt bister blick och försäkrade, att Oliver snart själf skulle komma att behöfva en likkista, om han en gång till understod sig att göra spektakel af sin förman. »Men du vet kanske inte, hvem jag är, ditt fattighjon?» tillade friskolpojken och reste sig i vördnadsbjudande majestät från afvisaren. »Jag är Noah Claypole, och du står under mig. Tag genast bort fönsterluckorna, din latmask!» Hvarefter herr Claypole gaf Oliver en spark och gick in i boden med en värdig min, som om han gjort honom en stor ära. Det är alltid svårt för en klumpig pojke med stort hufvud, små ögon och dum fysionomi att se värdig ut, men svårigheterna ökas, när till dessa personliga behag ytterligare kommer en röd näsa och gula skinnbyxor.

Då Oliver hade tagit ifrån fönsterluckorna och slagit sönder en ruta, kånkade han bort med luckorna till en liten gård på andra sidan huset, där de brukade stå om dagarna. Han understöddes härvid allra nådigast af Noah, som nedlät sig att hjälpa honom, sedan han först angående rutan hade gifvit honom den trösterika försäkran, att »det där får du smörj för». Strax därefter visade sig först herr Sowerberry och sedan hans fru. Och sedan Noahs spådom angående rutan gått i fullbordan på Oliver, följde han bemälde unge herre ner i köket för att äta frukost.

»Sätt dig här vid elden, Noah», sade Charlotte, »jag har för din räkning räddat en liten bra bit skinka af fruns frukost. — Oliver, stäng dörren där bakom herr Noah, och så kan du ta de där matbitarna jag har lagt af åt dig på kastrullocket. Här är ditt te. Du kan ta det med dig till kistan där borta och dricka det där, men skynda dig bara, ty du behöfs att passa upp i boden. Hör du?»

»Hör du, ditt fattighjon?» sade Noah Claypole.

»Seså, Noah, du är då en konstig kurre», sade Charlotte. »Kan du inte låta honom vara i fred?»

»Vara i fred?» upprepade Noah. »Ja, hvad det beträffar, så låta visst alla människor honom vara i fred. Hvarken far eller mor kommer att göra honom omak, och hans andra släktingar låta honom också vara alldeles i fred — inte sant, Charlotte? Ha ha ha!»

»Å, du lifvade lax!» sade Charlotte och brast i ett hjärtligt skratt, hvari Noah instämde, hvarefter de båda kastade hånfulla [ 27 ]blickar på den stackars Oliver, som satt och skakade af köld borta i den kallaste delen af köket och förtärde det affall, som hade blifvit gömdt åt honom.

Noah var en fattigskolpojke, men icke ett fattighusbarn. Han var icke heller fader- och moderlös, ty han kunde spåra sin genealogi hela vägen tillbaka ända till sina föräldrar, som bodde strax bredvid: modern var tvätterska och fadern en försupen soldat, som fått sitt afsked med ett träben och en daglig pension af 212 pence. Lärpojkarne i grannskapet hade länge haft till en vana att på öppen gata traktera Noah med sådana obehagliga öknamn som »skinnbyx» och »fattigpojke», hvilket Noah hade tålt utan att svara. Men nu, då ödet hade fört honom tillsammans med en stackars fader- och moderlös, som till och med den uslaste tiggare kunde peka finger åt, nu lät han denne umgälla alltsamman och det med ränta. Detta utgör ett ypperligt ämne till betraktelser öfver den älskvärda människonaturen, hvars egenskaper gå igen utan åtskillnad hos den finaste lord och den smutsigaste gatpojke.

Då Oliver hade vistats hos entreprenören tre, fyra veckor, sutto denne och hans fru en afton, sedan det var stängdt, och åto sin kvällsmat inne i den lilla kammaren bakom butiken. Och sedan herr Sowerberry upprepade gånger hade sett tankfullt och ödmjukt på sin äkta hälft, började han:

»Min gumma lilla!» Han ville ha sagt något mera, men då frun såg upp med olycksbådande min, tvärtystnade han.

»Nå?» frågade frun skarpt.

»Nej, det var ingenting, min vän, ingenting alls», sade entreprenören.

»Usch, ditt odjur!» sade frun.

»Det var ingenting, min vän», försäkrade entreprenören ödmjukt. »Jag trodde, du inte ville höra talas om saken, min vän, jag ville annars säga, att...»

»Nej, låt mig slippa höra det», afbröt frun honom. »Jag är ju bara en nolla, fråga aldrig mig till råds. Det skulle aldrig falla mig in att vilja intränga i dina hemligheter.» Och fru Sowerberry brast i ett krampaktigt skratt, som hotade med de fruktansvärdaste följder.

»Ja men, min vän», sade entreprenören, »jag ville ju fråga dig...»

»Nej, nej, mig skall du inte fråga!» förklarade frun i ett offerlams ton, »fråga hellre någon annan.» Och hon brast åter i ett hysteriskt skratt, som berörde hennes man högst pinsamt. Detta är ett vanligt och bepröfvadt äktenskapligt behandlingssätt, som ofta gör god verkan. Det tvingade ögonblickligen entreprenören att utbedja sig som en särskild nåd att få omtala hvad hans hustru var ytterst nyfiken att få höra, och efter ett kort käbbel på knappt tre kvarts timme blef tillåtelsen i nåder beviljad.

»Det var bara om lille Twist, min söta vän», förklarade entreprenören. «Gossen ser bra ut.»

[ 28 ]»Ja, det vore underligt annars, så som han äter», inföll frun.

»Det är ett melankoliskt uttryck i hans ansikte, min söta vän, som verkligen är intressant. Han skulle passa mycket bra till likvakt vid begrafningar, min söta vän.»

Frun såg upp med ytterst förvånad min. Entreprenören märkte det, och utan att ge den ädla damen tid till någon ny anmärkning, tillade han skyndsamt:

»Jag menar inte som vanlig likvakt vid fullväxt folks begrafningar, min söta vän, utan bara vid barnbegrafningar. Det skulle vara något alldeles nytt, min söta vän, att ha likvakt ungefär af samma ålder som den döda. Det skulle ta sig bra ut, må du tro.»

Fru Sowerberry, som hade ganska god smak i hvad som gällde mannens yrke, frapperades af det nya i denna idé. Men som det under närvarande omständigheter kunde ha varit farligt för hennes värdighet att erkänna detta kort och godt, nöjde hon sig med att i skarp ton fråga sin man, hvarför en så enkel sak inte hade fallit honom in förr. Herr Sowerberry uttydde mycket riktigt denna anmärkning som ett gillande af hans förslag. Och det blef jämförelsevis hastigt afgjordt, att Oliver genast skulle invigas i fackets hemligheter, hvarför han skulle åtfölja sin husbonde vid allra första tillfälle, då dennes biträde begärdes.

Tillfället lät icke vänta på sig. Ty en halftimme efter frukosten följande morgon inträdde herr Bumble i boden, ställde sin käpp mot disken, tog upp sin tjocka läderplånbok ur fickan och letade fram ur den en liten papperslapp, som han därpå lämnade till herr Sowerberry.

»Aha», sade entreprenören och genomögnade den med intresserad min, »beställning på en likkista?»

»Först på en likkista och sedan på en kommunal begrafning», svarade herr Bumble och fastgjorde stroppen på plånboken, hvilken, liksom han själf, var ganska korpulent.

»Bayton?» frågade entreprenören och såg upp från papperslappen på herr Bumble. »Det namnet har jag aldrig hört förr.»

Herr Bumble skakade på hufvudet. »Ett istadigt, högfärdigt pack, herr Sowerberry!» förklarade han. »Först i förgår kväll fingo vi höra talas om dem, och vi skulle aldrig ha fått veta ett dugg om dem, om inte en gumma, som bor i samma hus, hade bedt direktionen att låta fattigläkaren gå och se till en hustru, som låg mycket sjuk. Doktorn var ute på middag, men hans elev, som är en rapp pojke, skickade dem på stående fot litet mixtur i en blanksmörjbutelj.»

»Det var raskt gjordt», anmärkte entreprenören.

»Jo, det vill jag lofva! Men hur tror ni det gick, herr Sowerberry? Nu skall ni få höra, ett så’nt otacksamt pack! Karlen skickade utan vidare tillbaka mixturen och hälsade och sa’, att den passade inte för hans hustrus sjukdom, och därför fick hon inte ta [ 29 ]in den. Hvad tycks väl? God, kraftig mixtur, som för en vecka sedan med de bästa resultat hade gifvits till två irländska arbetskarlar och en kolbärare och som skickas till dem gratis med en blanksmörjbutelj att ha den i, och så skickar han bud, att hon inte får ta in den. Hvad tycks?» Herr Bumble slog sin käpp i disken och rodnade af förbittring. »Men nu är hon då också död, och ju förr vi kunna få henne begrafd, desto bättre!» Hvarpå herr Bumble i ett anfall af kommunal ifver satte på sig sin trekantiga hatt bakfram och rusade ut ur boden.

»Tänk, han var så förargad, att han till och med glömde fråga efter dig, Oliver», sade entreprenören, som såg efter uppsyningsmannen, där han med stora steg klef utför gatan.


»Nå, pysen, hur är det fatt?» (Sid. 41.)

»Nå, pysen, hur är det fatt?» (Sid. 41.)


»Ja», svarade Oliver, som under detta samtal ängsligt hållit sig undan och ännu darrade i hela kroppen vid blotta tanken på herr Bumbles vrede. Han hade emellertid ej behöft gömma sig för herr Bumble, ty bemälde ämbetsman hade kommit till den åsikten, att det var bäst att undvika Oliver, tills han lagligen blifvit bunden vid entreprenören på sju år, så att det ej längre var någon fara för, att han återigen kunde komma fattigvården till last.

»Nåja», sade herr Sowerberry och tog sin hatt, »då ska’ vi göra ifrån oss det där ju förr desto hellre. Se efter boden, Noah! Tag din mössa, Oliver, och följ med!»

[ 30 ]De gingo en stund genom stadens tätt befolkade och starkt trafikerade gator och veko sedan in i en smal och smutsig gränd. Husen på bägge sidorna voro stora och höga, men mycket gamla och bebodda af den allra fattigaste klassen. Några trasiga män och kvinnor smögo framåt böjda och med armarna på ryggen nedåt trottoaren. Många af bottenvåningarna hade ursprungligen varit inrättade till butiker, men dörrar och fönster voro nu igenspikade med ohyflade bräder. Rännstenen stod full med stinkande vatten, här och där lågo döda råttor och spredo omkring sig en lukt af förruttnelse.

I ett af dessa hus trefvade entreprenören sig in genom en lång gång, sedan han sagt till Oliver att hålla sig tätt efter honom och ej vara rädd. De gingo uppför en rankig trappa och stötte emot en dörr, på hvilken han knackade. Den öppnades af en flicka på 13, 14 år. En blick in i rummet upplyste entreprenören, att det var hit han skulle. Han inträdde; Oliver följde efter.

Det fanns ingen eld i rummet, men en man hade likväl af gammal vana hukat sig ner framför den tomma eldstaden. Äfven en gammal gumma hade flyttat dit en pall och satt bredvid honom. Borta i en vrå syntes ett par trasiga barn, och inne i en liten fördjupning midtför dörren låg någonting under ett trasigt täcke. Oliver ryste, då han såg dit bort, han smög sig ofrivilligt närmare sin mästare, ty fastän han ej såg något, kände han dock, att det var ett lik.

Mannens ansikte var magert och blekt, hår och skägg gråsprängdt. Gumman var mycket rynkig i ansiktet, de få tänder hon hade kvar stucko fram öfver underläppen, ögonen voro så märkvärdigt klara och genomträngande. Oliver tordes nästan ej se på dessa människor — de liknade råttorna där nere på gatan.

»Understå er inte att röra vid henne!» skrek mannen och sprang upp som en rasande, då entreprenören nalkades fördjupningen i väggen. »Jag säger er», fortfor han, i det han knöt händerna och stampade i golfvet, »att jag inte vill ha henne nedstoppad i jorden! Maskarna skulle bara pina henne, inte äta henne, så utmärglad som hon är.»

Entreprenören svarade ej på dessa vanvettiga ord, utan tog upp ett måttband ur fickan och föll på knä bredvid liket.

»Ja», sade mannen, i det han brast i gråt och sjönk ner på knä vid sin döda hustrus fötter, »böj knä, böj knä, allesammans hos henne och hör hvad jag säger! Hon svälte ihjäl, säger jag! Jag visste inte, huru dålig hon var, förr än febern tog henne, och då stucko benen redan fram under skinnet på henne. Här var hvarken eld eller ljus, hon dog i mörkret — hon kunde inte ens få se sina barns ansikten, fastän vi hörde henne hviska deras namn. Jag tiggde för hennes skull på gatan, och så satte de mig i häkte. Då jag slapp ut igen, var hon döende. Allt blodet har stelnat i mitt [ 31 ]hjärta, ty de läto henne svälta ihjäl. Vid den lefvande Guden, hon svälte ihjäl, säger jag!» Han slet sitt hår och vred sig på golfvet under skärande skrik, med rullande ögon och fradga kring munnen.

De förskrämda barnen gräto bittert. Men den gamla gumman, som hittills hade suttit så likgiltig, som om hon varit både döf och blind, befallde dem i hotande ton att tiga. Hon lossade på mannens halsduk och stapplade sedan fram till entreprenören. »Det var min dotter», sade hon med ett fånigt leende och pekade på liket. »Herre Gud, det är konstigt att tänka sig... jag, som redan var till åren, då jag fick henne, jag står här frisk och rask, och hon ligger där kall och stel! Herre Gud, ja... det är ju alldeles som en komedi... en riktig komedi!»

Entreprenören hade slutat och beredde sig att gå.

»Vänta litet, vänta litet!» hviskade hon ifrigt. »Begrafver ni henne i morgon eller i öfvermorgon? Jag måste ju följa henne, förstår ni. Skicka mig en stor kappa, en som är riktigt varm och skön, för det är så bitande kallt. Vi borde också ha haft tårta och vin, innan vi gå till kyrkogården, men det är det samma, skaffa oss bara litet bröd — en bit bröd och en dryck vatten. Kära herre, tror ni, att vi få litet bröd?» frågade hon ifrigt och hakade sig fast vid entreprenörens rock.

»Ja, naturligtvis, naturligtvis», försäkrade entreprenören, »det kommer alltsammans». Han gjorde sig lös från henne och skyndade ut, följd af Oliver i hack och häl.

Följande dag (familjen hade emellertid fått i understöd en half limpa och en bit ost, som lämnades dem af herr Bumble i egen person) återvände Oliver och hans husbonde till det eländiga hålet. Herr Bumble hade redan kommit åtföljd af fyra fattighjon, som skulle bära liket. Ett par gamla svarta kappor kastades öfver gummans och mannens trasor, kistan skrufvades igen, likbärarne lyfte upp den och buro ner den på gatan.

»Seså, släpa nu inte benen efter er, mutter», hviskade Sowerberry till den gamla. »Vi äro sent ute och få inte låta prästen vänta. Skynda på, karlar!

Likbärarne trafvade framåt med sin lätta börda, och likföljet höll sig så tätt efter dem som möjligt. Främst gingo herrar Sowerberry och Bumble med långa steg; Oliver, som ej hade så långa ben som mästaren, sprang bredvid.

Men de hade ej behöft göra sig sådan brådska. Ty då de kommo till det af nässlor öfverväxta hörn af kyrkogården, där de fattiga begrafdes, var prästen ännu icke kommen, och klockaren, som satt framför brasan inne i sakristian, trodde, att det skulle dröja ännu en timme, innan han kom. Alltså satte man kistan ute vid grafven, där de bägge sörjande stodo helt tåligt och väntade i den uppblötta leran och i ett iskallt duggregn, medan gatpojkarne, som begrafningen lockat dit, roade sig med att leka hök och dufva mellan [ 32 ]grafstenarna eller (för omväxlings skull) hoppa fram och tillbaka öfver kistan. Herrar Sowerberry och Bumble, som voro klockarens privatvänner, sutto inne hos honom framför brasan och läste tidningar.

Slutligen, efter en timmes förlopp, rusade klockaren, herr Bumble och herr Sowerberry ut till grafven, och strax därefter visade sig prästen, som satte på sig kappan, medan han gick. Herr Bumble gaf för ordningens skull ett par af pojkarne några knuffar, och hans högvördighet läste upp så mycket af begrafningsformuläret, som han kunde tränga ihop inom fyra minuter, därpå lämnade han sin kappa till klockaren och gick sina färde igen.

»Seså, Bill», sade Sowerberry till dödgräfvaren, »kasta nu igen grafven.»

Det gick i en fart, ty grafven var så full af kistor, att den öfversta endast var ett par fot från jordytan. Dödgräfvaren skoflade ner jorden, stampade nödtorftigt till den, slängde spaden öfver axeln och gick sin väg, följd af gatpojkarne, som högljudt beklagade sig öfver, att nöjet tagit så fort slut.

»Ni måste gå nu, min vän», sade herr Bumble och klappade den aflidnas man på axeln, »kyrkogården skall stängas.»

Mannen hade ej rört sig ur fläcken från det han kom. Han ryckte till, såg upp, stirrade på herr Bumble, vacklade sedan framåt ett par steg och föll afsvimmad till marken. Den fjolliga gumman var för upptagen af att gråta öfver förlusten af kappan (som entreprenören hade tagit af henne) för att lägga märke till det. De hällde därför ett ämbar kallt vatten öfver honom, och då han kom sig igen, ledde de ut honom från kyrkogården, stängde grinden och gingo hvar och en till sitt.

»Nå, Oliver», frågade herr Sowerberry på hemvägen, »hvad tyckte du om det?»

»Jo, tack, herrn, ganska bra», svarade Oliver med någon tvekan. »Inte så förskräckligt bra.»

»Nå, det vänjer du dig nog vid», försäkrade entreprenören. »Det är ingenting, bara man blir van vid det.»

Oliver undrade i tysthet, om det hade dröjt länge, innan herr Sowerberry blifvit van vid det. Men han ansåg för klokast att hålla inne med den frågan.