Om ektosifo hos Endoceras Burchardii Dew. (Palæontologiska notiser)
| ← Om förekomsten af Torellella lævigata (Linrs.) i Olenellus-skiffern vid Tomten i Ringsaker's socken i Norge |
|
Om apikaländan hos Endoceras. Tillägg → |
Denna art uppställdes och beskrefs år 1880 af Dewitz[1] samt uppfattades af honom såsom en typisk Endoceras. I den inledande beskrifningen af sifonen hos Endoceras (»Siphonalbildung bei den Vaginaten») beskrifves nemligen ektosifonens byggnad hos Endoceras Burchardii jemte den hos Endoceras vaginatum Schlot. utförligt samt afbildas, något schematiserad, för att tjena såsom exempel på Endoceras-sifoner med kortare och längre septaltuber. Hos Endoceras Burchardii bildar enligt Dewitz[2] hvarje septum en septaltub, som sträcker sig genom hela den närmast bakom liggande lokulus och slutar först bakom nästa septum ett litet stycke in i dettas septaltub.
Äfven af Rüdiger[3] beskrifves arten såsom en Endoceras och sjelf har jag hittills på Dewitz’s auktoritet omnämnt densamma under detta slägtnamn. Emellertid har jag, då arten är ganska allmän i den grå Lituitkalken på Öland, redan sedan länge förvånat mig öfver att lösa eller blottade sifoner af densamma, bortsedt från storleken och det marginala läget, ej blott till formen utan äfven till konsistens och färg vida mer likna sifonen af en Orthoceras än af en Endoceres. Likasom hos en lösvittrad Orthoceras-sifon visar den nemligen aldrig några septalfrakturer[4], utan omedelbart bakom hvarje septum en smal och djup, såväl framtill som baktill skarpt begränsad rännformig insnörning. På figurerna 2 och 2 A hos Dewitz framträder detta utmärkt tydligt. Äfven Rüdiger har iakttagit denna för en Endoceras påfallande sifonalform samt beskrifver densamma med följande ord: »Die Erweiterung der Düten erstreckt sich über den ganzen Zwischenraum zweier Kammerscheidewände, so dass der Sipho nur an der Durchbruchsstelle der letzteren eingeschnürt erscheint und, isolirt, einer Reihe Semmeln ähnelt». Den lösvittrade sifonen består ej heller af fast skalmassa, utan visar sig alltid vara mer eller mindre uppluckrad samt har på ytan ett jordigt utseende likasom hos en Orthoceras. Då jag för någon tid sedan började en serie tunnslipningar för ett mikroskopiskt studium af sifonen hos de under-siluriska Cephalopoderna, var det derföre med stort intresse, som jag emotsåg det första slipprofvet af Endoceras Burchardii, och blef jag ej synnerligen öfverraskad att finna, att detsamma visade en sifonalbyggnad, helt och hållet afvikande från den hos Endoceras, men istället fullkomligt öfverensstämmande med sifonen hos en till gruppen Ellipochoanoida Hyatt[5] hörande form.
Nedanstående efter ett slipprof utförda bilder, figurerna 1—2, visa ektosifonens byggnad. Septa tillsammans med den korta septaltuben bestå af tvenne lager, ett mellersta, tjockare, af vattenklar, färglös kalkspat på båda sidor begränsadt af ett mycket tunnt, ej kristalliniskt, till färgen ljust grågulaktigt, opakt lager. Septa äro derför, motsvarande de olika lagren, på teckningarna hvita med svarta begränsningslinier. Den septaltuberna förbindande membranen är af ungefär samma färg och utseende som de yttre begränsningslagren hos septa, samt är på figurerna svart likasom dessa. Lokuli äro utfyllda af grofkristallinisk kalkspat, sifonen af bergartsmassa, utan spår af några endosifonala bildningar. Septaltuberna äro korta och nå endast till omkring 1⁄5 af afståndet till närmaste septum. De
| Fig. 1. | Fig. 2. | |
_fig._1.jpg) |
_fig._2.jpg) | |
| Fig. 1. Enduceras Burchardii Dew. — Öland, Källa. —. Grå Lituitkalk. — G. Holm 1882. (Holm’s saml.). — Tangentialsnitt genom sifonens midt. Snittets plan är ej fullt vinkelrätt mot konkans medelplan, samt ej heller fullt parallelt med sifonens längdaxel. Detta senare är orsaken till att sifonen skenbart afsmalnar mot distaländan. — Teckning efter fotografi. — Först. 3⁄1 ggr. | ||
| Fig. 2. Endoceras Burchardii Dew. — Öland, Sjöstorp. — Grå Lituitkalk. — G. Holm 1886. ({sc|Holm}}’s saml.). — Ländsnitt i medelplanet. — Först. 3⁄1 ggr. | ||
afsmalna så småningom och sluta såsom en skarp egg. Den septaltuberna sammanbindande rördelen är af större tjocklek än septa, ogenomskinlig, inåt skarpt begränsad, men utåt, äfven hos ovittrade exemplar, likasom uppluckrad, samt utan jämn och skarp gräns. Baktill lägger den sig intill den bakre septaltubens insida, framtill åter omsluter den den främre septaltubens utsida. Strikturerna och det egendomliga utseendet hos lösa sifoner blir härigenom lätt förklarligt, i det sifonen mellan septaltuberna vid börjande vittring ytterligare uppluckras och derigenom med lätthet lösgör sig från den omslutande bergartsmassan och de med septa sammanhängande korta septaltuberna. Strikturerna utgöra derföre aftrycket af septaltuberna.
Oaktadt sin habituela likhet med Endoceras genom sin jemförelsevis stora samt marginala sifon (diametern 2⁄5—2⁄7 af konkans), visar sig förevarande art således genom ektosifonens byggnad ej ens tillhöra samma afdelning (Hotochoanoida Hyatt) inom Nautiloidea som detta slägte, utan ega sina närmaste anförvandter inom afdelningen Ellipochoanoida Hyatt och familjen Orthoceratidæ. Häraf framgår, att det äfven inom denna senare måste finnas former med stor, marginal sifon, fastän de genom sin habituela likhet med Endoceras-former blifvit förbisedda. Då dessa former ej synas kunna upptagas i något hittills uppställdt slägte, torde Endoceras Burchardii få anses såsom typ för ett nytt sådant, för hvilket föreslås namnet Baltoceras, på grund af hithörande formers uppträdande inom de baltiska silurbildningarna. Baltoceras Burchardii (Dew.) förekommer nemligen i Lituitkalken på Öland och i Dalarna samt inom motsvarande horizont (Schicht C1) i Estland, hvarest jag funnit densamma vid Kandel samt vid Hirro nära Reval.
I den grå Vaginatumkalken har jag både på Öland och i Dalarna funnit en närstående form med fullkomligt samma ektosifobyggnad, men lägre lokuli.
I sammanhang med ofvanstående må påpekas, att det är att misstänka, att de af Rüdiger beskrifna och till Endoceras hänförda End. nov. sp. och End. angustisiphonatum Rüd.[6] ej tillhöra detta slägte, utan äro Orthoceras-former med marginal eller submarginal sifon. Till sistnämnda former hoppas jag emellertid inom kort få återkomma.
- ↑ Dewitz, H. Ueber einige ostpreussische Silurcephalopoden. — Zeitschr. d. Deutschen geolog. Gesellschaft 32 (1880): 391 tafl. 16, fig. 2, 2 a.
- ↑ Ibid., sid. 371, fig. 1. Schematischer Längsschnitt in der Mittelebene.
- ↑ Rüdiger, H. Ueber die Silur-Cephalopoden aus den mecklenburgischen Diluvialgeschieben, sid. 29. — Separatdr. aus: Arch. der Freunde d. Naturg. Meckl., 1891.
- ↑ Holm, G. Om de endosifonala bildningarna hos familjen Endoceratidæ, Geol. Fören. Förh. Bd 17 (1895): 607.
- ↑ Hyatt, A. Genera of fossil Cephalopods, sid. 260, 271. — Proc. Bost. Soc. Nat. Hist., Vol. 22 (1883).
- ↑ Anf. st., sid. 36—37, tafl. 1, fig. 5 a—b; tafl. 2, fig. 10 a—b.