Pål Andrestugen
| ← Dockan i gräset |
|
Soria Moria slott → |
26.
Pål Andrestugen.
Det var en gång en hustru som hade en döf man,
och der för höll hon mera af gossen i den andra stugan,
som de kallade Pål Andrestugen. Tjenstgossen hos den
döfve mannen märkte väl, att der var något emellan dessa
två, och så sade han en gång till käringen: ”Törs ni våga
tio daler, mor, att jag skall få er till att uppenbara er
egen skam?” — ”Ja, det törs jag nog,” sade hon, och så
slogo de vad om tio daler.
Så var det en dag, gossen och den döfve mannen stodo på logen och tröskade; då märkte gossen, att Pål Andrestugen kom till käringen. Han sade ingenting; men en god stund före frukostdags, vände han sig om mot logdörren och skrek med ens: ”Ja, ja!”
”Jaså, ska vi allt in nu då?” sade mannen; han hade icke märkt något. ”Ja vi ska’ väl det, eftersom mor ropat,” svarade gossen.
Då de kommo i förstugan, begynte gossen att hosta för att hustrun skulle få gömma Pål Andrestugen. Då de nu kommo in, stod der ett fat med risgrynsgröt på bordet. ”Nej, nej då, mor!” sade mannen, ska’ vi ha’ risgrynsgröt i dag?” — ”Åja, I skall väl det,” sade käringen, — sur och arg var hon. Då de väl hade ätit och gått ut igen, sade hon till Pål: ”Det är tusan till väderkorn den pojken har; detta var nu hans skuld. Men nu får du laga att du kommer din väg, så ska jag komma ned till dig i ängen med mellanmiddag.” Detta stod pojken i förstugan och hörde på.
”Far,” sade han, ”nu tror jag, det är bäst, vi gå ned i dalen och gör i ordning gärdesgårdsstycket som är nedblåst, för svinen deras i andra stugan gå och rota opp ängen vår.” — ”Ja, vi få väl det,” sade mannen, för han gjorde allt hvad de sade till honom.
Vid mellanmiddags-tid kom käringen skyndande ned i ängen med något under förklädet. Nej, nej mor, nu tror jag inte du är dig sjelf längre,” sade mannen; ”ska vi nu ha mellanmiddag också?” — ”Åja, I far väl det,” sade hon; mycket argare var hon ändå. Och de lefde godt, och spisade både kaka och smör och fingo bränvin till.
”Jag går bort till Pål Andrestugen med litet också, jag, mor,” sade pojken, ”för han har nog inte fått någon mellanmiddag.” — ”Ja gör det!” sade hustrun; då blef hon blid igen med ens.
På vägen plockade pojken sönder kakan och släppte en smula då och då, eftersom han gick. Till Pål Andrestugen sade han ”Du får nog taga dig i akt, du, för gubben vår har märkt, att du kommer väl ofta till käringen; det tycker han inte mycket om, och nu har han svurit på, att han skall hugga yxan i dig, så snart han får se dig.”
Pål blef mycket rädd och förskräckt, och pojken gick tillbaka igen till mannen. ”Det är något söndrigt på plogen för Pål,” sade han, ”och derföre bad han, att I ville ta med er yxan och komma dit och laga litet på den.”
Ja, mannen gick och tog med yxan, men Pål Andrestugen fick icke ögonen på honom, förrän han tog till fötter det bästa han kunde. Mannen tog och vände på plogen och såg på den på alla kanter, och då han icke kunde se något söndrigt på den, så gick han tillbaka igen, men på vägen plockade han opp de kaksmulor, gossen hade släppt. Käringen stod en stund och såg på detta och förundrade sig öfver, hvad det var, mannen samlade opp.
”Å, far plockar nog opp sten,” sade gossen, ”för han har märkt, att denne Pål Andrestugen springer så ofta öfver till oss, och det tycker gubben inte mycket om, och nu har han svurit på, att han skall stena mor ihjel. Käringen åstad det fortaste hon kunde. ”Hvad är det, mor sätter så åstad efter?” sporde mannen, då han kom fram. — ”Å, det är nog eld lös hemma, sade gossen. Mannen efter, och käringen före, och skrek: ”Å, slå inte ihjel mig, slå inte ihjel mig, så skall jag aldrig låta Pål Andrestugen komma till mig mer!” — ”Nu äro de tio dalerna mina!” ropade gossen.