Soria Moria slott
| ← Pål Andrestugen |
|
Herre-Per → |
27.
Soria Moria Slott.
Det var en gång ett folk, som hade en son, och han
hette Halvor. Ända från han var en liten gosse, ville han
aldrig göra något, men satt bara och petade i askan.
Föräldrarne hade honom bort för att lära många ting;
men Halvor stannade ingenstädes, för när han hade varit
borta i några dagar, rymde han ur läran, lopp hem och
satte sig i spisen till att gräfva i askan igen. Men så kom
det engång en skeppare och sporde Halvor, om han icke
hade lust till att vara med honom och fara till sjös och
se fremmande land. Jo, det hade Halvor lust till, då var
han icke länge senfärdig.
Hur länge de nu seglade, vet jag icke något om, men långt om länge kom det en stark storm, och då den var förbi och det blef stilla igen, visste de icke, hvar de voro hemma; de voro drifna till en fremmande kust, som ingen af dem kände till.
Då det nu alldeles ingen vind var, blefvo de liggande stilla här, och Halvor bad skepparen om lof att gå i land för att se sig om, för han ville hellre gå än ligga och sofva.
”Tycker du, du kan visa dig för folk:” sade skepparen, ”du har ju icke annat till kläder än de paltorna, du står och går i.” Halvor blef dock vid sitt, han, och så fick han ändteligen lof; men han skulle komma tillbaka igen, när det började på att blåsa. Han gick således, och det var ett herrligt land; öfverallt hvar han gick fram, var det stora slätter med åkrar och ängar, men folk såg han icke till. Så tog det på att blåsa, men Halvor tyckte icke, han hade sett nog ännu, och han ville gerna gå litet längre för att se, om han icke kunde träffa folk. Om en stund kom han då på en stor väg, som var så jemn, att man gerna kunde trilla ett ägg på den. Denna gick nu Halvor efter, och då det led mot qvällen, såg han ett stort slott långt borta, hvarifrån det lyste. Då han nu hade gått hela dagen och icke haft något att lifnära sig med, var han duktigt hungrig; men ju nännare han kom till slottet, desto mera rädd blef han också.
I slottet brann det på spiseln, och Halvor gick in i köket, som var så grannt, att han aldrig sett ett så grannt kök ; der var käril både af guld och silfver, men någon menniska fanns der icke. Då Halvor hade stått der en stund och ingen kom ut, gick han fram och öppnade på en dörr; derinne satt en prinsessa och spann på en rock. ”Nej, nej då!” ropte hon, ”törs det komma kristna menniskor hit? men det är nog bäst, att du går igen, om icke trollet skall sluka dig, för här bor ett troll med tre hufvuden.”
”Jag är lika glad om han hade fyra, och så skulle jag ha lust tiU att se den karlen,” sade gossen, ”och jag går icke; jag har inte något ondt gjort; men mat må du gifva mig, för jag är illa hungrig.” Då Halvor hade ätit sig mätt, sade prinsessan till honom, att han fick pröfva, om han kunde svinga svärdet, som hängde på väggen; nej, han kunde icke svinga det, han kunde icke lyfta det engång. ”Ja” sade prinsessan, ”så får du taga dig en klunk ur den flaskan, som hänger vid sidan, för det gör trollet, när han skall ut och bruka svärdet.” Halvor tog sig en dryck och straxt kunde han svinga svärdet som ingenting. Nu, mente han, skulle trollet få komma. Rätt som det var, kom trollet susande; Halvor steg bakom dörren. ”Hutetu, här luktar kristen mans blod!” sade trollet, och satte hufvudet in igenom dörren. ”Jo, det skall du blifva varse,” sade Halvor, och högg alla hufvudena af det. Prinsessan blef så glad öfver att hon var frälst, att hon både dansade och sjöng; men så kom hon till att tänka på systrarna sina, och så sade hon: ”Gud gifve nu systrarna mina också voro frälsta!” — ”Hvar äro de?” sporde Halvor. Ja, så förtäljde hon honom det: den ena var intagen af ett troll på ett slott, som var sex mil derifrån, och den andra var intagen på ett slott, som var nio mil bortom det igen.
”Men nu,” sade hon, ”nu får du först hjelpa mig att få ut detta skrofvet här.”
Ja, Halvor var så stark; han skaffade allting bort och gjorde det snyggt och rent i en hast. Nu mådde han godt och väl, och nästa morgon gaf han sig åstad i dagningen; han hade ingen ro uti sig, utan gick och sprang hela dagen. Då han fick se slottet, blef han litet rädd igen; det var mycket grannare än det andra; men äfven här var icke heller en menniska att se. Så gick Halvor in i köket, men han stannade icke der heller, utan gick längre in. ”Nej törs det komma kristna menniskor hit?” ropte prinsessan. ”Jag vet inte huru länge det är sedan jag kom hit; men under all denna tid har jag icke sett en kristen menniska; det är nog bäst, att du beger dig bort igen, för här bor ett troll som har sex hufvuden.” — ”Nej, jag går inte,” sade Halvor, ”om han än hade sex till.” — ”Han tager och slukar dig lefvande!” sade prinsessan. Men det hjelpte icke. Halvor ville icke gå; han var icke rädd för trollet; men mat och dryck ville han ha, för han var hungrig efter resan. Ja, han fick så mycket han ville ha; men så ville prinsessan hafva honom till att gå igen. ”Nej,” sade Halvor, ”jag går inte, för jag har inte något ondt gjort, och jag har inte något att vara rädd för.” — ”Han spörjer icke efter det,” sade prinsessan, ”för han tager dig utan både lag och rätt; men då du inte vill gå, så pröfva om du kan svinga det svärdet, som trollet brukar i krig.” Han kunde icke svinga svärdet; men då sade prinsessan, att han skulle taga sig en klunk ur flaskan, som hängde vid sidan af det, och då han det hade gjort, kunde han svinga det.
Rätt som det var, så kom trollet, det var så stort och tjockt, att det måste gå på sidan, för att komma in igenom dörren. Då trollet fick in det första hufvudet, så ropte det: ”Hutetu! här luktar kristen mans blod!” Med detsamma högg Halvor det första hufvudet af, och så alla de öfrige. Prinsessan blef nu öfvermåttan glad; men så kom hon att tänka på systrarna sina, och så önskade hon, att de också voro frälsta. Halvor mente, att det nog kunde blifva råd till det och ville åstad straxt: men först måste han nu hjelpa prinsessan med att få bort trollets kropp, och så gaf han sig på väg den andra morgonen. Det var långt till slottet, och han både gick och sprang, för att komma fram i tid. Mot qvällen såg han slottet, och det var mycket grannare, än begge de andra. Nu var han nästan icke det minsta rädd, utan han gick genom köket och längre in. Der satt en prinsessa, som var så vacker, att ej hennes make fanns. Hon sade nu lika som de andra, att der icke hade varit kristet folk, sedan hon kom dit, och bad honom gå igen, för annars skulle trollet sluka honom lefvande, — det hade nio hufvuden, sade hon. ”Ja, om det nu har nio till de nio, och ändå nio till, så går inte jag,” sade Halvor och gick och ställde sig vid spiseln. Prinsessan bad honom så vackert, att han skulle gå, för att icke trollet skulle äta upp honom, men Halvor sade: ”Låt honom komma, om han vill.” Så gaf hon honom trollsvärdet och bad honom taga sig en dryck af flaskan, så att han kunde svinga det.
Rätt som det var, kom trollet, så att det susade om det; det var ännu större och tjockare än begge de andra två, och det måste också gå på sidan för att komma in igenom dörren. ”Hutetu! här luktar kristen mans blod!” Med detsamma högg Halvor det första hufvudet af och sedan alla de öfriga, men det sista var det segaste af dem alla, och det var det tyngsta arbete Halvor hade gjort, att få det af.
Nu kommo alla prinsessorna tillsammans på det slottet, och de voro så glada, som de aldrig hade varit i all sin tid, och de tyckte bra om Halvor och han om dem, och han kunde få den han helst ville: men den yngsta tyckte han mest om af alla tre. Halvor gick der och var så tyst och stilla; så sporde prinsessan, hvad det var, han önskade, och om han icke tyckte om att vara hos dem. Jo, det tyckte han nog om, för de hade ju nog att lefva af, och han hade det godt der, men han längtade hem, för han hade föräldrar i lifvet, och dem hade han stor lust att se igen. Det mente de väl kunde låta sig göra; ”du skall komma oskadd både fram och tillbaka igen, om du vill lyda vårt råd,” sade prinsessorna. Ja, han skulle icke göra annat, än hvad de ville. Så klädde de upp honom, så han blef så fin som en prins, och så satte de en ring på hans finger, och den var sådan, att han kunde önska sig både fram och tillbaka med den; men de sade, att han icke skulle kasta den bort och icke nämna namnet på dem, för då var det förbi med hela herrligheten; och då fick han aldrig se dem mera.
”Stode jag nu hemma, och hemmet vore häri” sade Halvor, och så, som han hade önskat, gick det också; Halvor stod utanför stugan hos sina föräldrar, förr än han visste ordet af. Det var i mörkningen om qvällen, och då de sågo, att till dem kom in en sådan fin, ståtlig fremmande man, blefvo de så häpna, att de både började att bocka och niga. Halvor sporde nu, om han icke kunde få blifva der och få hus öfver natten. Nej, det kunde han slätt icke; ”vi hafva det icke så,” sade de, ”för vi hafva hvarken det ena eller det andra, som en sådan herre kan vara nöjd med; men det är bäst, han går opp i gården, det är icke långt stycke, han kan se skorstenen härifrån, der hafva de fullt upp af allting.”
Halvor tyckte alls icke om det; han ville ändteligen stanna der; men folket blef vid sitt, att han skulle gå upp till gården, for der kunde han få både mat och dryck, då de icke en gång hade en stol att bjuda honom att sitta på.” — ”Nej,” sade Halvor, ”dit upp vill jag inte förr än i morgon tidigt; men låt mig nu få vara här i natt, jag kan ju sitta i spiseln.” Det kunde de då icke säga något emot, och så satte sig Halvor i spiseln till att gräfva i askan, så som han gjorde, då han låg hemma och latade sig.
De pratade länge och mycket och förtäljde Halvor både om det ena och det andra, och så sporde han dem, om de aldrig hade haft något barn. ”Jo, de hade haft en gosse, som hette Halvor, men de visste icke, hvar han vandrade, och icke visste de, antingen han var död eller lefvande heller.” — ”Kunde det icke vara jag då?” sade Halvor. ”Det vet jag visst,” sade käringen, och lyftade på sig; ”han Halvor var så lat och dufven, att han aldrig gjorde någonting, och så var han så paltig, att den ena trasan trängdes med den andra på honom; det kunde aldrig blifvit slik karl af honom, som I är, far.”
Om en liten stund skulle käringen bort till spiseln och röra om elden, och då eldskenet lyste på Halvor, likasom då han var hemma och kärade i askan, så kände käringen igen honom.
”Jamen, är det du ändå, Halvor!” sade hon, och det blef sådan glädje på de gamla föräldrarna, att det icke var ände på den, och han måste nu förtälja, huruledes det hade gått honom, och käringen var så glad öfver honom att hon ville ha honom upp på gården straxt på minuten och visa honom för jäntorna, som alltid hade varit så katiga af sig. Hon gick då förut i väg och Halvor efter. Då hon så kom dit upp, talte hon om, att Halvor var kommen hem igen, och nu skulle de bara se, huru fin han var; han såg ut som en prins, sade hon.
”Det vet jag visst,” sade jäntorna och knyckte på nacken, ”han är väl densamme trasvargen, han alltid har varit.” I detsamma kom Halvor in, och då blefvo jäntorna så förbluffade, att de glömde qvar lintyget i spiseln, der de sutto och loppade sig, och sprungo ut i bara underkjolen. Då de så kommo in igen, voro de så skamfulla, att de nästan icke tordes se på Halvor, som de alltid hade varit stolta och tvära mot förr. ”Ja, I han nu alltid tyckt, att I voren så fina och vackra. I, att ingen kunde vara eder like; men I skullen bara se den äldsta prinsessan, som jag har frälst,” sade Halvor; ”mot henne sen I ut som vallflickor, och den mellersta är ändå vackrare; men den yngsta, som är kärestan min, är vackrare än både sol och måne; Gud gifve de blott vore här, så skullen I få se!” sade Halvor.
Han hade icke förr sagt det, innan de stodo der; men då blef han så illa vid, för nu kom han ihåg, hvad de hade sagt. På gården blef det hållet både gästabud för prinsessorna och all möjlig ståt för dem; men de ville icke stanna der. ”Vi vilja ned till föräldrarna dina,” sade de till Halvor ”och så vilja vi ut och se oss om.” Han följde då med dem. Så kommo de till ett stort vatten utanför gården. Tätt vid det vattnet var det en sådan dejlig grön backe; der ville prinsessorna sitta och hvila en stund, för de tyckte det var så vackert att sitta och se ut öfver vattnet, sade de.
De satte sig der, och då de hade suttit en stund, sade den yngsta prinsessan: ”Jag får väl luska dig litet jag, Halvor.” Ja, Halvor lade hufvudet på hennes knä, så luskade hon honom, och det dröjde icke länge, förrän Halvor sof. Så tog hon ringen af honom och satte en annan i stället, och så sade hon: ”Håll nu i mig allesammans, och låt oss snart vara på Soria Moria Slott!”
Då Halvor vaknade, kunde han nog finna, att han hade mistat prinsessorna, och tog till att gråta och jemra sig, och han var så rent misströstande, att man alls icke kunde lugna honom. För allt hvad föräldrarne bådo honom, ville han icke stadna, utan tog farväl och sade, att han visst aldrig fick se dem mera, för fann han icke prinsessorna igen, tyckte han icke det var värdt att lefva.
Trehundrade daler hade han igen; dem tog han i fickan och gaf sig på vägen; då han hade gått ett stycke, mötte han en man med en brukbar häst; den ville han köpa, och begynte att ackordera med mannen. ”Ja, jag har väl inte tänkt att sälja den,” sade mannen, ”men om vi kunna bli ense så” — Halvor sporde då, hvad han ville ha för den. ”Inte mycket har jag gifvit för den, och inte mycket är den värd; det är en bra häst att rida på, men till att springa duger den inte stort, men alltid så orkar den nog med matsäcken eder och er också, när I går styckevis,” sade mannen. Till sist blefvo de då enige om priset, och Halvor lade säcken sin på den, och så gick han styckevis, och styckevis red han. Om qvällen kom han till en grön vall, och der stod ett stort träd, som han satte sig vid. Der släppte han hästen, och han lade sig icke till att sofva, utan tog fram matsäcken sin. Då det grydde till dagen, drog han åstad igen, för han tyckte icke han kunde ha någon ro i sig. Så gick han och så red han hela dagen bort igenom en stor skog, hvarest det var många gröna fläckar, som lyste så vackert borta emellan träden. Icke visste han hvar han var hemma, och icke visste han hvart det bar hän, men han gaf sig icke mera tid att hvila, än när hästen fick litet i sig och han sjelf fick upp matpåsen sin, när han kom till en af de gröna fläckarna. Han gick och han red, och aldrig tyckte han det blef någon ända på skogen.
Men i mörkningen den andra dagen, såg han det lysa fram emellan träden. ”Gud gifve der nu vore folk uppe, så jag kunde få värma mig och litet att äta ock,” tänkte Halvor. Då han kom dit, så var det en liten usel stuga, och igenom rutan såg han ett par gamla menniskor derinne; de voro så gamla och grå i hufvudet som dufvor, och käringen hade en näsa så lång, att hon satt vid spisen och brukade den till glödraka. ”God qväll! God qväll!” sade käringen. ”Men hvad ärende har I då, som kommer hit?” tillade hon; ”här har inte varit kristet folk på öfver hundra år.” Ja, Halvor talte då om, att han skulle till Soria Moria Slott, och sporde om hon visste vägen dit. ”Nej,” sade käringen, ”det vet jag icke; men rättnu kommer månen, så skall jag spörja den, och den vet det nog, den må väl se det, for den skiner ju på allting.” När så månen stod ljus och blank öfver trädtopparne, gick käringen ut. ”Du måne, du måne,” skrek hon, ”kan du säga mig vägen till Soria Moria Slott?” — ”Nej,” sade månen, ”det kan jag icke, för den gång jag lyste der, stod der en sky för mig. ”Vänta litet ännu,” sade käringen till Halvor, rättnu kommer vestanvinden; han vet det visst, för han blåser i hvar krok.” — ”Nej, nej, har du häst också, du?” sade käringen, då hon kom in igen, ”å släpp det stackars kreaturet ut i hagen, och låt det inte stå här vid dörren och svälta; men vill du inte byta bort den till mig?” sade hon; ”vi ha ett par gamla stöflor här, som du kan ta femton fjerdingsväg i hvart steg med; dem skall du få för hästen, så kommer du förr till Soria Moria Slott.” Det var Halvor straxt villig till, och käringen var så glad för hästen, att hon var färdig att dansa, ”för nu kan jag få komma att rida till kyrkan, jag också,” sade hon. Halvor hade ingen ro i sig och ville åstad straxt, men käringen sade, det hade ingen hast. ”Lägg dig på bänken du, och sof litet, för någon säng ha vi icke åt dig,” sade käringen, ”jag skall nog passa på, när vestanvinden kommer.”
Räatt som det var, så kom vestanvinden susande, så det knakade i väggen. Käringen ut. ”Du vestanvind, du vestanvind! kan du säga mig vägen till Soria Moria Slott? här är en som skall dit.” — ”Ja, den vet jag väl,” sade vestan vinden, ”nu skall jag dit att torka kläder till brölloppet, som skall stå; är han rask till bens, så kan han följa med mig.” Halvor ut. ”Du får skynda dig, om du vill göra sällskap,” sade vestanvinden, och åstad bar det långt bort både öfver högar och åsar och fjell och gärdar, och Halvor hade göra med att följa. ”Ja, nu har icke jag tid att vara med dig längre,” sade vestanvinden, ”för jag skall bort och rifva ned ett stycke granskog först, förrän jag kommer till bleket och torkar kläderna; men när du går långs med åskanten, så kommer du till några jäntor, som stå och tvätta kläder, och då har du inte långt igen till Soria Moria Slott.
En stund efter kom Halvor till jäntorna, som stodo och tvättade, och de sporde, om han icke hade sett något till vestanvinden; han skulle komma dit och torka kläder till brölloppet. ”Jo,” sade Halvor, ”han är bara borta och bryter ned ett stycke granskog, det dröjer icke länge, förr än han är här,” och så sporde han dem om vägen till Soria Moria slott. De visade honom då på den, och då han kom fram mot slottet, var der alldeles fullt af hästar och folk. Men Halvor var så trasig och sönderrifven af att han hade följt vestanvinden både genom buskar och kärr, att han höll sig afsides och icke ville gå fram, förrän den sista dagen, då de skulle spisa middag. Då de nu, som skick och bruk var, skulle dricka brudens och brudgumens skål och önska dem lycka, och den som skänkte uti skulle dricka dem till allesammans, både riddare och svenner, så kom han då också omsider till Halvor. Han drack skålen, släppte ringen, som prinsessan hade satt på hans finger, då han låg vid vattnet, i glaset och bad iskänkaren helsa bruden och bära fram den till henne. Då stod prinsessan straxt upp från bordet. ”Hvem har väl bäst förtjent att få en af oss,” sade hon, ”antingen den som har frälst oss, eller den som sitter brudgum?” Det kunde icke vara mer än en mening derom, mente alla, och då Halvor hörde det, dröjde han icke länge med att få paltorna af sig och pynta sig till brudgum. ”Ja, der är den rätta!” ropte den yngsta prinsessan, då hon fick se honom, och så gaf hon den andre på båten och höll bröllop med Halvor.