Prästen från Wakefield/Förord

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Prästen från Wakefield
av Oliver Goldsmith
Översättare: Göte Bjurman

Förord
Kapitel I  →


[ förord ]

Oliver Goldsmith.

Om denne engelske diktare och berättare, vars hågkomst är synnerligen väl värd att hos vår läsande allmänhet upplivas, yttras i det nyligen utkomna svenska arbetet Europas litteraturhistoria av Otto Sylwan och Just Bing, att »han har sin plats bland litteraturens stormän på grund av en enda liten bok The vicar of Wakefield» — just den, som här ligger framför läsaren i ny översättning, »Prästen från Wakefield.»

En tysk litteraturhistoriker betecknar också boken som »ett mästerverk, vilket tillhör hela mänsklighetens litterära egendom samt är varenda engelsk familjs förtjusning och en kär gäst hos många andra folk.» — Detta är ju högst märkliga vitsord om den bok, som härmed åter göres till även den svenska allmänhetens egendom.

Oliver Goldsmith föddes 1728 i Irland i grevskapet Longford som son av en fattig sockenpräst och dog i London år 1774. Som barn uppges han ha verkat ytterst obegåvad, och under hela sitt liv var han en orolig bohémien, en lättsinnig, men hjärtegod krogkund, slösaktig, men oegennyttig, lat, nästan utan vilja.

Barnslig och fåfäng, som han var, var han bl. a. ytterst förtjust i granna kläder. »Med alla sina svagheter var han dock en stor man», säger om honom hans berömda samtida Samuel Johnson.

Genom en farbrors hjälp gick Goldsmith igenom Trinity college i Dublin och blev 1749 med möda »bachelor of arts» (ungefärligen motsvarande kandidat hos oss). Han studerade sedan först teologi, därefter medicin i Edinburg; men driven av sin orosande, begav han sig utomlands och idkade medicinstudier först i Leyden, varefter han skall ha blivit doktor i Louvden i Belgien. Under 1755 strövade han omkring i flera av europeiska kontinentens länder, livnärande sig av att blåsa flöjt. Följande året var han åter i England, där han försökte sig som läkare, men misslyckades. Nu tog den be[ förord ]römde författaren Richardson hand om honom och använde honom som korrekturläsare, och därigenom torde intresset för literaturen som yrke ha väckts hos Goldsmith. Han började att skriva kritiker, som väckte uppseende, liksom också hans »The citizen of the world», något i samma stil som Montesquieus bekanta »Lettres persanes»: en kines i London brevväxlar med sina vänner i östern. Nu fick Goldsmith namn som en bland sin samtids yppersta författare. Hans skildringar av sina resor väckte bifall och intresse. 1766 utgav han sitt mästerverk The vicar of Wakefield, vilken idylliskt sentimentala roman mottogs med förtjusning och lästes i hela den bildade världen. Den gav upphov åt en ny genre inom litteraturen, prästgårdsidyllen, Genom sitt omväxlande innehåll, sin lyckligt träffade berättareton, sina förträffliga karaktärsteckningar och sitt klassiska språk försvarar detta arbete än i dag på ett märkvärdigt ungdomfriskt sätt sin plats som en älsklingsbok både i och utom England.

Goldsmith var som författare ytterst mångsidig. Det har ovan nämts, att han började med att skriva förtjänstfulla kritiker. Han var även en utmärkt lustspelsförfattare — Englands förnämsta, helt enkelt. Redan hans första lustspel honorerades med ej mindre än 500 pund sterl., vilka han — liksom allt övrigt, han förtjänade — hastigt och lustigt slösade bort, så att han snart åter stod på bar backe och måste, för att kunna leva, åtaga sig historiska och naturvetenskapliga kompilationsarbeten åt förläggare. Goldsmiths komedi »She stoops to conquer» (Hon böjer sig för att besegra) är fortfarande ännu i dag ett favoritstycke på engelska scener, utmärkt som den är av stor säkerhet i scenisk anordning, livlig, kvick dialog och älskvärd idyllisk fördjupning. Det får icke förgätas, att Goldsmith även skrev dikter, särskilt tjusande idyller av bestående värde.

Hans inlägg i den engelska litteraturen är, som synes, mycket betydande och ställer honom vid sidan av hans berömda samtida, såsom Richardson och Fielding. Han har haft en betydelse, som ej får underkännas, även för den europeiska litteraturen i allmänhet, han införde idyllisk ro och humor i vardagsskildringen. Han hade ett visst inflytande t. o. m. på själve stormannen Goethe, just genom The vicar of Wakefield.

Denna berättelse är en idyll, fast alla olyckor störta sig över prästens hus: han blir ruinerad, en dotter blir förförd av en samvetslös adelsman, eldsvåda ödelägger hans hus, det lilla, som räddas undan elden, utmätes, för skuld kommer han i fängelse, där han möter sin son, som angripit systerns [ förord ]förförare. Allt bäres med fast förtröstan och förhoppningsfull undergivenhet, och till sist blir allt bra igen. Berättarens glada förnöjsamhet sätter sin prägel på boken, vars rena anda hänfört tusenden och åter tusenden. Säkert skall den även i denna nya svenska upplaga vinna talrika vänner i vårt land, nu lika väl som den gjort förr.