Prästen från Wakefield/Kapitel 01

←  Förord

Prästen från Wakefield av Oliver Goldsmith Översättare: Göte Bjurman Kapitel I

Kapitel II  →

KAP. I

Jag har alltid hyst den åsikten, att en aktningsvärd man, som gift sig och uppfostrat en stor barnskara, har gjort mera nytta i samhället än den, som alltid levt ensam och nöjt sig med att tala om överbefolkning. Knappt mera än ett år efter min prästvigning började jag därför allvarligt tänka på att ingå äktenskap, och jag valde min hustru liksom hon valde sin brudklänning; vi sågo inte på en fin och glänsande yta, utan på sådana egenskaper, som kunde hålla ut i längden.

Till hennes beröm måste jag säga, att hon var en snäll och präktig kvinna, och vad bildning beträffar, var det inte många fruntimmer på landet, som kunde slå henne ur brädet. Hon kunde läsa vilken engelsk bok som helst, utan att behöva stava annat än de svåraste orden, och vad saltning och matlagning angår, överträffade ingen henne. Hon prisade också mycket sin sparsamhet och förstod att räkna ut allting väl; dock har jag aldrig märkt, att vi blivit rikare genom hennes uträkningar.

Emellertid — vi älskade varandra högt, och vår kärlek växte med åren. Det fanns inte någonting, som kunde göra oss missnöjda med världen eller med varandra. Vi hade ett förtjusande hem, som låg på en vacker plats och i gott grannskap. Vi tillbragte tiden med lantliga, oskyldiga nöjen, vi besökte våra rika grannar och hjälpte dem, som voro fattiga. Vi behövde inte frukta bekymmer. Alla våra äventyr utstodo vi vid vår egen härd, och våra resor gingo endast från den ena stugan till den andra. Som vi bodde nära landsvägen, fingo vi ofta besök av resande och främlingar, som kommo för att smaka på vårt krusbärsvin, vilket var mycket omtalat. Även våra släktingar, ända till fyrtionde led, kunde alltid, utan att behöva fråga sina stamtavlor, minnas vår släktskap och kommo mycket flitigt för att hälsa på oss. Några av dessa gäster gjorde oss inte mycken ära av att åberopa sig på släktskap; ty det fanns bland dem blinda, lama och halta; men min hustru höll alltid på, att då de voro av vårt kött och blod, skulle de också sitta vid samma bord som vi. Så att om vi inte hade mycket rika, hade vi dock för det mesta lyckliga vänner omkring oss, ty det skall alltid visa sig slå in, att ju fattigare gästen ar, desto gladare blir han, när han trakteras; och medan somliga människor beundrande betrakta en tulpans färger eller en fjärils brokiga vingar, så har det alltid legat i min natur att beundra lyckliga människoansikten.

Men när någon av våra släktingar visade sig vara en mycket dålig karaktär, eller i andra hänseenden var en besvärlig gäst, som vi inte önskade att se oftare, så sörjde jag alltid för att, när han skulle lämna vårt hem, jag fick tillfälle att låna honom en ridrock, ett par stövlar eller också ibland en gammal hästkrake, och jag hade då alltid den tillfredsställelsen att finna, att han aldrig kom tillbaka för att lämna igen, vad han lånat.

På detta sätt blev huset befriat från dem, som vi ej tyckte om; men aldrig kunde någon säga om Wakefieldfamiljen, att den visade bort resande eller behövande från sina dörrar.

Sålunda levde vi i flera år ett mycket lyckligt liv, fastän vi naturligtvis också emellanåt hemsöktes av de små vedervärdigheter, som försynen skickar människorna för att höja värdet av sina goda gåvor. Ofta plundrades min fruktträdgård av skolpojkar, och min hustrus gräddkakor hemsöktes av kattorna eller barnen. Ibland föll godsägarn i sömn mitt under den mest rörande delen av min predikan, eller också besvarade hans fru min hustrus djupa nigning vid kyrkdörren med att sätta näsan ännu högre i vädret; men de förtretligheter, som sådana händeiser beredde oss, övervunno vi alltid mycket snart, och när tre å fyra dagar hade gått, förvånade vi oss över, att sådant förargat oss.

Mina barn, som hade så måttliga föräldrar, uppfostrades utan klemighet, välskapade som de voro, blevo de både sunda och starka; mina söner härdade och verksamma, och mina döttrar våckra och blomstrande. När jag stod som medelpunkten i denna lilla krets, vilken lovade att bli min ålderdoms tröst och stöd, kunde jag aldrig låta bli att tänka på den bekanta historien, som berättas om greve Abensberg, vilken under kejsar Henrik II:s resa genom Tyskland, då de andra vasallerna kommo med sina gåvor, medförde sina trettiotvå barn och ställde dem inför sin herrskare som den kostligaste gåva, som han kunde bringa. Jag hade visserligen bara sex; men jag betraktade dem likväl som en mycket kostlig gåva till mitt land, och betraktade därför detta som min gäldenär.

Vår äldsta son hade fått namnet Georg efter sin farbror, efter vilken vi fått ärva tio tusen pund. Vårt andra barn, en flicka, hade jag gärna velat kalla för Grissel efter hennes tant; men min hustru, som medan hon gick med henne, hade sysselsatt sig mycket med romanläsning, höll bestämt på, att kon skulle kallas för Olivia. Det hade inte gått fullt ett år, förrän vi åter fingo en dotter, och nu var jag fullkomligt besluten, att dennas namn skulle bli Grissel; men då en rik släkting hade fått i sitt huvud, att hon skulle bära henne till dopet, måste ju flickan få hennes namn och kallas för Sofia, och på det viset fingo vi nu tvenne romantiska namn i familjen; men jag frånsäger mig högtidligen all del däri. Moses blev vårt nästa barn, och efter ett uppehåll av tolv år fingo vi ytterligare ett par söner.

Det skulle vara fåfängt att söka förneka, att jag kände mig stolt och glad, när jag såg mig omgiven av min barnaskara; men min hustrus fåfänga och belåtenhet var ännu större än min. När våra gäster sade: »Jag får då lov att säga mrs Primrose, att det finnes ingen i hela landet, som har så vackra barn som ni», brukade hon svara: »Ack, käre granne, de äro sådana, som himlen givit oss dem — vackra tillräckligt, om de blott äro snälla tillräckligt; ty vacker är den, som vackert gör!» Och därpå brukade hon säga till flickebarnen, att de skulle titta upp, och det kunde inte heller förnekas, att deras ansikten voro mycket vackra.

Jag har annars betraktat det yttre som en ren bisak, och jag skulle därför inte heller ha talat om detta, om det inte utgjort ett allmänt samtalsämne i hela trakten. Olivia, som nu var aderton år, ägde denna yppiga skönhet, med vilken målarna gärha utrusta Hebe; frimodig, munter och omotståndlig. Sofias utseende var inte av det slag, som man genast blir förtjust i; men till gengäld var dess verkan varaktigare, det var blitt, gott och intagande. Den ena segrade med ett enda slag, den andra genom intryck, som ständigt upprepades.

En kvinnas karaktär återspeglas i allmänhet i hennes anletsdrag; åtminstone var detta fallet med mina döttrar. Olivia ville ha många tillbedjare, Sofia ville bevara en enda, Olivia ansträngde sig ibland litet för mycket att behaga, medan Sofia till och med ibland dolde sina förträffliga egenskaper för att icke träda fram för mycket, Den ena underhöll mig med sin livlighet, när jag var glad, den andra med sitt förståndiga samtal, när jag var allvarsam.

Emellertid drevos dessa egenskaper aldrig till ytterlighet hos någon av dem, och jag har ofta sett dem liksom byta karaktär en hel dag. En sorgdräkt har förvandlat min kokett till en pryd dam och ett par nya, brokiga band har givit hennes yngre syster större livlighet, än hon ägde av naturen.

Min äldste son Georg fick sin uppfostran i Oxford, då jag hade bestämt honom för det lärda ståndet, och min son Moses, som jag ville skulle ägna sig åt affärslivet, fick ett slags blandad undervisning hemma. Men det tjänar ingenting till att försöka beskriva de egendomliga karaktärsdragen hos unge män, som ännu ingenting sett av världen. Det kan kort och gott sägas, att det rådde ett visst släktdrag hos dem alla: de voro alla rättänkande, naturliga och fridsamma.