Prästen från Wakefield/Kapitel 31

KAP. XXXI.

Då jag vaknade, fann jag min äldste son sittande vid min säng; han hade kommit för att ytterligare öka min glädje genom meddelandet om, att lyckan ånyo hade varit mig gynnsam. Efter att först ha löst mig från den förbindelse, som jag föregående dag hade ingått med avseende å hans blivande hustru, underrättade han mig därpå om, att den affärsman, som hade gjort konkurs, hade blivit arresterad i Antwerpen och att han där hade givit upp tillgångar till långt högre belopp, än han var skyldig sina kreditorer.

Min gosses ädelmod gladde mig nästan lika mycket som min oväntade lycka; men jag hyste ett visst tvivel om, huruvida jag handlade riktigt genom att taga emot hans anbud. Medan jag satt och funderade på detta, trädde sir William in, och jag meddelade honom mina tvivel. Han tyckte emellertid, att då min son vid sitt giftermål skulle komma i besittning av en mycket stor förmögenhet, kunde jag utan tvekan taga emot hans erbjudande. Hans ärende var nu att meddela mig, att han redan föregående afton hade skickat bud efter tillståndsbreven och väntade dem varje ögonblick, och han hoppades nu, att jag ej skulle neka att göra alla kontrahenter lyckliga redan denna förmiddag. Medan vi samtalade, inträdde en betjänt och anmälde, att budet hade kommit tillbaka, och då jag under tiden hade gjort mig i ordning, gick jag ned, där jag fann alla så glada, som skuldfrihet och överflöd kunde göra dem. Deras skratt misshagade mig dock, då de skulle bereda sig till en så högtidlig ceremoni. Jag talade till dem om den allvarliga stämning, som passade bäst till denna av Gud stiftade handling, och läste därefter ett par predikningar och en avhandling av mig själv för att giva dem den rätta förberedelsen. Men de voro fortfarande lika oregerliga och bångstyriga.

Till och med då de gingo till kyrkan med mig i spetsen, kunde man ej se ett spår av allvar hos dem, och jag kände mig flera gånger frestad att vända mig om, för att visa dem, hur upprörd jag var å deras vägnar.

[ 156 ]I kyrkan uppstod en ny svårighet, som ej var så lätt att komma över; det blev fråga om, vilket par som skulle vigas först. Min sons brud framhöll med stor iver, att den blivande lady Thornhill skulle ha företrädet, men denna motsatte sig detta förslag med lika stor iver, att hon inte för allt i världen ville göra sig skyldig till en sådan ohövlighet. Länge disputerade de härom, naturligtvis på det artigaste sätt, men med lika stor envishet. Under hela tiden stod jag färdig med min bok, och slutligen blev jag trött på denna strid ocj sade:

»Jag antager, att ingen av er bryr sig om att gifta sig, och därför tycker jag att det är bäst, att vi gå tillbaka igen, ty det blir nog intet bröllop av i dag!»

Detta kom dem slutligen att taga räson. Baroneten och hans gemål vigdes först och sedan min son och hans förtjusande brud.

Jag hade tidigt på morgonen sörjt för, att en vagn sändes till min hederlige granne Flamborough för att hämta honom och hans familj, och då vi kommo tillbaka till värdshuset, hade vi nöjet att där se före oss de båda fröknarna Flamborough. Mr Jenkinson bjöd den äldsta armen, medan min son Moses förde den andra. Jag har sedan märkt, att han grundligt förälskat sig i flickan, och mitt samtycke skall han få jämte en passande summa, när han finner det lämpligt att be därom.

Vi hade inte väl kommit tillbaka till värdshuset, förrän en hel skara av mina sockenbarn, vilka hade hört talas om min lycka, kom för att gratulera mig, och däribland funnos även de, som ville rädda mig genom sitt ingripande och som jag så skarpt hade tillrättavisat. Jag talade om denna historia för min måg, sir William, och han gick genast ut och förehöll dem det orätta i deras handling; men då han såg, att de blevo alldeles modfällda vid bans tillrättavisningar, så gav han dem en halv guiné var, för att de skulle dricka vår skål och återfå sitt glada humör.

Vi kallades strax därpå till en finare bröllopsfrukost, som tillreddes av mr Thornhills kock, och det må ej anses ogrannlaga att med all hänsyn för denne gentleman omnämna, att han nu vistas i en släktings familj i egenskap av sällskap; han skall vara mycket omtyckt, och hans tid upptages av att roa och underhålla sin släkting, som har litet anlag för melankoli, samt att lära sig blåsa valdhorn. Min äldsta dotter minnes honom ännu med stor saknad, och hon har också anförtrott mig — men det bevarar jag som en djup hemlighet — [ 157 ]att om han bättrar sig, så vore hon böjd för att taga honom till nåder.

Men för att återgå till min egentliga berättelse, ty jag brukar ej göra så långa avvikningar — då vi skulle taga plats vid festbordet, förnyades åter etikettstriden, ty nu kom den frågan till, om ej min äldsta dotter, som ju varit längst gift, skulle inta en högre plats än de två unga brudarna. Min son, Georg, gjorde ett slut på debatten genom att föreslå att damerna och herrarna skulle sitta utan åtskillnad var och en herre vid sidan av sin dam. Förslaget mottogs med stort bifall av alla med undantag av min hustru; jag kunde genast se, att hon ej var belåten därmed, ty saken var, att hon hade glatt sig åt att få sitta vid bordsändan och skära för åt hela sällskapet. Men undantagandes detta, var vår stämning obeskrivligt glad. Jag kan inte säga, om vi voro kvickare än vanligt, men säkert är, att vi skrattade mer än vanligt.

Ett av skämten minns jag mycket väl. Då den gamle mr Wilmot ville dricka med Moses, svarade denne, som såg åt ett annat håll: »Jag tackar er, min fröken.» Varpå den gamle herrn blinkade åt de övriga och sade, att det inte var svårt att förstå, var han hade sina tankar. Och detta roade de båda flickorna Flamborough så kolossalt, att jag trodde, de skulle dö av skratt.

Så snart frukosten var över, bad jag efter gammal vana, att bordet skulle flyttas undan, så att jag ännu en gång skulle få glädjen att se min familj samlad omkring mig vid den husliga härden. Mina små gossar sutto en på vartdera sidan av mina knän, och de andra sutto par om par liksom vid bordet. På denna sidan graven hade jag intet mera att önska; alla mina bekymmer voro förbi, och min glädje var outsäglig. Endast ett återstod mig nu att se till: att min tacksamhet i medgången måtte övergå min ödmjukhet i motgången.