Prästen från Wakefield/Kapitel 30

KAP. XXX.

Mr Thornhill trädde in med ett leende, liksom han brukade, och skulle just till att omfamna sin onkel, men denne sköt honom ifrån sig med motvilja. »Inga omfamningar för närvarande, sir», sade baroneten med en sträng blick; »enda vägen till mitt hjärta är ärans väg, men här ser jag endast yttringar av falskhet, feghet och förtryck. Hur kommer det sig, sir, att denne stackars man, som jag vet, att ni hycklade vänskap för, har blivit så hårt behandlad? Hans dotter har du skamligt förfört till tack för hans gästfrihet, och honom själv har du låtit kasta i fängelse, kanske blott för att han harmats över skymfen? Hans son, som du var rädd för att möta som en man —.»

»Är det möjligt, sir», avbröt honom hans nevö, »att min onkel förebrår mig det såsom en förbrytelse, som hans upprepade varningar endast ha kommit mig att undvika?»

»Din invändning därvidlag är riktig», sade sir William, »i denna sak har du handlat klokt och rätt, om än inte alldeles så, som din far skulle ha gjort; min bror var hedern [ 142 ]själv, men du — nåväl, i det fallet bar du handlat fullt riktigt och du har mitt varmaste erkännande.»

»Och jag hoppas», sade kans brorson, »att du inte heller skall i mitt övriga uppförande finna något klandervärt. Jag har, sir, visat mig med denne mans dotter på några offentliga nöjeslokaler, men detta, som endast var obetänksamhet, gjordes till skandal, och det berättades, att jag hade förfört henne. Jag vände mig då personligen till hennes far och förklarade mig villig att göra upp saken till hans belåtenhet, men han mottog mig endast med förnärmelse och skymford. Och vad nu det för övrigt angår, att han befinner sig här, så kunna min advokat och min förvaltare bäst giva besked därom, då jag har lämnat förvaltningen av affärerna uteslutande till dem, Om han inte kan eller icke vill betala sina kontraktsenliga förbindelser, så är det deras sak att inskrida, och jag inser inte, att det kan kallas förtryck eller orätt att begagna sig av de medel, lagen anvisar för att få ut gottgörelse.»

»Om det verkligen förhåller sig så, som du säger», svarade sir Wiiliam, »då är det ingenting oförlåtligt i ditt uppförande, och fast ditt sätt att gå till väga hade kunnat vara mera ädelmodigt, och om det än inte var nödvändigt att låta denne man bli utsatt för förtryck av dina underordnade, så kan det åtminstone ursäktas.»

»Han kan inte motsäga mig i en enda punkt», svarade godsägaren; »jag trotsar honom att kunna göra det; flera bland mina tjänare äro beredda att intyga sanningen av vad jag har sagt. Således sir», fortsatte han, då jag förblev tyst, ty jag kunde ju inte i själva verket motsäga honom, »är alltså nu min egen oskuld bevisad, men fastän jag är villig, att om ni önskar det, förlåta denna man alla andra förolämpningar, så har dock hans försök att nedsätta mig i ditt omdöme väckt en okuvlig harm hos mig, och detta så mycket mera, som det sker samtidigt med, att hans son är färdig att taga mitt liv. Detta var så brottsligt, att jag beslöt att låta lagen ha sin gång. Jag har här den utmaning, som tillsändes mig, och jag har två vittnen, vilka kunna bevisa, att jag talar sanning; den ena av mina tjänare har dessutom blivit farligt sårad, och även om ni, onkel, skulle försöka att avråda mig, som jag dock vet, att ni ej skall göra, så vill jag dock, att rätt skall skipas, och att han skall få sitt straff.»

»Du odjur», skrek min hustru, »har du inte redan fått hämnd nog, skall nu också min stackars son lida av din grymhet? Jag hoppas, att den gode sir William skall skydda oss, [ 143 ]ty min son är oskyldig som ett barn; det är jag viss på, ty han har aldrig gjort någon människa något ont.»

»Min fru», sade den gode mannen, »jag önskar lika uppriktigt som ni, att han kunde undgå straff, men dessvärre är hans brott ju uppenbart, och om min brorson håller fast vid »

I detta ögonblick fästes vår uppmärksamhet på Jenkinson och fångvaktarens tvenne karlar, som kommo insläpande med en reslig man, mycket väl klädd och som noga svarade mot den beskrivning, som hade givits på den bov, som hade försökt bortföra min dotter.

»Se här», skrek Jenkinson och drog fram honom, »här ha vi gossen, och har någon förtjänat galgen, så är det sannerligen han.

Då mr Thornhill fick syn på fången och Jenkinson, som bevakade honom, for han förfärad tillbaka. Han blev alldeles blek, tack vare sitt dåliga samvete, och han skulle ha lagat sig undan, om inte Jenkinson, som märkte hans avsikt, hade hindrat honom.

»Vad för något, herr godsägare», utbrast han, »skäms ni för era två gamla bekanta, Jenkinson och Baxter? Men det är ju inte ovanligt, att store män glömma sina vänner. Men vi skola sannerligen inte glömma er, det kan ni vara viss på. Vår fånge», fortsatte han, vänd till sir William, »har redan bekänt allt. Det är den här personen, som påståtts vara så farligt sårad; han uppger, att det var mr Thornhill, som skickade honom på denna expedition, att han har givit honom de kläder, som han nu har på sig, så att han skulle se ut som en gentleman, samt att han dessutom försåg honom med vagnen. Det var uppgjort emellan dem, att han skulle föra den unga damen till ett säkert ställe, där skulle han hota och skrämma henne; men så skulle mr Thornhill tillfälligtvis komma i detsamma. Han skulle då låtsa att komma henne till hjälp; han och Baxter skulle slåss en stund, varefter Baxter skulle fly, och på så sätt skulle mr Thornhill under föregivande av att vara hennes räddare få det bästa tillfälle att vinna hennes ömhet.»

»Sir William, kom ihåg, att han flera gånger hade sett sin nevö klädd i den rock, som Baxter hade på sig, och allt det övriga bekräftade denne själv genom en mera omständig berättelse, som slutade med, att mr Thornhill flera gånger hade förklarat för honom att han var kär i bägge systrarna på en gång.

»Store Gud!» utbrast sir William, »vilken huggorm jag har närt vid min egen barm! Och så höra honom åberopa [ 144 ]sig på den offentliga rättvisan! Men han kan lita på, att han skall få känna på den. Herr fängelsedirektör — dock nej, jag är rädd för, att vi inte ha tillräckligt lagliga bevis för att taga honom i förvar.»

Med största ödmjukhet bönföll nu mr Thornhill sin onkel, att denne inte skulle tro, vad två sådana gemena skurkar beskyllde honom för, utan förhöra hans tjänare.

»Dina tjänare!» svarade sir William, »kalla dem inte längre dina, din usling; men för resten, låtom oss höra, vad dessa gynnare ha att såga; kalla hit hans hovmästare.»

Då hovmästaren kom in, kunde han strax se på sin förre herres uttryck och hållning, att hans makt nu var bruten. »Säg mig», sade sir William strängt, »har ni någonsin sett er herre och denne slyngel, som nu är klädd i hans kläder, i sällskap med varandra?»

»Ja, ers högvälborenhet», sade hovmästaren, »det har jag då sett tusentals gånger, det var den karlen, som alltid förde till honom hans fruntimmer.

»Vad», utbrast den yngre Thornhill, »och det vågar du säga mig mitt i ansiktet!»

»Ja», svarade hovmästaren, »det kan jag säga vem som helst mitt i ansiktet, ty om jag skall vara uppriktig, mr Thornhill, så har jag aldrig tyckt om er eller kunnat tåla er, och jag skall inte underlåta att nu säga er mitt hjärtas mening.»

»Nåväl», utbrast mr Jenkinson, »var då så god och säg hans högvälborenhet, om ni har något att säga om mig.»

»Jag kan just inte säga», svarade hovmästaren, »att jag vet något gott om er. Den aftonen, då denne herres dotter blev narrad hem till oss, var ni en av hans hantlangare.»

»Jag ser», sade sir William, »att det är ett mycket fint vittne, som du åberopat för att intyga din oskuld, du mänsklighetens skamfläck! Att umgås med sådana skurkar!»

»Men» — fortsatte han sitt förhör — »ni säger mig, mr Butter, att detta var den person, som förde till honom denne herres dotter.»

»Nej, ursäkta ers högvälborenhet», svarade hovmästaren, »han förde henne ej till honom, ty mr Thornhill skötte själv om den saken; men han skaffade den präst, som skulle låtsas viga dem.»

»Ja, det är blott alltför sant, jag kan inte neka till det», sade Jenkinsen, »det var den roll, som tilldelades mig, det måste jag tillstå till min skam.»

[ 145 ]»Vid alla himlar!» utbrast sir William, »det blir ju värre och värre! Hela hans brott ligger ju nu i öppen dag, och jag förstår, att hans förföljelse är dikterad av tyranni, feghet och hämndlystnad! Herr fängelsedirektör, giv denne unge officer friheten på mitt ansvar, jag skall nog veta att påtaga mig följderna. Jag skall åtaga mig att klargöra saken för polisdomaren, som är en vän till mig, och som har låtit arrestera honom. — Men var är den olyckliga unga damen själv? Låt henne komma för att stå ansikte mot ansikte med denne usling! Jag längtar att få veta, med vilka knep han lyckats att förleda henne. Bed henne komma. Var är hon?»

»Ack, sir», svarade jag, »er fråga skär mig i hjärtat. Jag var en gång verkligen lycklig över denna dotter, men hennes olyckor —»

Här blev jag åter avbruten, ty vem var det, som kom, om ej miss Arabella Wilmot, som nästa dag skulle ha firat bröllop med mr Thornhill.

Hon blev ytterst förvånad över att finna sir William och hans brorson på detta ställe, ty hennes besök hos oss var helt tillfälligt. Det föll sig nämligen så, att hon och hennes far passerade igenom staden på väg till hennes tant, som absolut ville, att hennes bröllop med mr Thornhill skulle firas i hennes hem och som de behövde litet förfriskningar, hade de tagit in i ett värdshus i andra ändan av staden. Från ett fönster där hade miss Willmot händelsevis fått se en av mina smågossar, som lekte ute på gatan, och hade genast skickat en betjänt för att hämta upp barnet. Av honom fick hon nu höra talas om alla våra olyckor, men att det var mr Thornhill, som var skulden till dem, fick hon inte veta. Fastän hennes far fann det mycket opassande, att hon gick till fängelset för att besöka oss och gjorde många invändningar däremot, höll hon dock fast vid, att hon ville träffa oss. Hon bad gossen visa sig vägen, och det gjorde han; och på det sättet gick det till, att hon överraskade oss i en så oväntad situation.

Jag kan inte fortsätta utan att göra en liten reflexion över dessa tillfälliga sammanträffanden, vilka, fastän de hända varje dag, sällan väcka vår förvåning annat än vid utomordentliga tillfällen. Vilken lycklig händelse ha vi ej att tacka för varje glädje och behag här i livet. Huru många skenbara tillfälligheter måste ej förena sig, för att vi skola få föda och kläder. Bonden måste vara hågad att arbeta, regnet måste falla, vinden fylla sjömannens segel för att inte oräkneliga varelser skola sakna sitt vanliga bröd.

Vi stodo alla tysta under några minuter, medan min [ 146 ]förtjusande elevs — det namn, som jag oftast gav denna unga dam — blickar uttryckte medlidande och förvåning, som gjorde hennes skönhet ännu mera fullkomlig.

»Jag måste tillstå, käre mr Thornhill», sade hon till godsägaren, som hon antog hade kommit hit för att hjälpa oss och ej för att pina oss, »att jag tycker, det är litet ovänligt av er, att ni ej tog mig med hit, eller ej ens underrättade mig om, i vilket tillstånd denna familj, som vi bägge hålla så mycket av, befinner sig. Ni vet ju dock, att jag skulle ha lika mycken glädje som ni själv av att hjälpa min vördade, gamle lärare här, för vilken jag alltid skall hysa den största aktning. Men jag kan förstå, att ni liksom er onkel finner glädje i att göra gott i det tysta.»

»Han finna glädje i att göra gott!» avbröt sir William henne. »Nej, min kära vän, hans glädje är lika lågsinnad, som han själv är. Ni ser i honom en så komplett skurk, som någonsin har vanärat mänskligheten. En slyngel, som sedan han förfört denne stackars mans dotter och intrigerat för att kränka hennes systers oskuld, har kastat fadern i fängelse och lagt hans äldste son i bojor, därför att han hade mod att kräva räkenskap av förföraren. Och tillåt mig nu att lyckönska er, som har sluppit ur ett sådant odjurs klor.»

»Ack, min Gud!» utropade den älskliga flickan, »hur bedragen har jag icke blivit! Mr Thornhill har som alldeles säkert sagt mig, att denne herres äldste son, kapten Primrose, har rest till Amerika med sin unga hustru.»

»Käraste Arabella», sade min hustru, »allt vad han sagt, är endast osanning. Min son Georg har aldrig lämnat landet och har aldrig varit gift. Fastän du har försmått honom, har han dock alltid älskat dig för högt för att tänka på någon annan; och jag har hört honom säga, att han vill dö ogift för din skull.»

Hon talade därpå om uppriktigheten av sin sons kärlek, hon ställde hans utmaning till sir Thornhill i rätt belysning, därifrån gjorde hon en tvär omkastning till godsägarens utsvävningar samt hans många falska giftermål och slöt med en högst förnedrande skildring av hans feghet.

»Gud i himlen!» utbrast miss Wilmot, »så nära jag varit undergångens rand, och så glad jag är att ha sluppit undan! Ty tusentals lögner har denne gentleman sagt mig, och allrasenast inbillade han mig, att mitt löfte till den ende man, jag verkligen har älskat, icke längre var bindande, eftersom han varit mig otrogen. Genom hans lögner lärde jag mig att förakta en lika så präktig som ädelsinnad man.»

Min son hade emellertid nu blivit befriad från sina [ 147 ]bojor, då det blivit bevisat, att den person, som det sagts skulle vara sårad, var en bedragare. Mr Jenkinson hide tjänstgjort som hans kammartjänare, han hade lagt upp håret och skaffat honom det, som erfordrades, för att han skulle ta sig bra ut. Han trädde nu in, väl klädd i sin uniform, och jag kan utan fåfänga (ty den är jag höjd över) säga, att han var en så vacker ung man, som någonsin har burit en uniform.

Då han kom in, gjorde han en något stel och avmätt bugning för miss Wilmot, ty han visste ju ännu inte något om den förändring, som hans mors vältalighet hade verkat till hans favör. Men ingen formell hänsyn hade kunnat hålla tillbaka hans rodnande härskarinnas längtan att få förlåtelse.

Hennes tårar, hennes blickar, allt förenade sig för att uppenbara, vilka känslor som nu fyllde hennes hjärta, därför att hon glömt sina forna löften och låtit sig föra bakom ljuset av en bedragare.

Min son tycktes bli förvirrad över hennes nedlåtenhet och kunde knappt tro, att den var verklig. »Detta måste säkert vara ett misstag, min fröken», sade han. »Jag kan ej ha förtjänat detta. Att bli så emottagen är för mycken lycka.»

»Nej», svarade hon, »jag har blivit bedragen, skamligt bedragen, annars skulle ingenting ha kommit mig att bli otrogen mitt löfte. Du känner mina känslor, du har känt dem länge; men glöm nu, vad jag har gjort. Du har ju en gång förut mottagit mina varmaste försäkringar om trohet, jag upprepar dem nu, och var viss om, att om Arabella ej kan bli din, så skall hon heller aldrig bli någon annans.»

»Någon annans skall du heller inte bli», sade sir William, »om jag har något inflytande på din far.»

Denna vink var tillräcklig för min son Moses, vilken genast skyndade sig till värdshuset, där mr Wilmot uppehöll sig, för att underrätta honom om allt, vad som inträffat.»

Den unge mr Thornhill, som såg, att han glort sig på allt sätt omöjlig, och förstod, att ingenting var att vinna varken på smicker eller hyckleri, beslöt att försöka om ej det klokaste skulle vara att vända sig mot sina förföljare, Han kastade all blygsel å sido och visade öppet, vilken obarmhärtig skurk han var.

»Jag kan förstå», sade han, »att det inte finnes någon rättvisa för mig att vänta här, men jag är fast besluten att söka min rätt. Ty det skall ni veta, sir», fortsatte han vänd till sin onkel, »att jag inte längre är någon fattig stackare, beroende av din nåd; den föraktar jag. Ingen kan fråntaga mig miss Wilmots förmögenhet, som, tack vare hennes fars [ 148 ]girighet, är mycket stor. Äktenskapskontraktet och överlåtandet av hennes förmögenhet till mig äro underskrivna och i min ägo. Det var hennes förmögenhet, som gjorde, att jag inlät mig på denna förbindelse, och när jag bara får den ena delen, så må sedan vem som helst gärna taga den andra.»

Det var ett hårt och oväntat slag. Sir William kände blott alltför väl lagligheten av hans anspråk, ty han hade själv varit med och satt upp äktenskapskontraktet. Men då miss Wilmot insåg, att hennes förmögenhet var ohjälpligt förlorad, vände hon sig till min son och frågade honom, om förlusten av hennes förmögenhet gjorde hennes värde mindre för honom. »Jag kan ju inte nu längre bjuda dig rikedom, jag har intet annat än min hand att giva dig.»

»Och den», sade hennes verklige tillbedjare, »var sannerligen det bästa, som du någonsin kunde giva mig, åtminstone var den det enda, jag satte värde på att få. Vid allt, vad som kallas lycka, försäkrar jag dig, min Arabella, att din brist på förmögenhet i detta ögonblick endast gör mig ännu lyckligare, eftersom den kan visa min älskade flicka uppriktigheten av min kärlek.»

Mr Wilmot anlände nu; han tycktes ej så liten belåten med, att hans dotter undgått faran, och gav villigt sitt samtycke till att förlovningen bröts. Men då han fick veta, att hennes förmögenhet, som på lagligt vis övergått till mr Thornhill, icke skulle återlämnas, kunde han ej nog ge uttryck åt sin missräkning. Han förstod nu, att hans pengar skulle komma att göra en person rik, som ej själv ägde något. Han kunde bära, att denne person var en slyngel, men att han ej hade en förmögenhet, som svarade emot hans dotters, det var honom för bäskt. Han satt därför försjunken i de mest förtvivlade funderingar under några minuter, tills sir William gjorde ett försök att trösta honom i någon mån.

»Jag måste tillstå», sade han, »att er nuvarande motgång icke alldeles misshagar mig. Er överdrivna kärlek för rikedom har blivit rättvist straffad. Men ehuru den unga damen inte är rik, har hon dock så mycket att skänka, att det bör vara tillräckligt att skapa lycka. Här ser ni en ärlig ung soldat, som gärna vill taga henne utan förmögenhet. De ha länge älskat varandra, och för den vänskaps skull, som jag hyser för hans far, skall jag snart använda mitt inflytande för, att han snart må vinna befordran. Uppgiv därför den ärelystnad, som endast skänker er motgångar och öppna ert hjärta för den lycka, som väntar att bli insläppt.»

»Sir William», svarade den gamle herrn, »var viss om att jag aldrig har velat lägga band på hennes känslor, och att [ 149 ]jag inte heller vill göra det nu. Om hon fortfarande älskar denne unge man, ger jag med glädje mitt samtycke. Jag har ju ännu, Gud vare tack, litet pengar i behåll, och ert löfte skall ju förbättra deras villkor. Låt blott min gamle vän (han menade mig) giva mig ett skriftligt löfte att avsätta 6,000 pund för min dotters räkning, om han skulle återvinna sin förmögenhet, så skall jag vara beredd att ännu i dag fira deras förening.»

Då det nu alltså berodde på mig att göra det unga paret lyckligt, så gav jag villigt det löfte, han begärde, vilket ej var något vidare stort offer, så små utsikter som jag hade, att ännu en gång få en förmögenhet. Vi hade nu den glädjen att se dem flyga i varandras armar av hänryckning.

»Att efter alla mina olyckor bli så belönad», utbrast min son, »det är sannerligen mera,än jag någonsin kunde hoppas. Att få äga en sådan skatt, och det sedan jag upplevat så stora sorger! Till och med i mina djärvaste förhoppningar kunde jag aldrig vänta mig en sådan lycka!»

»Ja, min Georg», sade hans förtjusande fästmö, »låt nu den skurken taga min förmögenhet; är du lycklig utan den, så är jag det också. Oh, vilket byte har jag ej gjort, från den nedrigaste av människor til den käraste och bäste! Låt honom njuta av mina pengar, jag kan nu känna mig lycklig, till och med i armod!»

»Och jag lovar er», utbrast godsägaren med ett elakt grin, »att jag skall bli mycket lycklig med det, som ni föraktar.»

»Sakta, sakta, sir», sade mr Jenkinson, »jag skulle vilja säga ett par ord i den här affären, Vad denna dams förmögenhet beträffar, skall ni aldrig röra en vitten av den. Tillåt mig att fråga, ers högvälborenhet», fortsatte han vänd till sir William, »kan mr Thornhill tillägna sig denna dams förmögenhet, om han redan är gift med en annan?»

»Hur kan ni komma med en så dum fråga?» svarade baroneten, »Det kan han naturligtvis inte.»

»Det var mycket ledsamt att höra», sade Jenkinson. »Denne herre och jag ha nämligen haft många atfärer tillsammans, och jag hyser vänskap för honom. Men så mycket jag än tycker om honom, så måste jag dock tillstå, att det där kontraktet är inte värt så mycket som en pipa tobak, ty han är nämligen redan gift.»

»Du ljuger, din slyngel!» utbrast mr Thornhill, som blev mycket uppbragt över denna förnärmelse, »jag har aldrig varit lagligt vigd vid någon kvinna.»

»Jo, förlåt, ers nåd», svarade Jenkinson, »det har ni, och [ 150 ]jag hoppas, att ni visar er värdera er trogne Jenkinsons vänskap, som skänker er en hustru, och om herrskapet vill tygla sin nyfikenhet några minuter, så skall hon snart vara här.»

Med dessa ord ilade han ut med sin vanliga skyndsamhet, medan vi alla brydde våra hjärnor med, vad han kunde ha i sinnet.

»Låt honom bara gå», sade godsägaren, »vad jag så än har gjort, så kan han dock ej bringa mig i förlägenhet för detta. Jag är för gammal att låta narra mig av dylika finter.»

»Jag kan rakt inte förstå», sade sir William, »vad karlen har i sinnet. Det är väl något simpelt skämt förmodar jag.»

»Kanske, sir», sade jag, »kan det vara allvar med i spelet. Ty när man tänker på alla de knep, som denne gentleman har använt för att förleda oskulden, så är det väl heller inte omöjligt att tänka sig att någon, som är ännu mera slipad än han, har kunnat dra honom vid näsan. När vi besinna, huru många han har förstört, hur många familjer, som nu sucka under den sorg och skam, som han har bragt över dem, så skulle det inte förundra mig, om en av dem — Men, vad för något! Drömmer jag, eller är jag vaken! Är det min förlorade dotter jag ser? Håller jag henne i mina armar? År det mitt liv, min lycka? Jag trodde, att du var död, min Olivia, och nu har jag dig här — och du skall leva för att vara min glädje.»

Den ömmaste älskares varmaste hänryckning kunde ej vara större än min, då jag såg Jenkinson komma in med mitt barn, och jag höll henne i mina armar, medan hennes tystnad talade tydligare än hennes förtjusning.

»Och du har återkommit till mig, min älskling», utbrast jag, »för att bli min ålderdoms tröst!»

»Ja, det har hon», sade Jenkinson, »och värdera henne högt, ty hon är ert hederliga barn och en lika ärbar kvinna, som någon i detta rum, huru bra de än äro, — och vad nu er angår, mr Thornhill, så är denna unga dam, lika säkert som att ni står där, er lagvigda hustru, och för att bevisa er, att det är sant, vad jag säger, vill jag här lägga fram det tillståndsbrev, enligt vilket ni blevo vigda vid varandra.»

Med dessa ord lade han tillståndsbeviset i baronetens hand; denne läste det och fann det fullkomligt i sin ordning.

»Jag kan tänka mig, mina herrar, att ni äro förvånade över detta, men några få ord skola vara tillräckligt förklarande. Denne herre, för vilken jag hyser den största vänskap — men det är oss emellan — har ofta använt mig till att uträtta små uppdrag. Ibland annat anmodade han mig [ 151 ]vid detta tillfälle att skaffa honom ett falskt tillståndsbrev och en falsk präst, ty han ville ju bedraga denna stackars kvinna. Men som jag var hans sanne vän, vad gjorde jag väl då? Jag skaffade honom ett riktigt tillståndsbrev och en riktig präst, och denne smidde dem så fast tillsammans, som det någonsin kan bli gjort. Ni tror kanske att det var mitt ädelmod, som kom mig att göra detta, men nej, jag skäms att tillstå det, men min enda avsikt var att gömma tillståndsbrevet och låta mr Thornhill veta, att jag kunde bevisa hans giftermål när som helst och få honom att punga ut med slantar, när jag behövde sådana.»

Hela rummet genljöd av glädjeutbrott och vår fröjd sträcke sig ända ut i gemensamhetsfängelset, där de andra fångarna togo del i den

och skakade sina bojor
i hänryckning och rå harmoni.

Glädjen lyste i alla ansikten, och till och med Olivias kinder rodnade av fröjd. Att sålunda återvinna sin ära, sina vänner och sin lycka på en gång, det var en glädje, som nog kunde hejda sjukdomens framsteg och återgiva henne den förra hälsan och livligheten.

Dock var det kanske ingen, som kände en så översvallande glädje som jag. Jag höll ännu det kära, älskade barnet i mina armar, och jag frågade mig själv, om ej denna lycka var en villa. »Hur kunde ni dock», sade jag till mr Jenkinson, »göra min sorg ännu bittrare genom att säga mig att hon var död? Nå — nu gör det detsamma! Min glädje över att återfå henne uppväger fullt ut den förra smärtan.»

»Er fråga är lätt att besvara», svarade Jenkinson. »Jag gick ut ifrån, att det enda sättet att få er härifrån fängelset var att ni fogade er efter godsägaren och gav er tillåtelse till hans giftermål med den andra unga damen. Men det hade ni ju svurit på, att ni ej skulle göra, så länge er dotter var i livet, och därför fanns det intet annat att göra än att inbilla er, att hon var död. Jag fick er hustru att vara med om detta bedrägeri, och vi ha ej haft något passande tillfälle att taga er ur villfarelsen förr än nu.»

I hela samlingen var det blott nu två ansikten, som ej glödde av hänryckning. Mr Thornhills självsäkerhet hade helt och hållet svikit honom, Han såg vanärans och fattigdomens avgrund öppna sig framför honom, och han darrade för att taga språnget ut i den. Han föll därför på knä för sin onkel och bad honom i den ynkligaste ton om medlidande.

[ 152 ]Sir William var färdig att sparka honom ifrån sig, men på min förbön tillsade han honom att stiga upp och efter några ögonblicks eftersinnande sade han:

»Dina laster, dina brott och din otacksamhet förtjäna intet medlidande; men jag skall ändå inte alldeles övergiva dig. Du skall få uppbära en liten summa, tillräcklig till ditt livs uppehälle, men ej till dess dårskaper. Åt denna unga dam, din hustru, skall jag överlämna tredjedelen av den förmögenhet, som du förut disponerade, och endast av hennes godhet kan du hädanefter vänta dig, vad du kan önska dig utöver det allra nödvändigaste.»

Mr Thornhill ville uttrycka sin tacksamhet över så mycken godhet, men baroneten avbröt honom genast genom att befalla honom att ej vidare öka sin simpelhet, som redan var alltför tydlig. Han tillsade honom att lämna oss med detsamma och av sina förra tjänare uttaga en, som han tyckte mest lämplig, vilken var den enda, som hädanefter skulle be- viljas till hans uppassning.

Så snart han hade gått, gick sir William mycket artigt fram till sin nya niéce och önskade henne lycka. Hans exempel följdes av miss Wilmot och hennes far. Också min hustru kysste sin dotter med innerlig kärlek — denna dotter, som enligt hennes uttryck nu blivit en hederlig kvinna. Därnäst i turen kommo Sofia och Moses och själva vår välgörare, Jenkinson, bad om tillåtelse att få taga del i äran.

Vår belåtenhet kunde knappt bli större, och sir William, vars största glädje det var att göra gott, såg sig omkring med ett ansikte, som sken likt solen, och han såg biott glädje i alla blickar, allas — utom min dotter Sofia, som av någon för oss oförklarlig anledning ej tycktes riktigt lycklig.

»Nu tror jag», utbrast han småleende, »att hela sällskapet med undantag möjligen av ett par, är fullkomligt lyckligt: Det återstår nu endast för mig att utföra en handling av rättvisa. Ni är ju på det klara med, sir», fortsatte han vänd mot mig, »i vilken tacksamhetskuld vi stå till mar Jenkinson, och det är därför inte mera än billigt, att vi bägge giva honom en belöning. Jag är säker om, att fröken Sofia skall kunna göra honom mycket lycklig och han skall få femhundra pund av mig, som jag ger henne i hemgift, och det är jag säker om, att de kunna leva mycket bra på. Nå, lilla Sofia, vad säger du om det partiet? Vill du ha honom?»

Min stackars dotter tycktes nästan falla i sin mors armar vid detta rysliga förslag. »Ha honom, sir?» utbrast hon med svag stämma, »nej, sir aldrig!»

[ 153 ]»Vad för något», sade han, »inte ha mr Jenkinson, din räddare, en ung, vacker karl, som är ägare till fem hundra pund och med lovande utsikter!»

»Ack, jag ber er, sir», svarade hon knappt i stånd att tala, »att upphöra med detta och inte göra mig så olycklig.»

»Har man någonsin hört ett sådant egensinne?» utbrast han, »att kassera en man, som hela familjen står i så stor tacksamhetsskuld till, som har gjort din syster en sådan tjänst och som har femhundra pund. Och honom vill du verkligen inte ha?»

»Nej, sir, aldrig», svarade hon förbittrad, »jag ville hellre dö?»

»Nå, är det på det viset», fortfor han, »att du inte vill ha honom — så får jag väl ta dig själv!»

Med dessa ord tryckte han henne varmt till sitt bröst. »Min egen, kära förståndiga flicka», sade han, »hur kunde du tro, att din egen Burchell kunde svika dig, eller att sir William Thornhill kunde upphöra att beundra en kvinna, som älskade honom för hans egen skuld? Jag har i åratal sökt en kvinna, som utan att veta, att jag var rik, kunde tycka, att jag hade värde som människa. Hur stor var ej min glädje, då jag, sedan jag länge hade sökt förgäves, till och med bland de näsvisa och fula, slutligen vann en så fin och klok och överjordisk skönhet!»

Han vände sig därpå till Jenkinson och sade:

»Då jag nu, sir, inte kan bli kvitt denna unga dam, därför att hon har gått och förälskat sig i mitt utseende, så är hennes hemgift den enda belöning jag kan giva er! Ni kan i morgon hämta fem hundra pund hos min intendent.»

Så fingo vi åter börja med våra lyckönskningar, och lady Thornhill fick gå igenom samma ceremoni, som hennes syster nyss förut.

Strax därpå infann sig sir Williams tjänare och meddelade, att vagnarna voro framme för att köra oss till värdshuset, där allt var ordnat för vårt emottagande.

Min hustru och jag gingo i têten och lämnade denna sorgens boning. Den givmilde baroneten skänkte fyrti pund till utdelning bland fångarna, och mr Wilmot smittades av hans exempel och skänkte hälften av denna summa.

Då vi kommo ut, mottogos vi av höga jubelrop från byns befolkning, och ibland den funnos några av mina goda sockenbor, som kommo och skakade hand med mig.

De följde oss till värdhuset, där det blev ett storartat gästabud, och enklare kost utdelades därjämte i stor mängd till byns fattiga.

[ 154 ]Efter supén bad jag att få tillåtelse att draga mig tillbaka, ty mina krafter voro alldeles medtagna av de starka sinnesrörelser, både glädje och sorg, som under dagens lopp hade överströmmat mig. Jag lämnade sällskapet mitt i deras fröjd och gamman, och så snart jag blivit ensam utgöt jag milt hjärtas tacksamhet till Honom, som är givaren av glädjen liksom av sorgen, varefter jag lugnt sov till följande morgon.