Psalmodikon/Ett ord om rösten och dess wård.

[ 252 ]

Ett ord om rösten och dess wård.

Den som will förwärfwa och bewara en ren och för andaktssången wälljudande röst ^[1] bör wänja den att komma såsom ur bröstet. De wanliga felen äro: att sjunga täppt, såsom ur näsan, och ihåligt, såsom ur gommen, eller med uppfylld mun. Han bör taga sig till wara för alla oordentliga sinnesrörelser, i synnerhet deras öfwermått och utbrott med häftighet, helst dem, hwarwid synden låder. Wrede och trätgirighet gifwa rösten en obehaglig och sträf skarphet; omåttlighet i mat och dryck, och i allmänhet all djuriskt wällust orena rösten.

Ett wanligt fel hos skolungdom är, att skrika, hwilket bör uppmärksamt afwänjas. Det härrör merendels af lusten att utmärka sig ^[2] och höras, men stundom äfwen af en illa förstådd kärlek till sången sjelf, hwilket ett oerfaret barn will twinga att göra sin werkan. Låter man barnen skiftewis wara åhörare och lär dem bemärka hwad ensemblen (det hela) will säga och dess skönhet, så är troligt, att hågen för detta obehagliga skrik förgår dem, i fall det har den sednare orsaken. Läraren sjelf bör stundom utanföre dörren af skolrummet åhöra sången, hwarwid han lättast märker hwad den felar. Jämte det att skriket, i synnerhet af gälla barnröster, är illa ljudande, är det dessutom osundt både för kropp och själ, och har ofta förstört den skönaste röst. Wid sång af psalmer är det oheligt och en uppenbar förargelse. Men hög röst är [ 253 ]icke skrik. Detta skräller och skränar, gällt och genomträngande; hög röst är deremot ett mer eller mindre starkt, men rent och efter röstens förmåga afpassadt ljud.

↑ Att mycket, ganska mycket äfwen i detta fall låter förwärfwa sig, derpå har jag i min ringa erfarenhet de märkligaste exempel. Jag hade för flere år sedan en ungdomswän, hwilkens röst war så rå och wåldsam, att ingen bildad menniska kunde lida den. Händelsen gjorde, att han förälskade sig i några stycken af utmärkt ädel och försmältande känsla, hwilka han ofta sjöng, och – inom mindre än ett år, war hans röst melodisk och ren, utan at han derpå med afsigt arbetat!
↑ Hwarföre lägger man så mycket wigt på den yttre äran, och så liten på den inre? Hwarföre jagar man så mycket de arma barnen att synas för sig sjelfwe och andre, men lär dem så litet huru de kunna synas och wara behaglige hos sin Gud? Äregirigheten är begynnelse och rot till alla plågor, all inre och yttre förödelse, en förhärjande brand af den eld, som aldrig säger, det är nog.

[1] Att mycket, ganska mycket äfwen i detta fall låter förwärfwa sig, derpå har jag i min ringa erfarenhet de märkligaste exempel. Jag hade för flere år sedan en ungdomswän, hwilkens röst war så rå och wåldsam, att ingen bildad menniska kunde lida den. Händelsen gjorde, att han förälskade sig i några stycken af utmärkt ädel och försmältande känsla, hwilka han ofta sjöng, och – inom mindre än ett år, war hans röst melodisk och ren, utan at han derpå med afsigt arbetat!

[2] Hwarföre lägger man så mycket wigt på den yttre äran, och så liten på den inre? Hwarföre jagar man så mycket de arma barnen att synas för sig sjelfwe och andre, men lär dem så litet huru de kunna synas och wara behaglige hos sin Gud? Äregirigheten är begynnelse och rot till alla plågor, all inre och yttre förödelse, en förhärjande brand af den eld, som aldrig säger, det är nog.

[1]

[2]