Qvarnen som står och mal på hafvets botten
| ← Per, Pål och Esben Askepilt |
|
Jungfrun på Glasberget → |
50.
Qvarnen, som står och mal på hafvets botten.
Det var en gång i de gamla tider två bröder, den ena
rik och den andra fattig. Då julqvällen kom, hade den
fattige icke en smula i huset, hvarken af sill eller bröd,
och så gick han till brödren sin och bad honom om litet till
julen i Guds namn. Det var väl icke första gången
brödren måst gifva honom och icke blef han synnerligt glad
nu heller. ”Vill du göra det jag beder dig om, skall du få en hel fläskskinka,” sade han. Det lofvade den
fattige strax och tackade tillika. ”Der har du den, men res
rakt åt helvetet!” sade den rike och kastade fläskskinkan
bort till honom. ”Ja, det jag lofvat, får jag hålla,” sade
den andre i det han tog skinkan och begaf sig bort; han
gick och vandrade hela dagen, och i skymningen kom han
till ett ställe, der det lyste så klart. Här skall du få se,
det är, tänkte mannen med skinkan. Ute i vedskjulet stod
en gammal man med ett långt, hvitt skägg och högg
julved, ”God qväll!” sade han med fläskskinkan. ”God
qväll igen! Hvar skall du ta’ vägen så sent?” sade
mannen. ”Jag skall fram till helvetet, är jag på rätt väg?”
frågade den fattige. ”Jo, du har gått riktigt, det är här,”
sade den gamle mannen. ”När du nu kommer in, vilja de
alla köpa fläskskinkan din, för fläsk är en sällsynt mat i
helvetet; men du skall icke sälja den med mindre du får
handqvarnen, som står bakom dörren för den. När du
sedan kommer ut igen, skall jag lära dig stilla qvarnen, som
är nyttig till allt möjligt den.” Ja, han med skinkan
tackade för god underrättelse och bultade på hos fan.
Då kan kom in, gick det som den gamle mannen sagt; alla djeflarne, både stora och små, svärmade kring honom som myror om en orm, och den ena bjöd öfver den andra på fläskskinkan. ”Med rätta skulle gumman och jag haft den till julqvällsmat, men då ni blifvit så der lystna, får jag väl till slut lemna den,” sade mannen. ”Men skall jag sälja den, vill jag också ha handqvarnen, som står bakom dörren derborta.” Den ville fan ogerna vara af med, samt tingade och prutade med mannen, men han stod fast vid sitt ord och slutligen måtte fan fram med den. Då mannen kom ut på gården, sporde han den gamle vedhuggaren, huruledes han skulle få qvarnen att stanna, och då han fått lära sig det, tackade han och skyndade sig hem så fort han kunde; men i alla fall kom han icke hem, förrän klockan slog tolf om julnatten.
”Men hvad i all verlden har det gått åt dig då?” sade hans hustru. ”Här har jag sutit den ena timman efter den andra och väntat och har icke så mycket som ett par pinnar att lägga under julgrötsgrytan.” — ” Åh jag kunde icke förr komma, jag hade något angeläget att uträtta, och lång väg hade jag också. Men nu skall du få se,” sade mannen i det han satte qvarnen på bordet och bad den först mala ljus, sedan bröd, mat, öl och allt som kunde vara bra till julqvällskost, och allt efter som han befallde, så malde qvarnen. Gumman korsade sig den ena gången efter den andra och önskade veta, hvar mannen hade fått qvarnen ifrån, men det ville han icke fram med; ”det gör detsamma, hvar jag fått den, du ser att qvarnen är bra och att qvarnvattnet icke tryter,” sade mannen. Så malde han mat och dryck och allehanda godt till julen; tredjedagen bjöd han till sig sina vänner på ett gästabud. Då den rike brodren såg allt det, som fanns i gästabudsgården, blef han både harmsen och förargad, för han kunde icke unna bror sin det minsta. ”Om julqvällen var han så nödställd, att han kom till mig och bad om litet i Guds namn, och nu gör han ett kalas, som han skulle vara både grefve och kung,” sade han till de andre. — ”Men hvar i heta helvete har du fått all rikedomen din ifrån, du?” sade han till brodern. ”Bakom dörren,” sade han, som egde qvarnen, han brydde sig icke om att göra honom någon räkenskap för det, han; men sent på qvällen, då han fått litet i hufvudet, kunde han icke hålla sig, utan började berätta om qvarnen. ”Der ser du den, som skaffat mig hela rikedomen,” sade han, och så lät han qvarnen mala både det ena och det andra. Då brodern såg det, ville han ändtligen ha qvarnen; sent omsider skulle han väl också få den, men tre hundra daler måste han betala och dertill låta brodren behålla den till höbergningen; för har jag haft den så länge, tänkte denne, så kan jag väl mala mat för flera år. Under den tiden kan man nog förstå qvarnen icke var overksam, och då höbergningen kom, fick brodern den; men den andre hade nog aktat sig för att lära honom stilla den. Det var om qvällen den rike fick qvarnen hem till sig, om morgonen bad han hustrun gå ut och breda ut efter slotterkarlarne, han ville sjelf laga till frukosten i dag, sade han. Då det led mot dagvardstid, satte han qvarnen på köksbordet. ”Mat, sill och välling, och det fort och bra!” sade mannen, och qvarnen till att mala sill och välling, först alla fat och tråg fulla och sedan utöfver hela köksgolfvet. Mannen famlade och krafsade för att få qvarnen att stanna, men haru mycket han än rörde och fingrade derpå, så gick den oupphörligt, och inom kort stod vällingen så högt, att mannen var på god väg att drunkna. Så ryckte han upp stugudörren, men det dröjde icke länge, förrän qvarnen hade malt stugan full också, och det var med knapp nöd att mannen fick fatt i dörrklinkan nere i vällingfloden. Dä han nu fick upp dörren, blef han icke länge i stugan; han skyndade ut, och sill och välling efter honom, så att det forssade öfver både gård och fält.
Nu tyckte qvinnan, som var ute och bredde hö, att det drog för långt ut på tiden, innan dagvården blef färdig. ”Om icke mannen min ropar hem oss, få vi väl gå ändå; han duger väl icke till att koka vällingen, jag får väl hjelpa honom,” sade hustrun till slotterfolket. Dermed begynte de att vandra hem, men då de kommo ett stycke upp på vägen, mötte de sill, välling och bröd, huller om buller om hvarandra, och husbonden sjelf i spetsen. ”Gud gifve det vore hundrade magar på hvar och en af er, men passa er, att ni icke drunknar i dagvardsvällingen,” skrek mannen, och med den flytande massan i hack och häl skyndade han förbi dem, åt det håll der brodern bodde. Han bad honom för Guds skull taga igen qvarnen, och det på ögonblicket; ”mal den en timme till, så förstöres hela bygden af sill och välling,” sade han. Men brodern ville alls icke taga den, med mindre den andre ville betala honom tre hundrade daler till, och det måste han gå in på. Nu hade den fattige både pengar och qvarn, och så varade det icke länge, förr än han fick upp en gård, mycket präktigare än den brodern bodde uti; med qvarnen malde han fram så mycket guld, att han klädde den med bara guldplåtar, och som gården låg tätt vid hafskanten, så lyste och glimmade den långt ut på sjön. Alla som seglade der förbi, skulle nu in och besöka den rike mannen i guldgården och alla så ville de se den förunderliga qvarnen, ty ryktet om den spred sig vida omkring, och det var ingen, som ej hade hört talas om den.
Om en tid kom också dit en skeppare, som ville se qvarnen; han frågade, om den kunde mala salt. ”Jo, den kan allt mala salt,” sade den som egde den, och då skepparen hörde det, ville han nödvändigt ha qvarnen, den finge kosta huru mycket som helst; för rådde han om den, tänkte han, så behöfde han icke segla långt bort öfver svåra farvatten efter saltlaster. I förstone ville mannen icke vara af med den, men skepparen tiggde och bad så, att han till sist sålde qvarnen och fick många, många tusen daler för densamma. Då skepparen hade fått qvarnen på ryggen, stannade han icke länge qvar, ty han var rädd för att mannen skulle ångra sig; att höra efter huru han skulle stilla den, hade han nu icke alls tid till, han satte ned den på skeppet det fortaste han kunde, och då han kom ut ett stycke på sjön, fick han qvarnen i gång. ”Mal salt, och det både fort och väl!” sade skepparen. Ja, qvarnen till att mala salt, och det så att det hven omkring; då skepparen hade fått fartyget fullt, ville han ha qvarnen att stanna, men huru han än bar sig åt och fumlade, så fortfor qvarnen att mala; salthögarne växte allt högre, så att till slut sjönk hela skeppet. Der på botten står qvarnen och mal ännu i dag, och derföre är det som hafsvattnet är så salt.